Det är drottning­modern bland alla eau-de-cologner: Echt Kölnisch Wasser, och den har ­
luktat likadant sedan åtminstone 1799: citron och apelsin, lavendel och rosmarin, bergamott och neroli. Jag minns den som lite väl ”damig”, men man tager vad man haver, tänkte 9-åringen och strök några droppar bakom öronen och på handlederna.­ ­

Några år senare upptäckte jag och mina jämnåriga den brittiska butikskedjan Body shop. Det var ett paradis för en nybliven tonåring. Där köpte jag en plastbehållare med några milliliter myskdoftande parfymolja. Det var en doft som innehöll outtalade löften om allt underbart som skulle hända mig, i en obestämd framtid, i fjärran länder, tillsammans med ett slags männi­skor jag ännu inte mött. Med den i näsborrarna behövde jag bara blunda för att glömma högstadietristessen, pianolektionerna, snömodden och mina fula glasögon.

Några år senare fick jag en ny favorit, en lite spetsigare Kenzodoft, en glasflaska formad som ett blad – jag kan inte längre hitta den på kosmetikabutikernas hemsidor. Men den parfymen köpte jag aldrig, den liksom tillhörde min idol, en några år äldre ungdomsledare i kyrkan. Hur mycket och hur uppenbart jag än försökte efterlikna henne insåg till och med mitt 15-åriga jag att det skulle vara att gå över gränsen.

Resten av tonåren luktade jag lite ditt och lite datt. CK:s unisex-parfym har väl alla prövat någon gång? Inget man stannar vid. Prövade Eternity och någon alltför tung Diordoft innan jag hittade hem: Armanis Aqua de Gio. Sommar och den allra fräschaste citrus, men med en antydan om varma medelhavsnätter. Den platta glasflaskan i matt ljusgrönt glas med sitt runda guldlock blev dessutom ett slags estetiskt riktmärke. Det är den fortfarande. Visst prövade jag då och då något annat. Mer rosendoft, mer sandelträ, mer vanilj – men det fanns egentligen inget skäl att bära något annat än min grönfärgade Aqua. Så det gjorde jag, år ut och år in långt upp i 30-årsåldern.

Så fick jag barn, och uppfylld av kärlek, omsorg och noja, rensade jag bort allt som luktade starkt och som skulle kunna irritera den lille pojkens känsliga näsborrar eller förvirra hans anknytningsmönster. Sedan kom ett barn till och ett till och jag fortsatte med mestadels oparfymerade produkter, såväl schampo som tvättmedel. Men barnen har nu blivit lite större, de är alla gott och väl och rejält anknutna, och jag har sedan länge börjat köpa hår- och hudvårdsprodukter med lätta, behagliga dofter.
Det är förfärligt trevligt. En ansiktsmask som doftar pumpa, kanel och varmt socker är ett av mina glädjeämnen för närvarande.

Ska jag då, efter nästan tio år, också återigen börja använda parfym? När jag är ute och promenerar i våra villakvarter drar det ofta förbi hela sjok med tonåringar på cykel, på väg till sin skola. Alla flickor har för närvarande exakt samma doft – och alla använder enorma mängder. Länge efter att de cyklat förbi går jag med deras parfym i näsan. Det luktar fest och lyx. Man blir både glad och full i skratt. Kanske inte vad en medelålders trebarnsmamma bör satsa på. Jag går allt som oftast in på parfymeriernas webbshoppar och ser om den gröna glasflaskan med sommar och medelhav finns kvar. Lite här och var finns den. Ska jag? Är jag samma nu som då? Passar den fortfarande? Jag är rädd att jag mest ska känna lukten av svunnen ungdom och bedagad skönhet och då kan jag också lika gärna låta bli. Man måste ju inte. Men en riktig kvinna bör ha ett doftsignum, om än aldrig så svagt, är det inte så?

Ni har redan gissat det: Det har blivit dags att återvända till ursprunget, till det äkta kölnska vattnet. Det är doften från Beethovens och Austens tid, från industrialiseringens och romantikens tidevarv. Innan Marx hade förgiftat sinnena och den nationalromantiska arkitekturen blivit outhärdlig. Innan världskrigen, innan Beatles och ABBA, innan världen blev woke och vi började drömma mardrömmar om AI. Jag ska trycka en droppe bakom örat och minnas att samtiden inte är verkligare än dåtiden, bara lite mer påträngande.