I höstas meddelade tt att den funderade på att flytta sin nattredaktion till Sydney i Australien. Ett skämt? Varför inte ta ytterligare ett steg ut i Stilla havet? Varför inte förlägga nyhetsbevakningen av Sverige med omnejd till en kokospalm i Söderhavet?

Ja, varför inte? Att Sydney ligger nästan så långt bort från Stockholm man kan komma är i det här fallet inte något problem utan själva poängen. När det är natt i Sverige är det dag i Australien. Det innebär att TT genom att flytta sin nattliga bevakning dit skulle kunna förvandla en dyr nattredaktion (med olika förmåner) till en billigare dagredaktion. Och TT är inte ensam om att ha fått denna budgetvänliga snilleblixt. Den norska nyhetsbyrån NTB planerar att flytta sin nattverksamhet till Australien i höst (och de danska och finska kollegerna lär redan vara där).

Medieföretagens ambitioner att dra ekonomisk nytta av att jorden är rund är inte bara ett symtom på den överallt grasserande och förhärjande sparivern. Det handlar också om ett uttryck för ett av samtidens definierande kulturskiften: banden mellan arbete och plats klipps av.

Numera kan man ju ”jobba var som helst”, vilket möjligen också innebär att man kan tvingas jobba var som helst.

Den svenske upplysningsskalden Johan Henrik Kellgrens Dumbom imponeras över att försynen ”floder över allt placerat/där stora städer stryka fram”.

Så förhöll det sig också länge med platser och arbeten. Där människor slagit sig ner fanns det också arbete; om inte annat kunde man sätta spaden i jorden. Teknikrevolutioner och en accelererande globalisering har nu ryckt upp alltfler jobb med rötterna: plötsligt har IT-supporten flyttats till Ryssland och färdtjänsten administreras från Estland, Moldavien, Senegal eller (efter nya anbudsförfaranden) Lund.

Numera är det inte bara de manuella industrijobben utan i allt högre grad de traditionella tjänstemannauppgifterna som gjorts platsoberoende.

Ungefär samtidigt som TT berättade om sina flyttfunderingar redogjorde Dagens Nyheters ekonomikrönikör Johan Schück för en forskningsrapport som visade att det nu framförallt är ”medelklassens jobb” som försvinner (DN 21/11). Den europeiska arbetsmarknaden bekräftar den irländske poeten William Butler Yeats berömda formulering: ”Things fall apart; the centre cannot hold.” De lågbetalda jobben finns kvar i överraskande hög utsträckning (gäller också Sverige). De välbetalda har blivit fler.

Däremellan har det under de senaste två decennierna vuxit fram ett tomrum. Det var där man förr brukade hitta ”kvalificerade yrkesarbetare, liksom lägre tjänstemän”. Deras jobb har antingen rationaliserats bort eller förpassats utomlands.

Det var denna grupp, de utlärda arbetarna och de plikttrogna administratörerna, som tydligast odlade en platsbunden yrkesidentitet. ”Arbetsplatsen” var navet i deras liv. Dag efter dag, år efter år, gick de till ”arbetet”. Där hade de sina givna platser – vid maskinen eller i den egna kontorsskrubben som de gjort hemlik med hjälp av blomkrukor och familjefotografier.

Det säger något att ordet ”plats” länge var en synonym för arbete, eller kanske snarare, anställning. Dagstidningarna hade varje dag flera sidor fyllda med ”platsannonser”. En äldre faster kunde belåtet konstatera att nu hade Erik, eller Karin, fått en säker och bra ”plats” på det ena eller andra kontoret.

Man kan tänka sig att det platsbundna arbetslivet bidrog till att skapa och bevara en känsla av stabilitet och kontinuitet i en modernitet vars grundläggande villkor egentligen var de motsatta. Det moderna samhället bejakade förändring, förnyelse, utveckling. Då kändes det tryggt att i alla fall ha sin fasta plats, sin arbetsplats.

Hade man inte det, hade man inte något jobb att gå till på morgnarna, så var det därför inte bara ett ekonomiskt problem utan också ett existentiellt katastroftillstånd. Man var utkastad i limbo, förvisad till ett ingenstans. Det är därför svenska politiker fortfarande får ett prästerligt darr på stämman när de talar om ”jobben”.

Fixeringen vid ”arbetsplatsen” var, kan man säga, ett sätt att i industrisamhället erövra bondesamhället åter. Bonden var det förindustriella samhällets ek, tryggt rotad i jorden. De lägre och högre klasserna kunde hasta från plats till plats, från det ena påhugget till det andra, från ett slott till ett annat, men bonden plöjde strävsamt sin åker och hässjade sitt hö på den plats där hans far och farfar gjort detsamma.

Och i viss mening fortsatte han på samma sätt sedan han flyttat in till stan och fått plats som offertingenjör. Den som en gång hade fått en fast plats gjorde klokast i att behålla den. Nedlåtande kunde man tala om hoppjerkor. Det var sådana som bytte jobb för ofta, som aldrig var nöjda med sin plats.

De bofasta böndernas misstro mot de alltför lättrörliga har inte minst manifesterat sig i ett seglivat folkligt förakt för taskspelare, gårdfarihandlare, skärslipare, tivolifolk, handelsresande …

Men idag är det tvärtom ”hoppjerkan” som är idealgestalten: Hon som är flexibel, joggar från projekt till projekt, är en arbetsmarknadens nomad, bär sin Ipad med sig genom arbetsdygnet som jägaren sin älgstudsare. Hon som inte längre ”har en plats” utan ”jobbar på sitt cv”.

Skulle hon ändå tillbringa merparten av sin tid i en bestämd lokal så har den gärna byggts om till ett mobilt och flexibelt kontor där det gamla arbetsrummet ersatts av ett förvaringsskåp och medarbetarna liksom minglar sig fram, från ett just idag ledigt skrivbord till ett förbokat sammanträde i ett av många olika samtalsrum.

Digitaliseringen av världen är den just nu mest påtagliga drivkraften bakom separationen mellan plats och arbete. Nätet har inga geografiska begränsningar. Det spelar strängt taget ingen roll var någonstans i världen man knappar på sitt tangentbord. Allt och alla är lika nära, eller lika långt bort.

Samtidigt, och en smula paradoxalt, har nätet på sitt sätt återskapat den rumsligt strukturerade värld som var förhärskande före industrialismen. Då kunde man tänka sig samhället som en pyramid där varje grupp (bönder, präster, adel) hade sina givna platser. Så är det också på nätet. Det är byggt av sajter, av platser, som man kan hålla sig till och återvända till i förvissning om att där stöta på personer med samma intressen, åsikter och avsikter som man själv har.

Men kan de sociala mediernas trygghetsskapande identitetsbekräftelse kompensera för den instabilitet som alltmer kommit att prägla det dagliga arbetslivet? Har vi inte ett närmast genetiskt behov av att också fysiskt återvända till samma gamla välkända platser? Är det inte därför så många av oss alltid sitter på samma stol vid matbordet?

Populärt

Amnesty har blivit en aktivistklubb

Den tidigare så ansedda människorätts­orga­­­nisa­tionen har övergett sina ideal och ideologiserats, skriver Bengt G Nilsson.

Bengt G Nilsson Samhälle 2025 2

Om det medeltida samhället i första hand levde i en rumsligt organiserad tillvaro – koja, kloster, slott, helvete, skärseld, himmelrike – och om moderniteten lät denna tradition leva vidare i den kultur som byggdes upp kring arbetsplatsen, så var industrialismen ändå primärt besatt av tid och avstånd, av fart och produktivitet, kilometer per timme, meter per sekund, antal producerade enheter per arbetsskift.

Men också här har digitaliseringen drivit fram en kulturrevolution. På nätet är tiden ingenting. Det som hände igår är lika närvarande som det som händer just nu. Vi behöver inte längre som Proust spana efter den tid som flytt. Den finns ju alltid där, ett knapptryck bort. Denna, ska vi säga, parallellisering, detta likställande, av då och nu, kommer säkert att få djupgående konsekvenser för vår bild av världen och oss själva. Vilka de konsekvenserna blir återstår dock att se.

Men på ett mer banalt plan har digitaliseringen redan i grunden förändrat vårt förhållande till tiden. Också i arbetslivet har tiden förlorat sin betydelse. Tidigare mättes och reglerades den omsorgsfullt. Gränsen mellan ”arbetstid” och ”fritid” patrullerades vaksamt. Arbetstagare och arbetsgivare disciplinerade varandra genom att räkna timmar. Arbetstagaren stämplade in och stämplade ut och kunde beordras jobba ”övertid”.

Idag kan vi, tack vare den digitala tekniken, jobba när som helst. Det innebär också att vi kan tvingas göra det.

Den stress, press och existentiella osäkerhet som ”arbetsplatsens” och ”arbetstidens” försvinnande fört med sig är, skulle jag gissa, en mindre men dock bidragande orsak till framgångarna för populistiska nostalgipartier i högutvecklade välståndssamhällen som de skandinaviska. Populisterna lovar att återskapa världen så som många tror sig minnas att den var: trygg, stabil, välordnad.

En annan, mindre elakartad konsekvens av den kulturrevolution jag försökt beskriva är det accelererande hysterin kring hemarbetet: allt från avancerade långkok till ständiga uppdateringar av den vita vardagsrumssoffan. Den flexibla samtidsmänniskan har gjort det egna hemmet till ett substitut för den gamla hederliga arbetsplatsen.