Dödförklarad men vid liv
Korsningen mellan Woodward och Warren Avenues utgör en av huvudnoderna av innerstaden i denna sägenomspunna och mångskiktade stad. Men bara 90 sekunders bilfärd österut förändras stadslandskapet markant. Gapande tomma utrymmen öppnar sig, ärrade av utbrända, ihåliga hus, fallfärdiga och sotiga. I många kvarter står några få bostadshus ännu kvar – de övergivna, riskabla fastigheterna har jämnats med marken. Kvadratkilometer efter kvadratkilometer liknar nu mest präriemark, där små gemensamma trädgårdar har dykt upp, anlagda av rådiga invånare som hittat nya sätt att använda marken. På en ödslig gata hade en afroamerikansk familj ställt upp ett litet bord med läsk, chips och godis, i ett desperat försök att försörja sig.
–Välkommen till Detroits lantliga innerstad! säger Robin Boyle, professor och ordförande vid institutionen för urbana studier och bebyggelse vid Wayne State University, när han tog med mig på en guidad tur genom Detroit.
Tillbaka på Woodward Avenue, den här gången på väg västerut, stannade vi till vid Great Lakes Coffee Place, ett livligt kafé fyllt av unga, urbana människor böjda över sina laptops och läppjande på 4-dollarskaffe, bryggt efter önskad styrka och arom. Det vore en vardaglig scen i San Francisco eller Brooklyn, men här är den exotisk.
–Det här har alltid varit en stad där kaffet kostar 75 cent, men nu är det här också Detroit, noterar Boyle, en inflyttad skotte med tjock, snabb skorrning, ett grått litet skägg och uppmärksam blick. Han pekade ut liknande fickor av ny bebyggelse, utspridda här och där, till exempel en friluftsaffär kallad Moosejaw och en splitter ny Whole Foods-affär, den exklusiva ekologiska matkedjan.
Dessa två skarpt kontrasterande scener, så nära varandra och ändå så fjärran, återspeglar de dubbla, motstridiga berättelser som dominerar dagens Detroit.
Den ena berättelsen handlar om den amerikanska drömmens uppgång och fall: bilindustrins födelseplats – Motor Town eller Motown, med den vanliga förkortningen – som frambringade bilar, kreditlån och en ny medelklass i vidsträckta förorter. Världen lärde känna staden genom coola stilikoner som sprang fram här, som Mustang cabriolet eller Diana Ross & the Supremes.
Men ”The D” tvingades snart kämpa med rasupplopp, vit utflyttning och global konkurrens; staden hamnade på obestånd och förvandlades nästan till oigenkännlighet. Allteftersom jobb inom tillverkningsindustrin flyttade utomlands krympte stadens befolkning på 2 miljoner till omkring en tredjedel, den offentliga servicen skars ner och brottsligheten sköt i höjden. Bilden av staden fläckades ytterligare när borgmästaren Kwame M Kilpatrick avgick 2008, efter att ha befunnits skyldig till svindleri, utpressning och andra brott. Den globala finanskrisen samma år tog nästan död på landets tre största bilföretag, som var illa skötta och måste räddas av staten. Idag är Detroit en nationell symbol för kommunal vanskötsel och korruption; en stad där 60 procent av barnen lever i fattigdom och spökfabriker vittrar bort i områden som mest liknar krigszoner. En gång i tiden var Detroit USA:s rikaste stad; nu rankas den som landets farligaste och kämpar med en skuld på 18 miljarder dollar, efter decennier av alltför små och senkomna nedskärningar och försummande av strukturproblem. I juli förklarade en nyligen utsedd konkursexpert Detroit vara bankrutt. Det var den största stadskonkursen i amerikansk historia, och frågan är nu om staden kan locka till sig nya investeringar.
Det är den mörka sidan.
Den andra berättelsen fokuserar på Detroits möjligheter och potential: hur staden likt en fågel Fenix kan resa sig ur askan och kanske till och med representera en ny miljövänlig, socialt medveten och ekonomiskt livskraftig modell i en globaliserad värld.
Ett brett spektrum av aktörer hyser denna vision, däribland stora privata stiftelser, medborgargrupper, privata investerare och experter på det offentliga utrymmet. Unga innovatörer, konstnärer och entreprenörer söker sig till staden för dess billiga bostäder och känslan av att de kan åstadkomma en förändring, något som på valda ställen skapar en påtaglig nerv och energi.
Den person som går i spetsen för detta ingjutande av nytt hopp – och färska pengar – är stadens son Dan Gilbert, 51, en miljardär som grundat och är styrelseordförande för Quicken Loans, USA:s största låneföretag på nätet. Hans förhoppning är att återuppliva en ödslig stadskärna, som en gång utgjorde Detroits epicentrum och sjöd av liv och rörelse, genom att förvandla området till ett högteknologiskt centrum. Därför valde entreprenören att satsa på det han kallar ”skyskrapsrean” 2010 och börja flytta över sin företagsverksamhet dit.
Hittills har han spenderat omkring 1 miljard dollar på denna mission och förvärvat 700 000 kvadratmeter fastigheter och 25 höghus i ett område på fem kvadratkilometer. Vissa byggnader var så billiga att de såldes för motsvarande ett halvt års hyra för en fastighet i New York, förklarade han under en intervju på sitt ljusa, rymliga kontor vid Campus Martius, huvudtorget i centrum.
Gilbert, en vetgirig man med bakåtkammat hår och tydlig smak för kläder och lekfulla skämt, bestämde sig för att lämna förorterna eftersom hans teknologibaserade företag förlitar sig på unga, driftiga människor som dras till städernas centrum.
–Om vi som företag ska kunna locka till oss de bästa och smartaste och behålla begåvningar av det snittet, anser vi att vi behöver en urban kärna.
Detta storskaliga projekt – vissa kallar det rentav ett av de mest ambitiösa privatfinansierade projekten i sitt slag i amerikansk historia – drivs också fram av en känsla han beskriver som nästan en förpliktelse.
–Det här är hemma. Vi är stolta över vår stad. Det finns inget som säger att det här inte kan bli en framstående stad på nytt, och vi befinner oss i en sits där vi kan åstadkomma en hel del positiva förändringar och effekter.
Det går att engagera sig i samhället och samtidigt låta allmänintresset förenas med ens egna vinstintressen, betonade han. Och faktum är att flytten in till centrum, med tätare nätverk och samarbete mellan Quicken Loans systerföretag, har möjliggjort stora synergieffekter och en snabb expansion. Företaget har gjort omkring 4 500 nyanställningar i centrum de senaste tre åren, där omkring 8 000 anställda nu arbetar och omkring 1 000 personer praktiserade under sommaren.
Hans fastighetsföretag, Bedrock Real Estate Services, renoverar fastigheter och bygger bostadshus, medan subventionerade hyror och lån liksom ökad trygghet lockar till sig unga yrkesutbildade människor och affärsverksamhet. Företag som Twitter, Chrysler, Blue Cross Blue Shield och Uber, en tjänst för taxibeställning på nätet, har öppnat kontor här, liksom 80 mindre nystartade företag. General Motors och Compuware finns också här sedan länge.
För att utvidga sin verksamhet förvärvade Gilbert nyligen Greektown Casino-Hotel, ett lokalt landmärke. Han håller på att bygga ett parkeringshus och har startat en arkitekttävling för att bebygga den tomt där det berömda varuhuset Hudson en gång tornade upp sig. M-1, en offentlig-privat spårvägslinje för 140 miljoner dollar längs Woodward Avenue, beräknas stå färdig 2015.
För att attrahera lättrörliga anställda, locka till sig andra företag och konkurrera om de bästa begåvningarna med platser som Silicon Valley, New York, Chicago och Boston, lägger Gilbert tonvikt vid moderna lokaler avsedda att stimulera kreativitet. En rundtur på Quicken Loans ljusa, färgstarka kontor och en del av de kontorslokaler de hyr ut visade på lekfull konst, en basketplan inomhus på tionde våningen, en elegant takrestaurang med utsikt över Detroit Tigers baseballstadion och ett vidöppet kontorsplan med bakgrundsmusik där unga spirande ”lånedirektörer” avslappnat kastade fotbollar till varandra medan de talade med kunder på telefon. Quicken Loans lunchrum erbjöd ett överflöd av kokkonst – till och med ett godishörn i regnbågens färger.
–Det är lite grand som Willy Wonka, säger Bruce Schwartz, en barndomsvän till Gilbert som visar runt besökande journalister och tänkbara investerare, med syftning på Roald Dahls berättelse Charlie and the Chocolate Factory.
Men för att verkligen blåsa liv i city, där gatorna ligger kusligt övergivna nattetid och många byggnader fortfarande står förfallna och tomma, insåg Gilbert och hans medinvesterare att utrymmet mellan byggnaderna var lika viktigt som byggnaderna själva. Därför kontrakterade de en grupp företag specialiserade på platsskapande, detaljhandelsstrategi och stadsplanering. I mars drog man i gång Opportunity Detroit, en ambitiös plan för att vitalisera området på nytt, tillsammans med Downtown Detroit Partnership och Detroit Economic Growth Corporation.
–Man skapar inte en stad med byggnader, säger Fred Kent, ordförande för och grundare av Project for Public Spaces (PPS), en icke vinstdrivande organisation för stadsplanering, design och utbildning som leder förnyelseprojektet.
–Man skapar en stad med aktiviteter som folk känner är deras egen, som ger dem en känsla av identitet och gör dem stolta över platsen där de bor, inte stolta över en byggnad.
För att skapa ett levande centrum behövs en rad målpunkter som alla erbjuder en mängd saker att göra, som att sätta sig ner, köpa mat, spela spel, betrakta konst och lyssna på musik, enligt PPS. En central plats måste kort sagt vara tillgänglig, aktiv, engagerande, bekväm, attraktiv, social, mångskiftande och välkomnande.
Detroits centrum har en utmärkt chans att bli allt detta tack vare sin fördelaktiga benstomme, förklarade Kent, en auktoritet inom platsskapande vars organisation har arbetat i 34 länder och 150 städer. Staden har en verklig stadskärna med vackra gamla byggnader och breda trottoarer, den ligger vid Detroitfloden och det är nära till områden med kultur- och nöjesliv.
Projektet Opportunity Detroit valde ut 10 områden för utveckling och utbyggnad. I varje område ska 10 nya platser och verksamheter byggas upp för att skapa en multiplikationseffekt. De tre viktigaste offentliga målpunkterna är Campus Martius/Cadillac Square, Capitol Park och Grand Circus Park. Campus Martius, som redan har ett kafé, ska snart kunna ståta med bland annat ett trädäck, en sandgrop med volleybollnät och en söderhavsbar.
Metoden inom PPS är att börja med småskalig upprustning av offentliga utrymmen som i sin tur kan leda till snabba förbättringar och ligga till grund för utveckling av mer långsiktiga lösningar – ett koncept som företaget kallar ”Lättare, Snabbare, Billigare”. Till projekten hör att förbättra kvartersmarknader som till exempel frukt- och grönsaksmarknaden Sowing Seeds Growing Futures i den fattiga stadsdelen Joy Road, placera ut sol- och vilstolar längs flodstranden och lansera Belle Isle Summer Saturdays (BLISS). Tanken är att återuppliva intresset för parken på Belle Isle i Detroitfloden genom olika aktiviteter till överkomligt pris, för att på så sätt lägga grunden för en långsiktig vitalisering och skapa förbindelser till flodstranden och city.
Farhågor om att ett återupplivande av Detroit var en omöjlig uppgift viftades bort av Kent. I stället jämförde han med New York på 1970-talet, när han arbetade där som samhällsplanerare. Staden var så hemsökt av korruption, droger och kriminalitet att inte många trodde att den skulle kunna förvandlas till dagens uppsnyggade och långt tryggare stad.
–När en stad väl blir känd, och det kommer Detroit att bli, så lockar den helt enkelt till sig folk. Det går inte att hejda, säger Kent.Vad tycker då vanliga Detroitbor om Gilberts satsningar i city? De flesta som jag intervjuade för den här artikeln var övertygade om att han skulle göra storvinst på sina investeringar, samtidigt som de välkomnade dem i hopp om att den nya aktiviteten skulle spridas till andra delar av staden.
Borgmästare Dave Bing, före detta stjärna i basketens NBA-liga, har ett optimistiskt perspektiv på de närmaste 5–10 åren.
–Jag tror vi kommer att få se en levande stadskärna och innerstad. Jag tror vi kommer att få se flera stadsdelar där det bor folk. Jag tror vi kommer att få se hur affärsverksamhet återvänder till samhället.
Men han varnar också för överdrivna förväntningar, i vetskap om omfattningen av Detroits problem.
–Jag tror att det finns en orealistisk förväntan att något skulle kunna göras för att återskapa den här stadens storhetstid för 50 år sedan.
Vissa är mer skeptiska och betvivlar att ett ”reaktiverat” centrum skulle räcka för att uppväga stadens problem och hindra att befolkningen – omkring 700 000 – krymper ännu mer på grund av hög fastighetskatt och brist på jobb, bra utbildning och service. I vissa stadsdelar betalar folk själva för sophantering och säkerhet, eftersom staden inte har råd med det. Privata stiftelser och donatorer skänkte nyligen pengar till nya polisbilar och ambulanser. Samtidigt har brandmännens fackförbund stämt staden för att den inte längre kan upprätthålla ett adekvat brandförsvar på grund av allt färre brandstationer. Dessutom, säger skeptikerna, saknar den utrymda staden de ekonomiska resurserna och viljan att byta upp sig eller flytta bort från nedgångna kvarter, liksom kopplingar till en stark regional ekonomi och de färdigheter som behövs för urban förnyelse.
Alan Mallach, ledande forskare vid tankesmedjan Brookings Institution och expert på stads- och samhällsplanering, som har värderat mark och fastighetstillgångar i Detroit, anser att den segervissa berättelsen om Detroit är en smula vilseledande. Bara omkring 13 av stadens 357 kvadratkilometer – de vidsträckta förortsområdena är stora nog att täcka städerna San Francisco, Boston och stadsdelen Manhattan –håller på att återupplivas. Övriga delar av staden befinner sig i ett tillstånd av förfall eller kollaps, säger han.
–Visst, många människor flyttar in, men det uppväger inte medelklassens, den svarta medelklassens massflykt.
Mohammed Al-Khatib, en 28-årig jemenit-amerikan med ett kvickt leende och ägare till två närbutiker och en bensinstation i Detroit, berättar att vinsterna från hans affärsverksamhet försämrats för varje år och att han överväger att flytta. När han hamnade mitt uppe i ett rån i en affär för inte länge sedan ringde han polisen, bara för att få höra ”ta det lugnt”.
–Om den här staden förändras de närmaste två åren så är det okej. Om inte så flyttar jag.
Mer oroande i mångas ögon är risken att exploateringen av centrum kan leda till fördjupade ekonomiska och rasmässiga klyftor.
Michael Vasquez, en av huvudredaktörerna för den New York-baserade kulturtidskriften Bidoun, noterade under ett besök i sin hemstad nyligen att restaurangerna i city blomstrade, men saknade mångfald.
–Det är häpnadsväckande. Restaurangerna är fulla av unga människor som spenderar pengar, och det i sig är positivt, men de är alla vita. Den bilden speglar inte det sanna Detroit. Kanske är det den här vägen man måste gå, men för mig är det sorgligt, en syftning på det faktum att Detroits befolkning till omkring 83 procent är afroamerikansk.
Populärt
Det löser sig inte
New Public Management lär oss att misstro allt och alla. Men varför ska vid då sätta vår lit till dess modell?
På frågan om risken att Detroit kunde splittras i ett rikt vitt centrum och omgivande fattiga, till stor del svarta områden, påpekade David Gilbert att omkring hälften av hans 4 500 nyanställda kom i första hand från centrum och var afroamerikaner.
Vad gäller inriktningen på centrum hävdar han att det är omöjligt att ha blomstrande bostadsområden utan ett blomstrande centrum, eftersom det är där som jobben och affärslivet finns.
–Om man börjar i mitten av något kommer det att spridas utåt, det är helt enkelt så det fungerar.
Chefen för Kresge Foundations Detroitprogram, Laura Trudeau, tror att det är möjligt för Detroit att göra en verklig comeback, men bara om satsningarna på att återuppliva staden erbjuder jämlika möjligheter och inte förbiser människor som bott där sedan länge.
–Som jag ser det måste man alltså tänka efter noga och försöka hitta ekonomiska verksamheter som är tillgängliga för alla, säger hon i en telefonintervju, med tillägget att hon är försiktigt optimistisk då medvetenheten om frågan är större än tidigare.
Kresge Foundation donerar omkring 30 miljoner årligen till olika utvecklingsprojekt i Detroit, och en av stiftelsens prioriteter är att skapa stabilitet i bostadsområden och göra dem tryggare. I det syftet utnyttjar man platsskapandets effekter. Ett sådant exempel är Peaches and Greens, en affär med en lastbil som säljer färsk frukt och grönsaker i vissa låglöneområden där livsmedelsbutikerna har försvunnit. Kresge beviljade nyligen ett bidrag på 340 000 dollar som delvis kommer att användas till att återuppliva området runt affären. Bänkar och bord har redan placerats ut på andra sidan gatan för att ge utrymme åt de gamla herrar som spelar domino där och sätter färg på gatulivet.
Borgmästare Dave Bing anser att det största problem som staden står inför är de nedslitna stadsdelar där det inte finns några incitament till nyinvesteringar, tillsammans med människors ovilja att flytta till mer dynamiska områden.
–Folk motsätter sig helt enkelt förändring, och om Detroit ska komma tillbaka som stad måste folk bejaka förändringen och fatta en del svåra beslut.
Stadsplanereringsexperten Dan Kinkead ledde utvecklingen av projektet Detroit Future City, ett ramverk som omprövar hur Detroit kan investera sina knappa resurser och som sponsrats av Kellogg- och Kresgestiftelserna, säger att Detroit skulle kunna bli en global modell för andra städer eftersom man lärt sig den hårda läxan att formas av 1900-talets amerikanska kapital.
–Staden måste tillhöra oss, som en del av vårt väsen, för om man skapar något som mer liknar en vara som kan köpas och kanske säljas till lägre kostnad så kommer man alltid att jaga efter det.
Philip Cooley, 35-årig ägare till en av Detroits populäraste restauranger, Slows Bar-B-Q, och grundare av Ponyride, ser också platsskapande som en integrerad del av ansträngningarna för att återuppbygga staden. Cooley säger att han sett många dåliga exempel på stadsplanering i städer över hela världen med föga eller ingen koppling mellan människor och platser.
–Om jag vill starta ett långsiktigt företag måste det vara i ett sunt samhälle och handla om det offentliga utrymmet. Ur den tanken växte Ponyride fram, ett lagerhus där entreprenörer hyr lokaler till subventionerade priser och betalar tillbaka till samhället genom gratis undervisning och hjälp med att snygga till byggnadens fasader.
Dameon Wilburn, 41-årig afroamerikansk kock med snaggat blekt hår, tonade glasögon och käpp, som lär barn att laga mat för Ford Health Systems räkning, välkomnar Gilberts investeringar i city.
–Förhoppningen är att pengarna från det välmående Detroit ska hjälpa det mindre välmående Detroit, för det är detta, dessa människor, som skapar Detroits kultur. Vi är kulturen – i framtiden likaväl som i det förflutna.
