När jag gick i gymnasiet brukade jag vikariera som brevbärare under sommarloven. I ett av höghusen i Malmö bodde en pensionerad sjöman. När jag kom till hans våning upprepades alltid samma procedur. Efter det att jag hade slängt in posten genom brevinkastet, slogs dörren nästan genast upp, som om mannen stått i hallen och lyssnat efter mina steg. Hans långa, nästan maniska anekdoter från världshaven var svåra att avbryta. Dels tyckte jag att vissa av dem var rätt underhållande, dels fanns det trots hans vänliga och översvallande sätt något mörkt i blicken, som förde tankarna till en oberäknelig hund som man inte vill reta upp i onödan.

Somliga dagar brukade jag därför ljudlöst tassa ner till sjömannens våning för att utan förvarning kasta in breven, och när dörren slogs up...