Jag tänkte på det ibland när indignationsstormarna härjade som hårdast över toppchefernas generösa fallskärmsavtal. Deras girighet fick dem att framstå som abnorma. Inte riktigt som vi. Men förmodligen hade de bara vant sig vid sina höga inkomster. Kanske köpt ett hus i Frankrike. Avlönat en trädgårdsmästare. Et cetera.

Dessa toppchefer fungerar med andra ord på samma sätt som vi vanliga dödliga när vi fått ett lönelyft på sex hundra spänn. Man unnar sig något extra. Sen vill man för liv och pina inte kliva neråt på lönestegen. Bara en riktning räknas, och det är uppåt.

Ju äldre jag blir, desto oftare övermannas jag av en känsla som står i bjärt motsats till det nyss beskrivna. Nämligen tacksamhet.

För femton år sen blev jag övertalad av en kompis att genomgå en hälsoundersökning på en snajdig privat vårdinrättning i Stockholm.

– De fast anställda får sånt här gratis, sa han. Men vi frilansar måste sköta om oss själva.

Det tar aldrig slut. Jag vet inte om det är bra eller dåligt.

Så jag gjorde det. Undersökningarna går till så att man blir mätt och vägd och blodtryckad och sänkad, och syn och hörsel, och kissa plastmugg och blåsa plaströr för att utröna lungkapacitet.

Ett par veckor senare kallas man till läkaren som går igenom resultaten.

De första gångerna våndades jag rätt rejält i väntrummet.

Nu kommer det, tänkte jag. Nu får jag det där hemska beskedet.

Men något hemskt besked kom aldrig. Eller inte än, ska jag väl tillägga. ”Med utmärkt beröm godkänt”, brukade den fryntlige läkaren säga.

Häromåret hände något märkligt. Jag satt i väntrummet och började jaga upp mig, som vanligt. Nu kommer det. Allt det där.

Då infann sig en ny insikt.

Jaha, tänkte jag, då kanske det gör det. Men du har fått leva i snart sex decennier. Du har växt upp med hyggliga föräldrar och storasyskon. Du har fötts i ett land som fått leva i fred och välstånd. Du har levt med kvinnor, fått trevliga barn, arbetat med något meningsfullt och varit skapligt framgångsrik.

Det blev en diger lista över saker att vara tacksam för.

Om nu lyckan skulle vända, tänkte jag, efter nästan sextio år – har du då rätt att hytta med näven mot skyarna och undra: Varför just jag? Menar du att just du har rätt till ett långt liv av obruten lycka; att slippa alla kriser, krämpor och motgångar? Hur har dina perspektiv kunnat bli så förvrängda?

Ingenting blev sig riktigt likt efter det.

Men jag höll mina tacksamhetens tankar för mig själv. De kändes otidsenliga och lite pinsamma.

Värst var det under pandemin. Överallt runt omkring mig var alla rasande över att just vi drabbades av detta. Att sjukvården inte fun­gerade prickfritt. Själv gick jag omkring i min tacksamhetsbubbla och kunde inte se detta som något undantagstillstånd, utan snarare som något som kantat vår historia, ända sen vi lämnade grottorna.

Mänsklighetens vardag har präglats av krig och elände, av naturkatastrofer och dödliga smittor. Ändå har vi pallrat oss vidare. Kanske är det snarare efterkrigstidens Sverige som utgjort ett skimrande undantag, ett privilegium som vi snabbt vant oss vid och kommit att ta för givet.

Min tacksamhet glimrar numera till i stort sett dagligen, i smått absurda situationer. Jag kan komma på mig själv över att känna tacksamhet för att det rinner rent vatten ur kranen den här dagen också, att det finns mat i kylskåpet en dag till, att det finns kläder att dra på kroppen och ben som vankar mig dit jag vill.

Det tar aldrig slut. Jag vet inte om det är bra eller dåligt. Om det gör mig liknöjd eller lycklig. Men jag lutar starkt åt det senare.

Jag är också tacksam över att i många år ha fått lufta stort och smått i en så pass eminent tidning som Axess. Dess paroll ”ständigt inaktuell” har passat mig som hand i handske. Men allt har sin tid, och det är dags att lämna över till nya förmågor. Hoppas de har vett att vara tacksamma. Kanske ses vi på någon annan plats i tidningen framöver.