Särskilt bland ekonomer och kommentatorer utanför eurozonen har det blivit vanligt att anklaga EU-ledare för ”hybris” när de grundade en gemensam valuta innan EU var redo att ta det enda steg som kunde ha fått valutan att fungera: en mycket mer djupgående politisk union, i stil med ett Europas förenta stater. Bland brittiska euroskeptiker förs argumentet fram med ännu större förtjusning. Den gemensamma valutan, säger de, var ett fåfängans projekt framdrivet av en maktlysten, odemokratisk euro-elit som ville etablera en rival till den amerikanska dollarn och därför blint tryckte på, medan sparsamma tyskar och slösaktiga, skurkaktiga greker bäddades ner i en valutaunion som förr eller senare ofrånkomligen måste komma att sprängas.

Det finns ett smärtsamt korn av sanning i sådana resonemang. Under eurons fosterstu...