”Ty den som har, åt honom skall varda givet” [Mark 4:25], står det i min konfirmations­bibel. Jag vet inte riktigt om det är tänkt att gälla i alla sammanhang, men budskapen från Arbetsförmedlingen bär i alla fall syn för sägen. Sverige hade gott om arbetslöshet redan i december och nu är vi i färd med att få ännu mer. Under de förs­ta tio dagarna i februari – dessa rader skrivs en knapp vecka senare – har ungefär 13 000 personer varslats om uppsägning. Det är mer än tio gånger så många som under hela februari ifjol och nästan hälften så många som under hela 2022. Föregående månad var den kärvaste januari­månaden sedan 2015 med 5 300 varsel, men februari blir sju resor värre.

Ungefär samtidigt som Arbetsförmedlingen kom med sitt larm presenterade EU:s kommissionär för ekonomi, Paolo Gentiloni, en tillväxtprognos för 2023. Den utgör inte heller så värst upplyftande läsning. Sverige hamnar på 27:e och sista plats inom unionen och bedöms bli ensamt om att visa upp en krympande ekonomi. Vår BNP förväntas minska med 0,8 procent och mot bakgrund av att befolkningen växer lär BNP per capita sjunka ännu mera. Kommissionens prognosmakare tror för all del att vi ska kämpa oss upp över nollstrecket 2024, men vi spås ändå hamna näst sist i startfältet. Bedömningar från till exempel Svenskt Näringsliv och SEB är ännu mer pessimistiska beträffande 2023 än EU-kommissionen.

Varför går då Sverige denna kräftgång?

Många svenska hushåll är högt belånade och har en jämförelsevis mycket stor andel lån med korta löptider

En vanlig förklaring har med covid-19 att göra. Sverige tog det lugnare med nedstängningen av samhället under pandemin än många länder, undvek fullfjädrad lockdown och fick en litet lindrigare ekonomisk smäll än många, men nu kommer de ikapp.

En annat spår gäller bolånemarknaden. Många svenska hushåll är högt belånade och har en jämförelsevis mycket stor andel lån med korta löptider. Där man i andra länder lägger om lånen vartannat, vart femte eller rentav vart tionde år sker det i Sverige ofta var tredje månad. Så när Riksbanken genomför snabba räntehöjningar får det dramatisk effekt på familjeekonomierna. Många hade fått dra ned på konsumtionen redan tidigare på grund av den rekordhöga inflationen och räntehöjningarna kommer som lök på laxen. Man får hålla hårdare i pengarna och det leder till sjunkande tillväxt.

Det ligger en hel del i bäggedera och det kan verka förtröstanfullt, eftersom båda problemen är av övergående karaktär. När pandemibekämpningens effekter till sist har klingat av bör alla länder vara tillbaka på sina respektive banor igen om än efter olika förlopp. Och när inflationen har sjunkit till lägre nivåer kan centralbankerna sänka räntan. Då går det snabbare för svenska hushåll att återfå sin konsumtionsförmåga, precis som det gick fortare för dem att få den urgröpt när räntorna stack iväg.

Så småningom kan då beslutsfattarna gräla litet för syns skull om vem som borde ha gjort det mindre lockande att låna samt dra en kollektiv lättnadens suck över att svackan är över för den här gången.

Scenariot är tyvärr inte osannolikt, men vi behöver någonting bättre än business as usual.­ Sverige har haft problem med arbetsmarknaden länge. Den höga arbetslösheten är bara toppen av ett isberg. Antalet inskrivna arbetslösa vid Arbetsförmedlingen var cirka 340 000 i början av 2023, men som professor Johan Eklund, nu chefsekonom i Sydsvens­ka handelskammaren, visade tillsammans med Johan P Larsson i en banbrytande studie för några år sedan är antalet vuxna som inte har inkomst nog att försörja sig själva mer än dubbelt så stort. Huvuddelen är utrikes födda och eftersom studien byggde på data från 2016, och vi har haft sex år till med hög invandring sedan dess, är talen med största sannolikhet ännu högre idag.

Utanförskapet är dåligt för dem som går utan vettig sysselsättning och blir en grogrund för ökade samhällsproblem, men det tar också stora summor i anspråk: resurser som annars kunde ha använts till höjd kvalitet på gemensamma angelägenheter, skattesänkningar eller både och. Om framtida tillväxt inte går till växande real­löner efter skatt utan måste tas i anspråk för utanförskapets kostnader kommer de sociala spänningarna att växa.

Fler i jobb är ett första rangens allmänintresse. För att nå dit krävs säkerligen vissa åtgärder som särskilt syftar till att skapa arbeten åt dem som står långt från arbetsmarknaden: bidragstak, instegsjobb, lägre skatt på låga inkomster. Men det behövs också bättre förutsättningar för kvalificerad och högproduktiv verksamhet. I en ekonomi som ligger i teknisk och organisatorisk framkant öppnas möjligheter för fler, direkt och indirekt.

Den briljante C Northcote Parkinson besökte Stockholm en gång vid 1980-talets början och formulerade då sin svenska lag: ”Sikta på välstånd, och du får sysselsättning. Sikta på sysselsättning, och du får allt annat än välstånd.”

Jag uttolkar sentensen så här. Det är inte utgiftspolitik och subventioner (vilket Sverige vid tiden ivrigt hängav sig åt) som bygger ett robust och välmående samhälle med låg arbetslöshet utan det handlar om att skapa ett klimat som konsekvent premierar ansträngning, prestation och kvalitet. På alla nivåer och över hela linjen, långt bortom det man vanligtvis tänker på som arbetsmarknadspolitik eller ens ekonomisk politik.

Populärt

Det löser sig inte

New Public Management lär oss att misstro allt och alla. Men varför ska vid då sätta vår lit till dess modell?

Sharon Rider Tema 2021 2

Är sverige ett sådant samhälle? I vissa av­seen­den, otvivelaktigt. Här finns framgångsrika företag med global närvaro; här finns specia­listvård av högsta klass; här finns världsledande forskningsmiljöer.

Men exemplen på motsatsen har blivit alldeles för många:

Skolvärldens makthavare verkar se det som översitteri att kräva ansträngning istället för att jämka och lirka. I den högre utbildningen har honnörsorden blivit expansion och kvantitet istället för prioritering och fördjupning. Kungl. vetenskapsakademien varnar för kvalitetsproblem inom forskningen. Skjutande och sprängningar är varningssignaler, som uppfattas både av storinvesterare och småföretagare. I invandringspolitiken råder förvirring om var det bör råda stramhet respektive öppenhet. Det tar evigheter att få tillstånd till industri och gruvdrift. Brist på el har redan stoppat etableringar och är en riskfaktor i kalkylerna inför framtiden.

Listan kan göras längre och rymmer inte precis några nyheter. Det viktiga är hur den tydliggör att problemområdena inte är väsensskilda. Trots alla skillnader finns en gemensam nämnare: benägenheten att vara eftergiven, bekräftande och kravlös. Omvänt betonar man på välfun­gerande områden värden som ansträngning, prestation och kvalitet.

Alla sektorer påverkar det gemensamma samhällsklimatet och förutsättningarna för skapande verksamhet, jobb och välstånd. Vill vi få varaktigt bättre fart på svensk ekonomi räcker det inte med ekonomisk-politiska åtgärder.