Förverkligandet av utopier kan leda till totalitära system, där individen förtrycks och likriktas, och klassiska utopier som Utopia eller Herland kan framstå som fängelser, vars invånare inte har möjlighet att lämna. 1900-talet har inte heller varit i av avsaknad av totalitära system såsom Nazi-­Tyskland eller Sovjetunionen, vilket har förstärkt uppfattningen hos många debattörer att när ideo­loger försöker forma människor enligt en specifik mall är det alltid den lilla människan som förtrycks och kommer i kläm. Den enskilde har inget handlingsutrymme eller möjlighet att opponera sig.

Utopier måste förstås i en specifik historisk och ideologisk kontext. I filosofen Karl Poppers klassiska verk The Open Society and Its Enemies (Det öppna samhället och dess fiender), publicerad fredsåret 1945, avvisar han historiska försök att skapa perfekta samhällen, utopier. Vare sig det handlar om Platon, Hegel, Marx eller fascism, leder strävan efter perfektion förr eller senare till ett totalitärt samhälle. Poppers arbete är en av den politiska liberalismens centrala verk under efterkrigstiden, tillika ett viktigt bidrag i den anti-utopiska­ traditionen. Popper är dock präglad av andra världskrigets erfarenheter, Förintelsen och totalitära stater, och hans utopisyn bör förstås i denna specifika kontext.

Vår förståelse av utopier behöver emellertid inte handla om förverkligandet av ett perfekt samhälle med rationella människor som agerar enligt en schematisk samhällsmodell. Mer fruktbart är att se utopin som en möjlighet, ett uttryck för hopp, som en av utopiteoretikernas mer centrala gestalter, filosofen Ernst Bloch, beskrev i Das Prinzip Hoffnung (1938–47, tre volymer). Bloch talar om en mänsklig impuls, inspirerad av önsketänkande, vilken ges uttryck i dagdrömmar och fantasier och fullt artikulerade utopier. Han gör även en distinktion mellan abstrakta utopier (önskningar och föreställningar) och realiserade eller konkreta utopier (system).

Idag skiljer utopiforskaren Lucy Sargisson mellan det utopiska i form av fiktion, politisk teori och praktiska experiment. Utopiska experiment har återkommit genom historien, allt från kloster­väsendet under medeltiden till de gröna kommuniteter som växte fram under 1960-talet och som idag fått en ny relevans i förhållande till klimatkrisen. Dessa kommuniteter var ofta såväl småskaliga som kortvariga till sin karaktär, men de var uttryck för människors önskan att sammanvävas i en gemenskap kring ett gemensamt mål om alternativ ekonomi, ekologi, sociala relationer eller andliga föreställningsvärldar. Vid sidan av betydelsen för kommunitetens medlemmar har de tjänat som exempel för ett alternativt sätt att leva – att en annan värld är möjlig.

Vår tid (post-1989) domineras i hög grad av domedagsprofetior eller dystopier. De fungerar som varnande exempel, och kommer till uttryck såväl i den politiska offentligheten som i populärkulturen. Stundtals har dystopin även en terapeutisk funktion. Vår tids stora dystopi, klimatförändringarna, har dock brett stöd i forskningen och om tvågradersmålet inte uppnås befaras den dystopiska verkligheten överträffa den (populärkulturella) fiktionen en gång för alla.

Vad vi bör ta med oss när vi studerar och bedömer utopier? Susanne Wigorts Yngvesson framhåller utopins förmåga att uttrycka kritik mot rådande samhällsordning och tendenser. Torbjörn Elensky skriver att den utopiska drömmen förmår peka ut en riktning i formuleringen av ett annorlunda samhälle. Huruvida utopin bör förverkligas eller ej, är en stötesten. Mitt svar är att det beror helt på vilket utrymme som ges för reflektion, utvärdering och omprövning längs med vägen, samt förmågan att experimentera och pröva. Här vill jag peka på Ernst Wigforss tal om ”provisoriska utopier”. Wigforss avsåg ett gradvist närmande till utopin, där teori och praktik ständigt utmanade varandra i reformismens tecken, utan att för den skull tappa slutmålet i sikte.