När den högre utbildningen politiseras och ideologiska ställningstaganden blir viktigare för verksamheten än idealen om att fritt söka ny kunskap lämnar begåvade forskare verksamheten. Men mer sällan diskuteras konsekvenserna för dem som borde axla ansvaret för den högre utbildningen i framtiden. Vad händer när studenterna upptäcker att ”sanningen” har en politisk färg? Eller att kunskapsidealen för mycket består av kulisser?

Under senare tid har fall där framträdande akademiker i USA och Storbritannien hoppat av sin forskarkarriär uppmärksammats. Filosofiprofessorn och feministen Kathleen Stock vid Sussex­universitetet mobbades nyligen bort från sin arbetsplats efter att hon ifrågasatt antaganden om att könsidentitet är mer socialt betingat än bestämt av biologiska faktorer. Hon hade även granskat giltigheten i argument som används för att hävda olika slags könsidentitet. Det skulle hon inte ha gjort. Hon stämplades som transfob och under tre år fick hon uppleva aggressiva protester. Hundratals kolleger, studenter och aktivister skrev på upprop med krav på att hon skulle sparkas. Chefer och fackliga företrädare vände henne ryggen. Till slut så orkade hon inte längre. Hon sade upp sig.

Ett annat känt exempel är Peter Bo­ghossian vid Portland State-universitetet, som bedrivit ett viktigt arbete med att avslöja hur extremt politiserad och intellektuellt förvrängd delar av akademien blivit. Han publicerade i september ett offentligt avskedsbrev till sin chef där han beskrev hur universitetet slutat lära studenterna att tänka själva. Istället, menar Boghossian, drillas studenterna i att härma ”en moralisk och ideologisk beslutsamhet” som motverkar ett fritt intellektuellt sökande efter svar på vår tids viktigaste frågor. När han försökte försvara den akademiska friheten ledde det till att studenter och kolleger riktade anklagelser mot honom. Han blev anmäld till universitetsledningen som satte på honom rättslig munkavle. Universitetets utredare frågade hans studenter om någon kände till om han slog sin hustru eller sina barn. Till slut fick han nog.

”Kampanjerna mot de forskare som bryter mot vissa normer är helt hänsynslösa. Det skapar i sin tur ett slags åsiktsklimat”

John Paul Edward Harper-Scott, professor i musikvetenskap vid Londonuniversitetet, gick samma väg som Boghossian och förklarade i sitt avskedsbrev att han sade upp sig främst av intellektuella skäl. Han blev alltför desillusionerad av sina kolleger i en akademi där ”de flesta menar väl, men är allt för fega för att följa sanningen vart den än må leda.” Han blev framför allt besviken på att kritiskt tänkande inte var den vägledande normen. Det dogmatiska tänkandet hade tagit över. Harper-Scotts problembeskrivning överensstämmer med Boghossians. Akademisk verksamhet, i synnerhet inom humaniora och samhällsvetenskap, har, menar han, fått som främsta syfte att verka för social rättvisa – särskilt för dem som betecknas som underprivilegierade på grund av deras ras, sexuella läggning, religiösa identitet, eller socioekonomiska situation mer generellt.

Inget tyder på att Stock, Boghossian, eller Harper-Scott själva förespråkar orättvisor som baseras på ras, sexuella läggning, religiös identitet eller socioekonomiska faktorer. Tvärtom. Vad de vänder sig mot är att universiteten låter sociala rättviserörelser på förhand bestämma vad som får sägas, vem som får tala, vilka teorier som ska tillämpas och vilka slutsatser som ska dras. Oavsett hur goda intentionerna må vara står tankesättet i direkt motsats till idealen om fritt sanningssökande som borde sättas i första rummet i den akademiska verksamheten. Mönstret beskrivs av professor Matthew Goodwin (Axess 3/2021) som tar upp flera fall i Storbritannien där akademiker utsätts för kampanjer med krav på att de ska avskedas för att de tycker ”fel” i vissa frågor. I Sverige har liknande fall uppmärksammats (Respons 5/2020) där mönstret upprepas – chefer och kolleger duckar för sitt ansvar när viktiga kontroverser uppstår.

Kampanjerna mot de forskare som bryter mot vissa normer är helt hänsynslösa. Det skapar i sin tur ett slags åsiktsklimat som lämnar djupa avtryck på studenterna. Stock, Boghossian och Harper-Scott, fick medial uppmärksamhet när de gjorde sorti. Men självfallet reagerar också de som ännu inte gjort sig en akademisk karriär och som ser hur akademin förvandlas till ett identitetspolitiskt slagfält. De handlar om de studenter som inte lockas av dogmatiskt eller ideologiskt tänkande och som känner sig lurade av de ideal som universiteten säger ska styra, men som långt ifrån alltid gör det. Det handlar om ambitiösa unga individer som borde lockas till en akademisk kar­riär, men som snabbt ser igenom sprickorna i den akademiska frihetens fasad.

Är budskapet här främst att akademien är så vänstervriden att de studenter som lutar åt höger inte känner sig välkomna? De är inte så enkelt. Visserligen har vänsterns starka representation bland akademiker i USA påvisats och kopplats till just hur studenter särbehandlas. I Sverige är det mer tunnsått med undersökningar i ämnet. En uppmärksammad studie, The Political Opinions of Swedish Social Scientists (Berggren, Jordahl och Stern, 2009), baserad på data som samlades in 2005–06 visade att ekonomer och jurister hade politiska sympatier som lutade åt höger, att statsvetare tenderade att rösta på socialdemokraterna, och att genusvetare och sociologer gick åt vänster. Men att politiska sympatier påverkar undervisningen visste vi redan. Nyliberala synsätt präglar undervisningen i nationalekonomi. Studier av välfärdsstaten utgör kärnan i svensk statskunskap. Och vi undervisar ju om både demokrati och rättvisa. Men huruvida forskare och lärare låter ideologi påverka hur studenter behandlas och hur kraven på det fria kunskapssökandet påverkas skulle behöva studeras mer ingående. Lärdomar från andra västländer visar emellertid att problem med dogmatism och radikala identitetspolitiska rörelser oftast kan kopplas till mindre grupper av lärare och studenter. De tillämpar extrema metoder och får av det skälet oproportionellt stort genomslag i undervisning och forskning. Meningsmotståndarna trycks ner eller undanröjs genom skrämseltaktik, genom att skapa drev, genom att kräva språkregler, via mobbningskampanjer på nätet och i offentliga upprop.

Till exempel visar Gregory Lukianoff och Jonathan Haidt i boken The Coddling of the American Mind (2018) vilka för­ödande effekter som uppstår vid amerikanska universitet när dogmatismen får för stort genomslag. Situationen är inte olik den i Storbritannien, och i viss mån passar beskrivningen även in på Sverige. Ut­över kampanjer som anordnas av studenter och kolleger är det för svensk del ett ovedersägligt faktum att dogmatism fått starkt genomslag i undervisning och forskning via direktiv från statsmakterna (Axess 3/2021). En självständigt tänkande student som lockats till samhällsvetenskap och humaniora vid universitetet med löften om ett fritt sanningssökande lär bli besviken.

Populärt

Det löser sig inte

New Public Management lär oss att misstro allt och alla. Men varför ska vid då sätta vår lit till dess modell?

Sharon Rider Tema 2021 2

Men det finns mer att säga om hur idealen urholkas i praktiken. Dagens meriteringssystem, som insiktsfullt granskats av Mats Alvesson, Yiannis Gabriel och Roland Paulsen i Return to Meaning. A Social ­Science with Something to Say (2017), verkar i motsatt riktning mot bildningsidealen. Ytterligare en faktor som det sägs för lite om är att studenter i humaniora och samhällsvetenskap ges för lite undervisningsresurser. Från ett undervisningspolitiskt perspektiv betraktas de alltför ofta som ett billigt arbetsmarknadsinstrument – vid lågkonjunktur ökas antalet platser vid universiteten, och studenterna får ta studielån för att klara sig. Svensk utbildningspolitik har därför lett till att vi har blivit sämst i Europa på att ge lärarledd undervisning. Polska och danska studenter får dubbelt så mycket undervisning som svenska. Studenter i sociologi, vars lärare som tidigare nämndes lutar kraftigt till vänster, får ungefär sex-sju timmar undervisning per vecka. Inte att undra på att dessa studenter kräver rättvisa så ofta.

Den som besöker ett svenskt universitet upptäcker emellertid att lokalerna däremot ofta är i tipptopp skick. Undervisning på vissa håll skärs faktiskt ner för att lokalkostnaderna har blivit så höga. Jag pratade med en kollega i ett naturvetenskapligt ämne som varit gästforskare vid ett brittiskt universitet vars forskare belönats med flera Nobelpris. Slående där var att lokalerna i flera avseenden inte var vad som i Sverige skulle beskrivas som ”ändamålsenliga”. Däremot värderades undervisningen högt. Utan tvekan påverkar även den svenska synen på undervisningen förutsättningen för att locka ambitiösa studenter. Inställningen som säger ”att undervisa – ja det gör väl mest den som misslyckas med att få forskningsanslag” är utbredd i Sverige. Varför skulle en intelligent student lockas till att göra karriär i en sådan verksamhet?

När ideal om bildning och akademisk frihet kolliderar med en helt annorlunda verklighet tappar uppenbarligen begåvade akademiker lusten och lämnar till slut verksamheten. Och det får även till följd att vi misslyckas med att locka begåvade och självständiga studenter till att försöka göra en forskarkarriär. Varför ska den som har det gott ställt vilja satsa på att bli doktorand om den från undervisningens första dag stigmatiseras som ”privilegierad” – dessutom ofta med ett rasprefix. Och varför ska de som kommer från sämre socioekonomiska omständigheter våga sig till universiteten när sannolikheten är stor att stupa redan i startblocket när det knappt finns någon undervisning som kan ge stöd åt studenterna? Där blir ”belöningen” bara en livslång studieskuld.