Under min tid som student vid Columbia i New York och nu vid Harvard i Boston har jag inte sett mycket som tyder på att läget skulle ha förändrats.

En opinionsundersökning förra året visade att bland Harvards inkommande studenter på grundutbildningarna definierade 60 procent sig som liberala (det vill säga vänster i USA), medan bara 15 procent beskrev sig som konservativa. Runt 96 procent av alla kampanjdonationer i presidentvalet 2012 från professorer och personal vid landets främsta universitet gick till Barack Obama.

På sätt och vis är detta inte något som förvånar. Polariseringen i USA ökar nästan oavsett med vilket mått man mäter. Familjer söker sig till områden där grannarna delar ens socioekonomiska bakgrund, livsstil och politiska ideologi. Så nog borde vi förvänta oss att ungdomar söker till universitet där kurskamraterna tycker som de själva.

Men i detta ligger samtidigt något paradoxalt. Samma universitet som beskylls för ideologisk enbenthet spenderar årligen tiotals miljoner dollar på att stärka mångfalden. För drygt fem år sedan, exempelvis, tillsatte Harvard Faculty of Arts and Sciences en särskild ”mångfaldsrektor”. Harvard Kennedy School invigde 2012 en ”mångfalds- och inklusionsavdelning” med ”mångfaldshandläggare” vars enda uppgift är att göra skolan mer öppen.

Jag har dock med tiden insett hur detta hänger ihop. Mångfald i detta sammanhang inbegriper nämligen inte nödvändigtvis politiska åsikter, och därmed i förlängningen idéer. Däremot omfattar begreppet nästan allt annat man kan tänka sig.

Förra våren samlade en studentorganisation på Harvard Kennedy School in underskrifter för att pressa administrationen till att införa en obligatorisk mångfaldsträning för studenter. Syftet var att öka förståelsen för olikheter som grundar sig på ”ras, kön, socioekonomisk bakgrund, sexuell läggning, funktionshinder, religion, medborgarskap och makt”. Men inget om politiska åsikter. Nästan en tredjedel av alla studenter skrev under namnlistan. Träningen hölls för första gången i höstas.

Detta mångfaldsfokus är ironiskt. Varje klassrum som jag har suttit i har sett ut som en miniversion av FN:s generalförsamling med alla möjliga etniciteter, sexuella läggningar, religioner och länder representerade. Skolor som Columbia och Harvard är redan extremt bra på att främja denna typ av mångfald.

Varför man vill spendera ännu mer resurser på detta istället för att rikta in sig på att stärka representationen av olika politiska åsikter är svårbegripligt. Det är självklart att skolorna ska vara stolta att hälften av studenterna är kvinnor och att en betydande del är afroamerikaner; länge var ju universiteten skyddade miljöer för vita män. Men de borde också främja och finna stolthet i att representera en blandning av politiska åsikter, vilket ligger till grund för ett bra undervisnings- och forskningsklimat.

Jag har trivts oerhört bra under mina tre år vid Columbia och Harvard. Och nog skulle jag fortsatt trivas precis lika bra även om färre av mina kurskamrater tyckte som jag.