Si’ken turk, se på den
Bellman

”Det bör märkas att araberna äro ett mycket poetiskt folk.” Så skriver professor H. S. Nyberg (1889-1974) apropå sin barndoms förtjusning i sagosamlingen Tusen och en natt. Denna korta mening är bara ett ur mängden av positiva omdömen som professorn i semitiska språk skulle fälla om de olika folk han ägnat en stor del av sitt liv åt att studera: araber, perser och turkar. Muslimer i allmänhet kunde han beskriva som ”verkligt ståtliga typer i fromhetslivets historia”.

H. S. Nyberg är utan tvekan en av Sveriges allra störste orientalister genom tiderna. Dottern Sigrid Kahle har fört arvet vidare genom ett flitigt och vittfamnande författarskap. Det är också hon som skrivit en av de bästa och mest lättillgängliga introduktionerna till föreliggande ämne, Edward Saids Orientalism, vars svenska utgåva hon försett med ett långt förord.

Det kan vara lämpligt att inleda med några ord om Saids numera kontroversiella teser. Enligt Said är ”Orienten” ännu en i raden av västerländska uppfinningar. Orienten existerar, enligt Said, inte och har egentligen aldrig existerat. Efter Said har begreppet ”orientalism” fått en nästan uteslutande negativ klang. Ett oförtjänt öde enligt min mening. Said behandlar nämligen endast ett lösryckt fragment av orientalismens långa historia och dessutom på ett delvis bristfälligt och ideologistyrt sätt.

För det första begränsar Said sin undersökning till brittisk och fransk, alltså kolonialmakternas, samt amerikansk orientalism. För det andra låter han Napoleons expedition till Egypten år 1798 bli själva utgångspunkten för orientalismens tidevarv. Därmed sammanfogar han den akademiska och konstnärliga orientalismen med ett politiskt skeende: imperialismen. Enligt Said är alltså orientalism och imperialism oupplösligt förenade. Orientalismens drivkraft har varit att tjäna politiska intressen. Medvetet eller omedvetet förringar Said den akademiska orientalismen i Europa under 1600-talet. Utmärkande för denna tid är just det Ottomanska riket expanderande livskraft, dess rikedom och dess militära överlägsenhet gentemot Europa. Dessutom varade ju det franska mellanspelet i Egypten bara knappt tre år: 1801 gjorde en förenad brittisk-ottomansk expedition slut på det franska äventyret. Mellan 1801 och 1882 var Egypten inte ockuperat av någon europeisk makt. Landet var i strikt menig egentligen aldrig en europeisk koloni. Däremot var det en ottomansk koloni under nästan tre hundra år.

 

DEN BRITTISKE FÖRFATTAREN, islamkännaren och arabisten Robert Irwin har i sin studie For Lust of Knowing avsett att revidera Saids stereotypa uppfattningar av orientalismens utövare såsom en skara illvilliga och arroganta kolonialtjänstemän.

När Said publicerade Orientalism 1978 innebar det en radikal förändring av hur begreppet uppfattades. Orienten var alltså hädanefter en fiktion producerad som ett led i Västvärldens koloniala företag. Saids bok fick ett enormt genomslag och idag har ”orientalism” fåt betydelsen av någonting falskt, klichéartat och närmast rasistiskt. Fenomen kan avfärdas i en handvändning endast genom att stämplas som ”orientalistiska” utan tillstymmelse till vidare analys. Romaner, filmer, pjäser och musikstycken förklaras värdelösa med blott ett enda adjektiv &nda sh; ”orientalistiska”.

I For Lust of Knowing uppvisar Irwin en väldigt annorlunda bild än den numera gängse stereotypa ”oriantalisten”. Han menar till skillnad från Said att orientalismens största drivkraft inte har varit att tjäna makten, imperialismen eller den vita rasen utan att studiet av österländska språk och kulturer till stor del haft sin upprinnelse i lusten att veta.

Irwin målar upp ett sympatiskt persongalleri av excentriker, äventyrare och kunskapstörstande petimätrar vilka alla delade en glödande passion för bildning för dess egen skull. Mer konkret anför han att studiet av orientaliska språk blomstrade i Europa långt innan det fanns några som helst koloniala erövringar i Främre Orienten. I Tyskland till exempel framträdde flera framstående orientalister medan landet ännu saknade kolonier. Och samma förhållande gäller förstås Sverige. Två av våra främsta orientalister under första hälften av 1900-talet, H. S. Nyberg och Johannes Kolmodin, var samtidigt övertygade antirasister och tog ofta ställning för och hyste empati för den s.k. ”Andre”.

Långt innan Napoleon satt sin fot i Egypten fanns det under 1600-talet flera duktiga orientalister i Europa och under denna tid utövade som bekant inte Västerlandet något herravälde över Orienten. Tvärtom var det ottomanerna som var den expansiva makten i Europa.

Irwin anser att orientalismen som disciplin begynte med Guillaume Postel (1510-81) eller med Jacob Golius (1596-1667) och Edward Pococke (1604-91). Postel, ”orientalismens fader”, var en märklig man på många sätt. Två av hans egenheter var att han ansåg att kvinnor var överlägsna män och att Muhammed varit en äkta profet.

Irwins huvudpoäng är att mycket av studiet av Orienten faktiskt var forskning för dess egen skull utan någon skum politisk eller imperialistisk agenda. Han talar sig varm för kufiska bibliotekarier, antikvarier och filologer som satt och tragglade arabiska, hebreiska och persiska glosor på sina kammare. Ser vi på den svenska orientalismens historia, erbjuder nog Irwin en betydligt mer sanningsenlig analys av drivkrafterna och motiven än Said. Vi var aldrig en aktiv part i stormaktspelet i Orienten.

 

SVERIGES KONTAKTER MED den islamiska Orienten är äldre än vår skrivna historia. Bärnstenshandeln under bronsåldern kan ha nått ända ner till Medelhavets östra kuster. Vikingatiden är dock den första epok då våra förfäder hade någorlunda väldokumenterade förbindelser med araberna och islam. Om detta vittnar de skatter av sammanidiska och abbasidiska mynt som grävs upp med ojämna mellanrum. Kahle menar att det även går att spåra ett islamiskt inflytande på vikingatidens konst och ornamentik.

De svenska vikingarna bedrev handel österut i över två hundra år. Rospiggar och varjager mötte araber från de stora islamiska rikena vid handelsplatserna utmed de ryska floderna och vid Svarta havet. Kanske kunde de till och med några ord arabiska. Mötet mellan vikingarna och den arabiska krönikören Ibn Fadlan på 900-talet vid Volgas strand är välkänt och återfinns i de flesta skolböcker. Mindre känt är dock Ibn Fadlans möte med några muslimska s.k. ”väringar” i det bysantinska Konstantinopel. Väringarna var män från Skandinavien vilka tjänade som kejserlig livvakt.

”Vi såg hos dem en grupp på fem tusen personer, kvinnor och män, som alla övergått till islam. De kallades al-baringar (arab. för ”väringar”). Man hade byggt en moské åt dem av trä för att förrätta gudstjänst, men de kände inte till texten och jag fick undervisa några av dem i böneförrättandet”, skriver Ibn Fadlan. Stycket finns återgivet i Araber, vikingar, väringar av Stig Wikander (1978). Det är lustigt hur Ibn Fadlan förfasar sig över de hedniska sedvänjorna som hänger sig kvar: ”Svinkött sätter de mycket högt. Även den del av dem, som övergått till islam, eftertraktar det och är mycket begivna på svinkött.” Är dessa skrönor månne ett tidigt utslag av occidentalism? Hur som helst så visar de att relationen mellan Sverige och Orienten sträcker sig långt tillbaka i tiden. Frans G. Bengtsson fångade upp tråden ”vikingamuslimer” i sin klassiker Röde Orm. Romanens hjälte omvänder sig ju till islam under sin vistelse i Andalusien. Inte helt otroligt ur historisk synpunkt alltså.

 

DEN SVENSKA ORIENTALISMEN under 18- och 1900-talen är tämligen välkänd med namn som C. J. Tornberg, K. V. Zetterstéen, Johannes Kolmodin och H. S. Nyberg i den akademiska världen. Inom de sköna konsterna kan vi ståta med namn som Carl Snoilsky, Verner von Heidenstam, Gunnar Ekelöf, Anders Zorn, Egron Lundgren och Ivan Aguéli.

Said klagar över att ingen europeisk orientalist någonsin identifierat sig med araberna och islam. Det stämmer helt enkelt inte. Utmärkande för de svenska orientalisterna – både de akademiska och de ”praktiska” (för att låna en term från Heidenstam) – var i stället empati och äkta lidelse. Den 25 juni 1865 besöker greve Snoilsky Alhambra i Spanien. Det resulterar så småningom i flera dikter som vemodigt återkallar det muslimska Andalusiens skimrande förflutna. De vackra verserna i ”Vid moskén” och ”Profetens ättling” är präglade av djup inlevelse. Poeten sörjer uppriktigt den moriska kulturens undergång. Och Snoilsky är endast en av många. Vissa gick ännu längre i sin empati med den ”Andre”; Ivan Aguéli blev till exempel själv muslim.

Det framgår tydligt för varje vaken betraktare att den stereotypa bild av orientalisten/kolonialisten som myntas av Said har mycket lite att göra med vår svenska verklighet. Visst har det funnits enstaka inslag av rasism och etnocentrism även hos oss. Det bör man inte sticka under stol med. Men dessa har varit mera undantag än regel.

De tre orientalister jag tänkt ta upp här är förhållandevis okända i ett orientalistiskt sammanhang, vilket är en av anledningarna till att jag valt just dem. Ett annat skäl är att de intresserat mig personligen och att jag varit sysselsatt med deras skrifter under de senaste åren. I Sigrid Kahles gedigna förord till Orientalism nämner hon endast en av dem, Kolmodin, och detta i förbigående. En av dem hör hemma i 1600-talet; Johannes Bureus, och två i 1900-talet; Johannes Kolmodin och Eric von Post.

Den förste av de tre verkade i en tid då den tyske läkaren Paracelsus (1493-1541) idéer gjorde sitt segerrika intåg vid Uppsala universitet. Den s.k. ”paracelsismen” utgjordes huvudsakligen av en nyplatonsk och hermetiskt grundad kritik av skolastiken.

Johannes Bureus (1588-1652) är framför allt känd för sin fornforskning, som Sveriges förste riksantikvarie och ”den svenska grammatikens fader”. Själv ansåg han dock att hans främsta bedrifter låg på de hermetiska och esoteriska vetenskapernas område. En mindre känd aspekt av dessa verksamheter är hans studium av Koranen och av det arabiska språket. Måhända skulle man likväl kunna kalla honom för ”den svenska orientalismens fader”, ungefär som en svensk motsvarighet till Guillaume Postel.

Sommaren 1591, när Bureus över ett år varit anställd i kung Johans kansli, ”böriadhe iagh”, säger han, ”af Arbatel få lust till cabalam” (Arbatel är en pseudo-Agrippa) . Den kunskap i hebreiska som var nödvändig för djupare studier i den judiska kabbala, hade Bureus redan tidigt förvärvat. Han lärde sig, 1584, på egen hand Hebreae lingvae primordia. Senare i livet ägnade han sig åt fördjupade studier i arabiska och 1628 hände det Bureus, då han hade lagt sig den 23 januari om kvällen, att han började fundera på ”en runsk current stijl likasom arabiska stylen”. Sömnen vek från honom, och han började skriva. Han sökte alltså utforma ett sätt att skriva runor som skulle efterlikna den arabiska kalligrafin och uppvisade faktiskt flera praktiska prov därpå.

Bureus läste den kabbalistiska källtexten Sefer Yetzirah i Guillaume Postels utgåva från 1552, och från den formulerade han visionen om hur bokstäver flödar från en gudomlig källa. Med sin orientalistkollega Postel var för övrigt Bureus väl bekant. När Postel i en skrift visar att också Koranen har sina i orden dolda mysterier, antecknar Bureus: Cabala Alcoranica. Om Bureus kabbalistiska Koranläsning återstår ännu många vita fläckar att kartlägga för framtida forskare, framför allt för att förstå den religionsfilosofi som här framskymtar. Det är måhända samma universalistiska synsätt som kommer till uttryck i Antiquitates Scanziana, där Bureus jämför namnen på tetragrammaton på olika tungomål. På latin är det DEUS, på arabiska ALLA, på hebreiska IHVH och på fornnordiska GUID.

 

DET ÄR LÄTT att konstatera hur väl Bureus passar in i Robert Irwins karaktäristik av orientalisten som en intill besatthet vetgirig excentriker. Däremot är det endast med stor svårighet man placerar honom i Saids snäva fack. Om det ens är möjligt. 1600-talets orientalism i allmänhet – och den svenska i synnerhet – var till stor del renodlat kulturell, andlig och intellektuell, en verklig Geisteswissenschaft.

Mitt andra exempel är en minst lika svårkarakteriserad gestalt: Johannes Kolmodin (1884-1933). Denne märklige orientalist var son till missionären och Uppsalaprofessorn Adolf Kolmodin. Endast 49 år gammal skars Johannes Kolmodins bana av i Addis Abbeba 1933. Han var då kejsar Haile Selassies högste rådgivare. Efter att ha studerat semitiska språk och turkiska i Uppsala reste Kolmodin till Etiopien. Där lärde han sig amarinja, tigrinje och tigré. Han doktorerade 1914 i Uppsala på en filologisk avhandling om eritreansk muntlig tradition.

Under studietiden anslöt han sig till den konservativa studentföreningen Heimdal och blev en av dess ledande gestalter, ordförande 1907-1909. Han var elev till den nationellt sinnade historieprofessorn Harald Hjärne och tillsammans vurmade de för Karl XII. Det var detta intresse för den tragiske hjältekonungen som ledde Kolmodin till Turkiet, dit han reste 1917 för att i turkiska arkiv forska om svenskarnas vistelse i Bender. Svenska beskickningen i Istanbul insåg hans talanger och började genast utnyttja dem. Med sin klanderfria turkiska, sin muslimska umgängeskrets och sina politiska insikter blev han strax oumbärlig som ”dragoman”.

Efter första världskriget framträdde en man som helt och hållet motsvarade Kolmodins statsmannaideal, Mustafa Kemal, eller ”Atatürk”. Kolmodin jämförde honom entusiastiskt med både Engelbrekt och Gustav Vasa. Hans beundran verkade dock delvis förblindande på förnuftet. Då rapporterna om folkmord på armenier nådde honom vägrade han att tro dem. Enligt Kolmodin var det endast rykten som spreds av amerikanska biståndsorganisationer i syfte att samla pengar. Med facit i hand vet vi att han talade mot bättre vetande.

Kolmodin var lojal in i det siste mot ”landsfadern” Atatürk. Han var vidare aktiv i den turkiska språkreformen där det arabiska alfabetet ersattes med det latinska. Ryktet säger att det var han som tipsade om bokstaven ”ö” (som i döner kebab) – men det kan vara en skröna.

Tvärtemot Saids stereotypa bild så var Kolmodin djupt kritisk till den europeiska kolonialismen och tog alltid med emfas avstånd från alla former av rasism. I skarp polemik mot andra konservativa tänkare som Rudolf Kjellén menade han att kultur äger företräde framför ras. Dessutom ville både han och den yngre kollegan H.S. Nyberg alltid betona det semitiska elementet i den västerländska kulturen på bekostnad av det hellenska.

 

VÅR TREDJE ORIENTALIST tillhör tillsammans med Dag Hammarskjöld den glesa skara toppdiplomater som förenat andligt sökande, meditation och diktning med ett aktivt, världsligt värv i statens tjänst. Eric von Post (1899-1990) föddes i Trelleborg och gjorde spikrak karriär på Utrikesdepartementet. Han var stationerad i Berlin, Ankara, Warszawa och Rom. Men det var framför allt hans tid som envoyé i Turkiet under åren 1946-51 som kom att göra störst intryck. I ett brev från Ankara till diplomatkollegan och orientalisten Gunnar Jarring skriver han: ”Efter fem krigsår i Berlin och ett och ett halvt år i Stockholm fann jag äntligen min frihet” (Eric von Post: Diplomat och poet, några minnesord, 1990) .

Den frihetskänsla von Post upplevde i Turkiet berodde antagligen på en djup inlevelse i muslimsk kultur, litteratur och religion. Hans upplevelser och iakttagelser nedtecknas i reseskildringen Strövtåg i Istanbul (1953). I debutdiktsamlingen Ramazan (1955) är dock empatin, ja identifikationen, med muslimer som mest tydlig. Islam och muslimer är närvarande i varje dikt: medkännande och levande bilder av sufier, profeten Muhammed och det heliga Kaaba. Titeln är hämtad från islams fastemånad då Koranen skall ha uppenbarats för den olärde profeten:

Kroppen är endast öra,
själen är endast spegel,
vända mot himmel och Gud.

De tre orientalister, vilkas liv och tänkande jag här berört, är endast ett högst personligt och tämligen slumpartat axplock ur den ymniga källa av forskning, reseskildringar, poesi och konst som går under samlingsbeteckningen ”orientalism”. Med risk för att beskyllas för högfärd skulle jag som svensk, muslimsk poet och därmed ”praktisk orientalist” i Heidenstams mening, vilja inordna mig själv i denna tradition. Jag instämmer helt och fullt m ed Robert Irwin då han skriver: ”Om någon väljer att kalla mig orientalist skulle jag inte ta det som en förolämpning, snarare smicker”.

 
Mohamed Omar är kulturskribent, poet och redaktör för tidskriften Minaret. Hans senaste bok är diktsamlingen Faraos förbannelse (Ruin förlag).