Särskilt bland ekonomer och kommentatorer utanför eurozonen har det blivit vanligt att anklaga EU-ledare för ”hybris” när de grundade en gemensam valuta innan EU var redo att ta det enda steg som kunde ha fått valutan att fungera: en mycket mer djupgående politisk union, i stil med ett Europas förenta stater. Bland brittiska euroskeptiker förs argumentet fram med ännu större förtjusning. Den gemensamma valutan, säger de, var ett fåfängans projekt framdrivet av en maktlysten, odemokratisk euro-elit som ville etablera en rival till den amerikanska dollarn och därför blint tryckte på, medan sparsamma tyskar och slösaktiga, skurkaktiga greker bäddades ner i en valutaunion som förr eller senare ofrånkomligen måste komma att sprängas.

Det finns ett smärtsamt korn av sanning i sådana resonemang. Under eurons fosterstudie på 1990-talet var alla medvetna om dess bakvända skapelseprocess. Anledningen var emellertid inte hybris eller en kollektiv brist på mod att stifta en federal union. Den gemensamma valutans verkliga födelsedefekt var att de länder som drev på projektet – framför allt Tyskland och Frankrike – var oeniga.

För att förenkla så trodde Tyskland att man offrade D-marken i utbyte mot en framtida politisk union och skapandet av en europeisk centralbank som i hög grad liknade landets egen Bundesbank, en benhårt självständig vakthund vars främsta uppgift var att bekämpa inflationen (ett heligt uppdrag i ett land där hyperinflation bidrog till att nazisterna kom till makten).

Frankrikes dåvarande president François Mitterrand ville något annat. Så tidigt som 1990 talade han om en ”europeisk ekonomisk regering”, som i hög grad tänktes likna en fransk ekonomisk regering i europeisk skala, där en central eurobanks ”teknokrater” skulle ”balanseras” av valda politiker, som kunde tala om för dem när tillväxt och jobb skulle få företräde framför prisstabilitet eller tjafs om underskott.

En anledning till att eurozonen förblir fast i sitt nuvarande limbo är att Frankrike och Tyskland i grunden fortfarande inte är eniga.

Men den gemensamma valutan var mer än ett fåfängans projekt. Den var delvis ett medvetet försök att rädda den gemensamma marknaden, som då ännu befann sig i sin linda, en bräcklig skapelse som undergrävdes av återkommande devalveringar i södra Europa.

När en valutaunion först diskuterades förväntade sig ledande tyska ministrar och tjänstemän aldrig att den gemensamma valutan skulle sträcka sig bortom en liten kärna av länder på kanske ett halvt dussin eller så, och inga längre söderut än Frankrike. Men redan i ett tidigt skede lade Frankrike sin tyngd bakom en mer omfattande valutaunion.

Ett nyckelögonblick i unionens historia kom vid ett spänt toppmöte mellan europeiska ledare i Cannes i juni 1995, för vilket den nyvalde franske presidenten Jacques Chirac stod som värd. Chirac hade just vunnit valet, delvis genom att fördöma den franska francens styrka. Vid mötet med de andra europeiska ledarna gick Chirac till verbalt angrepp på den italienske premiärministern Lamberto Dini. Liren hade devalverats kraftigt mellan 1992 och 1995. Chirac anklagade Italien för att stjäla marknadsandelar från Frankrike, och i synnerhet för att ruinera småbönder på Plateau de Millevaches i Limousin. Sedan urminnes tider, förklarade Chirac för sina förbluffade likar, hade dessa idoga bönder sålt sina kalvar till italienska köpmän inom kalvköttshandeln, men nu kunde de inte längre konkurrera prismässigt med den sjunkande liran.

Till fromma för kalvbönder och andra franska exportörer menade Chirac således att alla EU-länder skulle bindas av strikta valutarestriktioner, av fruktan för att grannländer som Italien inte skulle vara med i euron. Sådana argument fann sina allierade, till exempel tyska biltillverkare, som övertygades om att de måste verka för en mer omfattande valutaunion om de ville fortsätta att sälja BMW- eller Mercedesbilar till Sydeuropa.

Från Italien till Portugal uppmuntrade reformistiskt sinnade politiker och tjänstemän sådana resonemang, med argumentet att de ville göra sina länder ”mer tyska” och hindra dem från att använda devalvering som ett enkelt alternativ till strukturella reformer. När de väl bundits till samma valuta som Tyskland, menade de, skulle deras länder inte ha något annat val än att bli mer konkurrenskraftiga genom att öppna upp stängda ekonomiska sektorer, avreglera och skapa mer flexibla arbetsmarknader.

Men tyvärr förbisåg liberala anhängare av valutaunionen en komplikation i devalveringshistorien. När valutakursrisken väl försvann inom euroområdet konvergerade avkastningen på europeiska statspapper i periferin med avkastningen på normgivande tyska statspapper, utifrån en växande känsla av att alla euroskulder på något sätt backades upp av eurozonens starkaste medlemmar. Den höjda räntan på sydeuropeiska statspapper framstod som en riskfri vinst. En flod av billiga pengar rann följaktligen ut i Europas periferi, vilket drev fram fastighetsbubblor på Irland och i Spanien och befriade länder som Grekland från behovet av att genomföra strukturella reformer.

Nu är festen över och prissättningsmissen har obarmhärtigt avslöjats. Den gängse visdomen är att krisen i eurozonen måste lösas antingen genom ett dramatiskt språng in i politisk och ekonomisk integration eller genom euroområdets desintegration. Sådana binära scheman är troligen alltför optimistiska. Full integration, med skatteöverföringar i amerikansk stil från Nord- till Sydeuropa i utbyte mot bindande skuldgränser och utgiftsminskningar, förblir en demokratisk mardröm. I kontrast till detta har särskilt anglosaxiska kommentatorer alltid underskattat den politiska viljan inom eurozonen att undvika en okontrollerad upplösning. En hoptråcklad kompromiss av något slag kommer att förbli det alternativ som eurozonens nationella regeringar föredrar, så länge som möjligt.

Men varje form av integration eller desintegration innebär bekymmer för den gemensamma marknaden. För att börja med desintegrationen, så har de bekymmer som de sydeuropeiska devalveringarna i början av 1990-talet innebar inte försvunnit – även om president François Hollande lär vara mindre benägen att lovsjunga Limousins köttkalvar än Chirac. När det gäller eurozonens integration är riskerna många och allvarliga.

För att bara ta en specifik risk, så står det klart att banksektorn inom euroområdet kan behöva skapa en gemensam ordning för tillsyn, insättningsgarantier och stabilitetsfonder. En sådan bankunion inom eurozonen skulle bryta upp den gemensamma marknaden genom att utesluta London, som förblir den största marknadsplatsen för många eurodenominerade produkter.

När brittiska röster påtalar sådana farhågor får de tyvärr inte alltid något större gehör i övriga Europa. I andra EU-huvudstäder noterar man med viss otålighet en motsägelse: å ena sidan talar David Camerons brittiska regering om hur valutaunionens obönhörliga logik tvingar länder som använder euron att söka en mycket närmare skattemässig och politisk integration; å andra sidan kräver man att Storbritannien inte ska bli inblandat, men insisterar samtidigt högljutt på att den gemensamma marknadens integritet inte får kränkas.

Så här sammanfattar en ledande tjänsteman från ett land inom eurozonen den brittiska hållningen: ”Man vill stå med ett ben innanför och ett ben utanför, och man tänker inte betala. Så naturligtvis säger vi nej av princip.”

I maj 2010, inte långt efter det att han bildat sin koalitionsregering mellan konservativa och liberaler, flög Cameron till Berlin för att träffa förbundskansler Angela Merkel. Merkel hade redan bestämt sig för att en väsentlig del av varje lösning på eurokrisen måste bli en utökad version av stabilitets- och tillväxtpakten, det vill säga de regler för statliga lån och utgifter som varit avsedda att upprätthålla budgetdisciplinen inom eurozonen.

Merkel förklarade för sin brittiske gäst att hon helst skulle göra sådana förändringar genom att revidera EU:s fördrag – ett beslut som skulle kräva samtycke från alla medlemsstater. Detta var delvis för att EU-institutioner som EU-domstolen kunde fungera som vakthundar över den nya pakten, och delvis eftersom Merkel ogillade de franska förslagen om att fördjupa integrationen inom en inre kärna av eurozonens 17 medlemmar.

Hon välkomnade närvaron vid förhandlingsbordet av mer marknadsvänliga länder som inte använder sig av euron, som Storbritannien, Danmark, Sverige eller vissa forna kommunistiska länder. Tyskland ville inte lämnas ensam i rummet med ”Frankrike och Club Med”, som högt uppsatta tyska tjänstemän förklarade saken, av fruktan för att den politiska tyngdpunkten inom eurozonen skulle bli mindre marknadsvänlig och ekonomiskt liberal än unionen som helhet.

Av lättförståeliga inrikespolitiska skäl förklarade Cameron för Merkel att Storbritannien inte kunde gå med på någon fördragsförändring som förde över makt från Storbritannien till EU. Om så krävdes skulle Cameron med andra ord driva tyskarna i armarna på fransmännen.

När det blev dags för ett ödesdigert EU-toppmöte i december 2011, där en fransk-tysk ”budgetpakt” presenterades för EU:s ledare, hade klyftan mellan Storbritannien och övriga medlemmar växt sig oroande stor. Tyskland föredrog fortfarande en uppgörelse som inbegrep alla EU-medlemmar, inklusive Storbritannien, men inte till vilket pris som helst.

Cameron kom till toppmötet i december med en lista på petiga, till synes själviska brittiska krav, rörande sådana frågor som utformningen av en framtida finanstillsyn. Cameron avvisades. Eftersom han inte kunde återvända hem tomhänt, utan eftergifter, vägrade Cameron att underteckna den nya pakten.

Vid sin hemkomst belönades den konservative premiärministern med hyllningar i parlamentet, smickrande rubriker och ett rejält ”vetolyft” i opinionsundersökningarna. I den europeiska maktens korridorer är de bestående konsekvenserna av Camerons veto långtifrån klara.

En ond cirkel hotar. Traditionellt har bevarandet av tillgången till en gemensam marknad varit det starkaste argumentet i Storbritannien för att stanna kvar vid EU-toppmötenas förhandlingsbord. Ju längre bort Storbritannien står från det bordet, desto mindre liberalt kan Europa bli, vilket skulle tvinga Storbritannien att rygga tillbaka ännu längre.

Britterna har aldrig lärt sig älska EU. För britterna har tillhörigheten till den europeiska klubben alltid varit ett resonemangsparti, inte en hjärtesak. Medlemskapet liknar en bokföringsövning där fördelarna med EU-medlemskap – framför allt tillgång till EU:s gemensamma marknad – ständigt måste vägas mot kostnaderna, vare sig det handlar om minskad suveränitet, bidrag till EU:s budget eller EU-regleringarnas bördor.

Det är lönlöst att klaga över denna kyliga anglosaxiska hållning. Varje EU-medlem har sin egen särskilda relation till det europeiska projektet, oupplösligt sammanflätad med historia, kultur och geografi. Frankrike och Tyskland valde EU som sitt försoningsinstrument och – särskilt i Frankrikes fall – som en hävstång för att fortsätta utöva globalt inflytande. Många mindre medlemmar förutsätter helt enkelt att de inte kan klara sig själva i en globaliserad värld. Som nyblivna demokratier såg många anslutningen till Europa som en garanti för att de tillhörde en västerländsk värld av modernitet och öppenhet och inte på nytt skulle försjunka i tyranni. I vissa länder sökte medborgarna ett bättre styre från Bryssels teknokrater än de trodde sig kunna få från sina lokala politiker.

Men det innebär inte att Storbritanniens hållning är höjd över all kritik. För om ett land tänker förhålla sig till Europa som en bokhållare, så måste man se till att inte felberäkna sina vinster och förluster. Britterna har länge varit alltför snabba att anta att Storbritannien förlorar i varje vända.

Nu håller den brittiska politiska klassen, i en ny och oroande utveckling, på att bli alltför pessimistisk i fråga om de positiva sidorna av medlemskapet, och särskilt av den gemensamma marknaden.

Ett nytt politiskt argument kan höras bland brittiska konservativa, på kort sikt inspirerat av de förfärande nyhetsrubrikerna om kraftigt skuldsatta europeiska stater, och på längre sikt av Europas minskande andel av världshandeln i kombination med sjunkande tillväxttakt och en snabbt grånande befolkning.

Den tidigare binära kalkylen – ”Betalar Storbritannien för mycket för förmånen att ha tillgång till Europas marknader?” – kompliceras nu av en ny fråga: Är det överhuvudtaget någon större förmån att vara en del av det europeiska ekonomiska blocket?

En gång i tiden handlade de brittiska euroskeptikernas starkaste argument helt om suveränitet och Bryssels stövel som förtrampade hävdvunna friheter. Numera, när många brittiska väljare är övertygade om att den gemensamma europeiska valutan är nära att kollapsa, är det mest kraftfulla angreppet påståendet att Storbritannien är ”fastkedjat vid ett kontinentalt lik”. Storbritannien borde söka nya tillväxtmöjligheter i den framväxande världen och försöka utöka sin handel med sådana jättar som Kina, Indien eller Brasilien, lyder detta resonemang.

Men istället är Storbritannien bundet till ett förstelnat, åldrande, överreglerat Europa med långsam tillväxt som snabbt håller på att blir irrelevant. Detta resonemang förbiser den detaljen att Tyskland, bundet av samma EU-regler, är en mästare på export. Men sådana resonemang är starkt tilltalande för många brittiska väljare, som längtar efter att få höra att de inte behöver kompromissa med ett europeiskt projekt som de aldrig har gillat.

Britterna har länge varit unikt griniga medlemmar av klubben. Men denna misstanke att Europa är en förlorare i globaliseringstävlingen delas av många européer med helt andra uppfattningar om europeisk integration. I vissa delar av Europa har globaliseringen länge setts som mycket mer av ett hot än en möjlighet.

Delvis har detta att göra med konkurrenskraft och komparativa fördelar: det är lättare att välkomna handel med Kina om man arbetar för en tysk exportör av maskinverktyg än om ens portugisiska textilfabrik har slagits ut av asiatisk konkurrens. Men över hela Europa står regeringar och väljare med högst olika åsikter inför påfållande likartade kriser i sina offentliga finanser.

Alla europeiska nationer, särskilt i det rika Västeuropa där väljarnas förväntningar är så mycket större, ställs inför plågsamma val när de försöker bevara sina offentliga sjukvårdssystem, pensioner och sociala skyddsnät.

Liberalismen har haft trettio goda år, med stora framsteg vad gäller öppnandet av marknader och ökad rörlighet för människor, varor och tjänster. Ett sätt att se på denna period av globalisering är som en förbluffande ökning av konkurrens, hälsad med överraskande bifall av många väljare i den rika världen.

Populärt

Amnesty har blivit en aktivistklubb

Den tidigare så ansedda människorätts­orga­­­nisa­tionen har övergett sina ideal och ideologiserats, skriver Bengt G Nilsson.

Bengt G Nilsson Samhälle 2025 2

En typisk västeuropeisk biltillverkare 1960 hade det bättre ställt än hans far eller farfar hade kunnat drömma om. Det fanns ett kroniskt arbetskraftsunderskott i en stor del av västvärlden, varför hans fackförening utövade stor makt. Han levde under en tid då tillväxt återhämtade sig efter kriget, med en efterfrågan som underblåstes av en babyboom och – framför allt – en unik brist på konkurrens.

Sovjetunionen och Warszawapakten tillverkade inte bilar som någon egentligen ville ha, Nordafrika var en kolonial marknad för bilar, inte en plats för utlokalisering av produktionen, Kina var på väg ner i maoistiskt vansinne, Japan var en marginell marknad för gräsliga bilar och Sydkorea räknades knappt.

Under 1980-talet blev Japan en allvarlig konkurrent. Därefter, mellan 1989 och 1999, förändrades allt genom järnridåns fall och Deng Xiaopings reformer. Richard Freeman vid Harvarduniversitetet kallar det Stora dubbleringen, när det globala antalet arbetare sysselsatta i den världsomfattande kapitalismen på ett decennium dubblerades från 1,5 till 3 miljarder. Den globala kapitalstocken ökade också, även om den inte dubblerades.

När man ser tillbaka är det smärtsamt uppenbart att staterna i den rika västvärlden försonade väljarna med denna nya verklighet på två överlappande sätt.

I vissa fall försökte liberala politiker – särskilt på sådana platser som Storbritannien, Sverige och de övriga nordiska länderna – hävda att konkurrensen var ofrånkomlig och kunde vara en vinn-vinn-situation för nationer som var villiga att anpassa sig och arbeta hårt.

Parallellt togs också en annan väg, nämligen att kompensera dem som kände sig som eller var förlorare på denna kraftiga konkurrensökning.

De som inte förmådde konkurrera, de som hade förlorat efterkrigstidens livslånga jobb (som hade givit hundratals miljoner människor deras första smak av medelklassens välstånd) kompenserades med något som liknade ett löfte om livslångt välstånd, genom antingen billig kredit, billiga varor tack vare globaliseringen, bidrag eller tidig pension.

Nu har Europa inte råd att kompensera längre. Men den globala konkurrensen förblir lika skarp som tidigare.

Denna konkurrens försvinner inte genom önskedrömmar. Europas gemensamma marknad, även om den är bristfällig och ofullständig, förblir ett långt mer konstruktivt och hoppfullt svar än att bara försöka dra upp vindbryggan och dra sig tillbaka bakom tullmurar eller andra handelshinder.

För att sammanfatta: liberalismens sak i Europa måste försvaras utifrån sina grundläggande principer. Det kommer inte att bli lätt, av skäl som denna essä bara har försökt skissera i grova drag. Men försvaras måste den, även i dessa kärva tider, för alternativen är mycket, mycket värre.

David Rennie är politisk redaktör på Economist.

Översättning: Jim Jakobsson