Samtidigt är det uppenbart att vi inte alltid är överens om vad som är gott och ont, rätt eller fel. De flesta konflikterna i världen både mellan individer, grupper och stater har sin grund i att parterna ser olika på vad som är gott eller rättvist.

I Sverige går vi in i ett valår. Frågor som vård, skola och invandring presenteras från olika politiska positioner men med samma övertygelse om att den egna lösningen är den moraliskt riktiga. Ingen ser sig själv som omänsklig, ond eller orättvis. Snarare påstås de politiska förslagen alltid vara till för allas bästa.

Hur fungerar då vårt moraliska system och vad är det som formar vår förståelse av vad som är gott och vad som är ont? I sin bok Moral tribesgör professorn i samhällsvetenskap vid Harvard Joshua Greene ett försök att förklara varför vi beter oss som vi gör. Men han har högre ambitioner än så. Han vill även argumentera för en globalt erkänd moral som han kallar för metamoral och som ska kunna lösa problem som, till exempel, att över en miljard människor lever i extrem fattigdom.

Greene har delat upp boken i tre huvudämnen genom vilka han argumenterar för sin lösning. Den första delen diskuterar hur människans moralsystem fungerar. Den andra är ett långt resonemang om altruismens betydelse och hur Greene anser att begreppet bör uppfattas. Slutligen presenterar han sin lösning för hur världen kan bli bättre än vad den redan är.

Den del som beskriver hur vårt moralsystem fungerar är spännande läsning, även om mycket redan är känt. Greene har en fantastisk förmåga att begripliggöra komplicerad forskning. Med rader av exempel tar han läsaren genom olika försök som visar att vi faktiskt är programmerade för att samarbeta och att vår hjärna är utrustad med en form av moralisk reglering. En del av teorierna är sådant som tidigare presenterats av bland annat Frans de Waal, som har ägnat mycket tid åt att forska på schimpanser och bevisa förekomsten av en hos primater inbyggd rättskänsla och en biologiskt betingad moral.

Greene visar att vår hjärna alltid ger oss dubbla signaler. Den ena slås automatiskt på som en direkt reflex när vi möter problem, medan den andra håller tillbaka reaktionen och manar till eftertanke. För att illustrera fenomenet jämför han det med en kamera som kan ställas in för både automatisk och manuell fotografering. Det behövs inte mer än subliminala signaler för att vår första impuls ska utsättas för moralisk reglering. Ett par ögon målade på en vägg gör att människor fattar andra beslut än vad de gör i ett rum med kala väggar. På liknande vis ger människor olika svar på samma fråga beroende på om det finns risk för att någon annan ska få ta del av deras svar eller ej. Det kanske enklaste exemplet på hjärnans dubbla signaler är försöket som går ut på att försökspersonen ska säga ”grönt” när den ser ordet ”rött” skrivet med grön färg. Enligt Greene läser människan mer automatiskt än vad den skiljer mellan olika färger, och en konflikt uppstår därmed i hjärnan mellan en signal som säger ”läs texten” och en annan som säger ”nämn färgen”.

Greene menar att vi är utrustade för att själva överleva men också för att bidra till flockens överlevnad. En starkare flock stärker också flockens medlemmar. Vårt samarbete med andra möjliggörs genom en uppsättning av psykologiska anpassningar som hindrar annars själviska individer från att utnyttja samarbetets förmåner. Att vi rodnar eller känner oss generade är utslag för en reglering som gör oss anpassningsbara till andra människor. Försök åskådliggör att barn som inte är äldre än sex månader visar tecken på att vilja hjälpa andra. Dock förtydligar Greene att inte allt som möjliggör eller rör sig kring samarbete är moraliskt, men framhåller att inget av det som anses vara moraliskt skulle existera om våra hjärnor inte var utformade för samarbete.

Vårt intresse för samarbete är dock begränsat. Vi kalkylerar våra tillgångar och ser först och främst till att de som är oss närmast har det bra. Att stärka flocken ser vi som en del av vår självbevarelsedrift, men intresset för att stärka andra flockar som vi upplever som konkurrenter om samma tillgångar är inte lika självklart, eftersom det strider mot vår instinktiva självbevarelsedrift. Därför söker vi också godtyckliga markörer med vars hjälp vi identifierar andra. Det kan vara alltifrån hudfärg till klädsel, matvanor eller andra beteendemönster. Detta gör oss dock inte till rasister per automatik, enligt Greene. Försöken han lägger fram visar att våra instinktivt negativa reaktioner på de yttre attributen, som kläder eller hudfärg, modereras när det möts av goda argument. Det vill säga: när hjärnan ställer om från automatisk till manuell funktion och vi manas till eftertanke, förlorar de yttre attributen den betydelse som utlöste vår första reaktion. Det har, enligt Greene, sin orsak i de omständigheter som rådde när den funktionen utvecklades. Stammen eller flockens rörelser var tillräckligt begränsade geografiskt för att inte stöta på människor med exempelvis annan hudfärg. Därför är också negativa reaktioner på en annan hudfärg lättare att förändra än våra föreställningar om könsroller, som är mycket djupare rotat i vårt system eftersom det har funnits med oss så länge vi existerat.

I övergången från ”jag och vi” till ”vi och dom” händer alltså något. Greene hävdar att våra instinktiva reaktioner är bättre på att hantera ”jag och vi”-relationer. Våra ”vi och dom”-relationer skulle bli bättre om vi i sådana sammanhang medvetet skulle ändra hjärnfunktionen från instinktivt reflexmässig till eftertänksam.

Istället tenderar vi att göra tvärtom. Greene visar hur vi upprätthåller vår första reaktion och formulerar det vi anser är rationella förklaringar med anspråk på god moral, istället för att byta till hjärnans manuella förnuftiga sida, lyssna till goda argument och ändra åsikt. Därigenom görs den andre till, exempelvis, ett hot mot våra gemensamma tillgångar eller vår säkerhet. Till det kan läggas våra instinktiva reaktioner för att anpassa oss till flocken. Många säger hellre det alla andra säger än kommer med en avvikande åsikt och skämmer ut sig. Därmed får också, exempelvis, muslimfientliga eller andra rasistiska tendenser i Sverige och Europa, som alltid försvaras med vad som anses vara rationella argument, sin förklaring.

Avsnittet i boken om altruism är långt och snårigt. Ändå är det värt en ansträngning, inte minst för att Greenes resonemang om varför altruism är missförstått övertygar. Enligt hans sätt att förstå idén vore altruism utmärkt att hålla sig till även i vår tid.

För Greene är altruism varken en fråga om att ge upp all sin egendom för att vara andras glädjepump, öka välstånd på bekostnad av andras frihet eller förslava en del av befolkningen för att därigenom öka allmänt välmående. Snarare menar Greene att altruism, som han förstår begreppet, är bäst lämpat för att öka globalt välmående genom kombinationen av vår programmerade vilja att bidra och insikten om vad vi själva behöver för att vara nöjda och välmående.

Greens argument för givmildhet vilar som allt annat på solid forskning. När vi uppnått ett visst mått av välstånd är vårt välmående inte längre lika beroende av pengar eller prylar. För en fattig människa är situationen dock annorlunda. Det betyder att i det första steget har materiellt välstånd stor betydelse för vårt välmående. Men ju högre upp vi kommer i inkomstnivå, desto svagare blir sambandet mellan materiellt välstånd och välmående. I och med att vi är till freds med vår situation ökar också viljan att bidra till flockens välstånd och vår givmildhet ökar.

Populärt

Amnesty har blivit en aktivistklubb

Den tidigare så ansedda människorätts­orga­­­nisa­tionen har övergett sina ideal och ideologiserats, skriver Bengt G Nilsson.

Bengt G Nilsson Samhälle 2025 2

I det avseendet kan man kanske låta den i Sverige ibland negativa reaktionen på ytterligare skattelättnader ses som en talande illustration på vad forskningen kommit fram till.

Avslutningsvis argumenterar Greene övertygande för liberalism som det idésystem som bäst passar vår natur och samtidigt har störst möjligheter att skapa en bättre värld. Även om hans argumentation utgår från amerikanska förutsättningar, krävs det inte mycket kunskaper om USA och amerikansk politik för att kunna översätta några av begreppen och idéerna till svenska omständigheter. Och även om man inte är liberal bör det ses som uppfriskande med någon som argumenterar för ett samhällsbärande system utifrån tät empiri och forskning, snarare än från slagord och en subjektiv tolkning av statistik.

Vår hjärnas dubbla funktion har goda förutsättningar att utvecklas i rätt riktning enligt Greene. Han pekar på att det idag är många som med stor känslomässig övertygelse kämpar för kvinnors och homosexuellas rättigheter. Men innan det kunde göras genom en känsla som ”kändes rätt”, så behövde någon göra det genom en tanke. Greene är övertygad om att liknande processer är möjliga även i andra frågor och rekommenderar oss att övergå till hjärnans manuella förnuftiga sida när det kommer till frågor som rör ”vi och dom”. Väl medveten om att det finns ett gap mellan teori och praktik, är Greene noga med att framställa sig själv som både pragmatisk och liberal. Således konstaterar han att det inte räcker med att våra ideal förpackas i ”ismer”, utan de måste också ges uttryck i vårt beteende för att få långsiktiga konsekvenser.

Greenes bok är så tät och välskriven att man ibland längtar efter ett andrum. Samtidigt är boken en påträngande påminnelse om våra svaga sidor och hur vår hjärna styr vårt beteende. Eller som första sidans citat av Anton Tjechov formulerar saken ”Människan kommer att förbättra sig när du visar honom hurdan han är.”