I Vilnius hoppar jag på Moskvatåget mot Kaliningrad. Väl framme på Südbahnhof – stationen byggdes på Königsbergstiden och påminner om Hamburgs centralstation – ställer jag om klockan till den tid som visas på perrongen: en timme framåt, trots att jag rest västerut.

Väl ute på gatan inser jag misstaget. Tiden på stationen var Moskvatid, inte Kaliningradtid. Symboliken är lättfångad: Moskva håller så krampaktigt fast i sin exklav 35 mil bort att man låter huvudstadstiden gälla ända fram till perrongen.

Efter några dagar i denna lilla utpost till det ryska riket – här bor knappt miljonen invånare – inser jag att Moskvas långa armar inte bara når klockorna på stationen: de når också långt in i människors tänkande.

Putins parti En...