Frön av skilda sorter behöver hällas upp och äpplen skäras i tre bitar – jag återkommer till äpplena. Är det riktigt kallt så måste även en bit smör slevas upp. Talgbollar är de bortskämda individerna i den lilla parken runt hörnet inte så förtjusta i, annat än om det saknas bättre och godare utbud.

Den riktiga utmaningen, för att tala med en populär politisk vokabulär, börjar dock när jag pulsat fram den korta biten till den begränsade remsa, som vi grannar stolt kallar parken. Här väntar nämligen varje morgon redan ganska många individer av olika arter otåligt. Deras läten signalerar till andra att det är matdags, det är nästan en känsla av helighet att höra dem tillkalla varandra.

En vinter, som var smällkall, hade en av duvorna lärt sig att flygande kretsa flera varv runt mig. Jag kände mig som Her­mione i Harry Potter, det var bara trollstaven som fattades. Samma vinter flyttade inte de frusna herr och fru Koltrast på sig när jag, med risk för att förfrysa fingrarna, klämde dit de nyuppskurna äppelbitarna alldeles nära dem där de satt i den höga busken.

”Sedan har jag dem av arten människa att brottas med.”

Väl inne i parken är det mycket att hantera. Efter någon veckas vintermatning dyker alltid den vresiga björktrasten upp. Paret turas om att sitta i busken och bevaka i huvudsak äpplen och smör. Det är därför jag nödgas sprida ut äppelbitarna på olika ställen, eftersom de inte hinner bevaka alla vrår samtidigt. Duvorna behöver även de luras, så att koltrastarna hinner få sig några feta frön till livs. De hängande matningskonstruktionerna för småfåglarna gör att deras tillvaro är lättare, även om björktrastarna kan få ett utbrott av ha­begär även på dem.

Sedan har jag dem av arten människa att brottas med. Under några vintrar var det en ihärdig dam som stod på pass i sitt fönster när jag kom. Hennes oro var förståelig, eftersom det även lever råttor i vår närmiljö. Hon kunde naturligtvis inte veta att min strukturerade och uttänkta matning minimerade risken för att råttor skulle vara med på tabberaset. Tricket är att inte ge för mycket, utan enbart det fåglarna hinner äta och följa upp det genom kontroller.

Damens och mina meningsutbyten brukade föregå på följande sätt: Hon bankade på rutan, öppnade sedan fönstret och ropade något om råttor. Jag svarade och beskrev min fågelmatningsmetod. Hon skrek om råttor igen. Jag frågade om hon alls önskade höra koltrasten sjunga om våren. Damen drämde igen fönstret. Efter en tid började jag spela döv och gjorde gester som underströk det. Nuförtiden är råttproblemet mindre och samsynen att fåglarna är våra vänner tycks ha spridit sig även till den mest förhärdade i grannskapet.

Men det är inte över med det, för ytterligare en stressfaktor är hundägarna. När jag varm av alla olika moment har ställt mig i ett hörn av parken för att betrakta och njuta av att alla tycks ha fått sitt, att björktrasten inte sett koltrasthannarna som äter i en annan buske, att några andra börjat förstå var en av äppelbitarna finns och att duvorna flugit till andra jaktmarker, händer det inte sällan att det yr in en labrador eller en terrier i parken. En svart labrador har exempelvis för vana att stjäla äpplena, varvid jag fått utveckla en metod för det också. Det inträffar att jag vänligt, och med viss framgång, vågar be en hundägare gå förbi och inte in parken, eftersom fåglarna precis fått mat i vinterkölden.

Men den värsta kalabaliken är ändå den som rovfåglarna utgör. En annan av grannarna öppnar då och då sitt fönster och gråter över grymheten som drabbat en småfågel. Då spelar jag inte döv, utan vi förenas i reflektionerna över livets villkor. Ingen ska säga att det inte finns dramatik runt hörnet.