Men deras politik ledde till att dynastin störtades och Ryssland kastades i kaos och fick en regim som i fredstid mördade minst 30, kanske 60 miljoner oskyldiga människor.

Den siste tsaren Nikolaj II karaktäriserades av sin ingifte morbror Edvard VII som ”bedrövligt naiv, omogen och reaktionär”. Den engelske kungen kunde ha tillagt ”primitivt antisemitisk och hjälplös toffelhjälte”. Hans hustru Alexandra (född Alice av Hessen) hade fria händer att vanstyra Ryssland under första världskriget, och det var en av de avgörande, troligen den avgörande orsaken till februarirevolutionen 1917. Det var känt i Ryssland att helbrägdagöraren Rasputin bestämde ministerutnämningar genom henne.

Det av Lenin beordrade mordet på tsarfamiljen och deras närmaste omgivning i fångenskapen i Jekaterinburg i juli 1917 är det dystra slutet på Simon Sebag Montefiores senaste historiska tegelsten The Romanovs (745 sidor). Det är skickligt berättat och så detaljrikt att även en i ämnet hyggligt beläst person blir överväldigad. Sebag Montefiore har använt sig av en ny researcher som hedervärt avtackas i inledningen och som har gjort ett enormt arbete

Det var inget ofarligt ämbete att vara tsar. Av de 19 härskare som Sebag Montefiore räknar med (vi andra räknar med 17) mördades 6. Ingen av de fyra kvinnor som regerade i Ryssland råkade ut för detta sorgliga öde. En respektlös historiker har kallat deras period under 1700-talet för ”det ryska gardesmatriarkatet”, eftersom de sattes på tronen av livgardet. Som därefter uppenbarligen skyddade dem väl.

Den äldste Romanov som man känner till ute i världen är Peter I. Det är huvudsakligen utanför Ryssland som han kallas ”den store”. Reformer eller inte, han var ett monster av sadism och hänsynslöshet, mentalt skadad av fruktansvärda upplevelser som barn. De avrättningar och den tortyr som han flitigt beordrade är exempellösa och de vidriga metoderna skildras ingående, vilket är nyttigt.

Den klart galnaste tsaren, Paul (Pavel) och hans också tämligen förryckte far Peter III, mördades – Peter på uppdrag av sin hustru, som blev Katarina den stora, och Paul garanterat med kännedom och antagligen godkännande av sonen Alexander I. Katarina ansträngde sig att få eftervärlden att tro att Peter inte var far till Paul, men det var han nog. De liknade varandra påtagligt till det yttre och hade alltså galenskapen gemensam.

Av Pavels fyra söner kan möjligen Konstantin sägas brås på far och farfar. Han hade dock klokhet nog att skriftligen avsäga sig tronen redan innan storebror Alexander I dog, men det var inte känt. Innan det reddes ut svor faktiskt somliga trohet till honom. Därför räknas han i den här boken som en i raden av tsarer.

I den förvirring som i samband med detta rådde 1825 gjorde sammansvurna officerare en valhänt revolt, dekabristupproret. Bror nummer tre, Nikolaj I, var däremot resolut och upproret slogs ner med blod. Det var sista gången som gardet försökte reglera makten.

Nikolaj gav intressant nog en upplyst utbildning åt sonen Alexander (II), som till följd av detta blev den verklige reform-tsaren. Varje rysk härskare har fört en politik i motsatt riktning jämfört med föregångaren, har det påpekats, men i det här fallet hade Nikolaj I själv förberett det.

Efter försiktigt manövrerande med taktiskt tillsatta kommittéer avskaffade Alexander II 1861 livegenskapen och gjorde forna trälar till fria män. Många föregångare på tronen hade funderat på saken men nu blev det av.

Det mest uppseendeväckande i kapitlet om Alexander II är breven mellan honom och hans 30 år yngre älskarinna, senare hans andra hustru, Jekaterina Dolgorukova. Kärleksaffären tog sin början långsamt med promenader och samtal. Hon gick på Rysslands finaste flickpension och där verkade i tre år den berömde progressive pedagogen Konstantin Usjinskij, som såg till att den traditionella kursplanen utvidgades med litteratur, matematik och historia. (Usjinskij förekommer inte i den här boken.) Jekaterina blev på kuppen en tidig rysk ”intelligentka”, intressantare att tala med än de vanliga adelsfröknarna. Att hon hade en mycket kvinnlig figur och var vacker gjorde inte saken sämre.

Breven dem emellan citeras med Ryska statsarkivet som källa, och kopior har cirkulerat i väst. De är erotiskt frispråkiga på ett imponerande och mycket sympatiskt sätt. Intima fysiska detaljer dryftas lyckligt, och när de två inte är tillsammans påminner de varandra om hur härligt det var senast. Man får till exempel veta att ”vi gjorde det på alla möbler i rummet”. Det är helt i sin ordning att det sista som hände innan Alexander gav sig ut på en sista ödesdiger färd i Sankt Petersburg var en kort kärleksstund där han lagt henne på ett bord.

1881 mördades alltså reform-tsaren i ett sällsynt enfaldigt terrordåd. Terroristerna hade trott att efter mordet skulle Ryssland resa sig mot tsarmakten. Allt gick tvärtom, Ryssland förstummades i fasa och den nye, extremt reaktionäre tsaren Alexander III drev landet tillbaka och lade som sagt grunden för katastroferna 1917.

Den rutinerade författaren Sebag Montefiore gör full rättvisa åt dynastin Romanovs 304 år vid makten. Detaljrikedomen och alla namngivna personer tynger dock berättelsen. Det hade räckt med hälften så många namn. Avsnittet om segrarmakternas mellanhavanden efter Napoleons fall är ett exempel. Lika stort utrymme som förhandlingarna får redogörelserna för vilka damer och höga herrar som gick ur vilken säng till vilken bädd, vilket är icke utan pikant intresse och säger något om sederna vid den här tiden.

Men plötsligt omnämns i förbigående ett slag vid någon plats som heter Waterloo. Som får en säger en rad.

Populärt

Amnesty har blivit en aktivistklubb

Den tidigare så ansedda människorätts­orga­­­nisa­tionen har övergett sina ideal och ideologiserats, skriver Bengt G Nilsson.

Bengt G Nilsson Samhälle 2025 2

I en strävan att göra det lättare att skilja mellan de olika personerna växlar Sebag Montefiore mellan korrekta namn, ibland med titlar, och smeknamn på olika Romanovs. Det förvirrar mer än det underlättar för den oskyldige läsaren.

En del geografiska lustigheter förekommer som inte ska finnas ens i ett populärhistoriskt verk. Karl XII dog tydligen i Danmark och fästningen Kronstadt som skyddar Sankt Petersburg förväxlas med Bomarsund på Åland. Ryssarna ”raided Stockholm 1719”, det handlar förstås om incidenten vid Baggensstäket, långt från Stockholms stad den gången.

Och så är det en besynnerlig företeelse i bokens språk som får oss att fundera över hur det fungerar mellan ”originalförfattare” och researcher i den här sortens boktillverkning. De många ryska namnen är konsekvent transkriberade enligt engelskt mönster. Det är kanske researcherns verk?

Men här och där ska det snobbas med ”autentiska ryska uttryck”, gärna kursiverade. De är genomgående felaktiga. Det är kanske ”originalförfattaren” som överskattat sina språkkunskaper?

Så där kan man fundera.