2016 var året då ”svenska värderingar” tog plats i den politiska debatten. Även i Frankrike, Nederländerna, Storbritannien och Tyskland har en livaktig debatt förts om vad det innebär att vara fransk/holländsk/brittisk/tysk. Det är inte svårt att gissa att de konfliktfyllda kulturmöten som ägt rum under de senaste åren – med en kulmen under 2016 – gett upphov till viljan att definiera den egna identiteten. Det är i kontrasten och i det komparativa perspektivet som tankar kring det ”egna” väcks och formas. Och där beror det givetvis på vem man jämför sig med.

Vissa debattörer har hävdat att det inte finns några specifikt svenska värderingar, att vissa värden som vi uppfattar som svenska även återfinns i andra kulturer. Detta stämmer säkerligen, men först och främst kanske vissa av dem är särskilt framträdande i den svenska kulturen och, för det andra, kanske de kan uppfattas som specifikt svenska i jämförelse med en annan kultur, där samma värderingar inte alls är lika starka.

”Tydligt är att utlandssvenskarna anpassar sig överlag väl till omgivningens mönster.”

Något som kan verka förvånande under debatten om svenska värderingar är att så få forskare inom humaniora bidrog med forskningsbaserad kunskap. Ett mycket välformulerat undantag utgjordes av socialantropologen Aje Carlboms artikel i Dagens Samhälle (26/8 2016), där han diskuterade svenska värderingar med utgångspunkt i den numera berömda undersökningen World Values Survey. World Values Survey bygger på enkätundersökningar som har fördelen att kunna samla in data från ett stort antal deltagare i ett hundratal länder.

Emellertid grundar sig World Values Survey på egenrapportering, vilket inte alltid överensstämmer med vad folk egentligen tycker och tänker, eftersom det kan finnas en önskan hos deltagarna att framstå i god dager, det som brukar kallas för ”social desirability”. Inom diskurs- och samtalsanalys och inte minst inom det specialiserade forskningsfältet diskursiv psykologi försöker man komma åt människors handlande och tänkande genom att studera hur de samtalar med varandra.

Det innebär att man inte undersöker vad människor uppger vad de gör och tänker utan att man ser vad de faktiskt säger, eller försöker ge sken av, i samtal som äger rum i verklig interaktion.

Vi har under ett antal år arbetat med samtal inspelade i England, Frankrike, Chile och Sverige. Deltagare i samtalen har varit infödda talare från respektive land, men också svenskar som varit bosatta i de andra tre länderna sedan minst fem år. Dessa svenskar är överlag välutbildade och har en hög motivation att lära sig andraspråket. De skulle kunna betecknas som ”kulturella migranter” (i kontrast till politiska eller ekonomiska migranter), i och med att de själva valt att flytta till ett specifikt land som intresserar dem.

Det ursprungliga syftet med projektet har varit att undersöka hur väl vuxna andraspråkstalare tillägnar sig de olika andraspråken. Materialet har emellertid också gett oss möjligheten att jämföra samtalsmönster hos infödda talare i de olika länderna, för att på så vis göra tvärkulturella jämförelser. Samtidigt har vi kunnat se, inte bara hur pass språkligt avancerade de undersökta Chile- , England- och Frankrikesvenskarna är, utan också i vad mån de faktiskt anpassar sig kulturellt till sin omgivning.

Vår senaste studie handlar om impression management, det vill säga hur individer projicerar sin självbild inför mottagaren, vanligen i syfte att skapa en så fördelaktig bild som möjligt av sig själva. Man kan utgå ifrån att självbilderna avspeglar värde- och normsystem i en given sociokultur. Genom studiet av självbilder får man alltså tillgång till sådana system.

I undersökningen spelar våra deltagare rollen av anställda som ber chefen om två dagars ledighet, trots att det kolliderar med ett viktigt kundmöte. För att lyckas i sin argumentering vill den anställde givetvis framstå i positiv dager.

Vi har tagit fram de tio mest framträdande typerna av självbild och jämfört, dels mellan infödda talare av olika språk, dels infödda med icke infödda talare av engelska, franska och spanska. Av de tio självbilderna hade fyra att göra med professionalitet, nämligen proaktivitet, flexibilitet, pålitlighet och pålästhet. De återstående sex självbilderna var övervägande känslobaserade: vänlighet, entusiasm, lydighet, ärlighet, självständighet och jämlikhetsinriktning.

Vi kunde då se hur dessa självbilder var tämligen lika mellan de olika sociokulturerna, medan skillnaderna var större mellan de känslorelaterade kategorierna. Till exempel kan vi se att tre av fyra professionsrelaterade kategorier är högt representerade i alla grupper, förutom uppvisad pålästhet, som i princip enbart förekommer i den franska gruppen. När det gäller de känslomässiga kategorierna är uppvisad entusiasm klart mer frekvent i de franska och chilenska infödda grupperna än i de andra.

Tydligt är att utlandssvenskarna anpassar sig överlag väl till omgivningens mönster. Detta talar för att vuxna andraspråksanvändare, i de aktuella kontexterna, har förmåga att anpassa sig till nya normer och värderingar.

Vissa kategorier förefaller dock vara mer ”förändringsresistenta” . Det handlar för svenskarnas del om självständighet och jämlikhetsinriktning och de är också de kategorier som mest skiljer den infödda svenska gruppen från de andra grupperna. Detta bekräftar resultat från World Values Survey, där Sverige ligger extremt högt för parametrarna individualitet och självförverkligande. Det bekräftar också resultat från den holländske sociologen Hofstedes undersökningar under 1980- och 90-talen, där Sverige når lägsta möjliga siffror vad gäller hierarkibejakande. Vi ser alltså att dessa kategorier ofta överförs till andraspråket. Ett litet undantag kan vi se hos gruppen svenskar i Storbritannien, som inte uppvisar samma benägenhet. En möjlig förklaring skulle kunna vara att svenskarna i Storbritannien upplever mindre kulturell skillnad och sätter sig mindre till motvärn genom att hävda egna mönster.

Det finns alltså, vågar vi hävda, gradskillnader i hur lätt olika kulturella normer och värderingar överförs. Vissa värden tycks vara mer förhandlingsbara, medan andra framstår som mer fundamentala och orubbliga för medlemmarna av en sociokultur och överges endast svårligen. Detta behöver vi mer forskning om, till exempel hur migranter från de kulturer vi undersökt, samt även andra, anpassar sig till svenska värde- och normsystem. Det spontana samtalet avslöjar mycket om vår föreställningsvärld och utgör ett fruktbart komplement till de stora enkätundersökningarna.