Freedman är professor emeritus i krigshistora vid King’s College i London, tillika något av en nestor och väl skickad att behandla ämnet. Ytterligare en av bokens slutsatser är att kriget inte bara har en framtid, utan att riskerna för stormaktskrig åter ökar. Bakom denna utveckling ligger starka politiska och militärteknologiska trender, varom mera nedan.

Bokens titel till trots får man som läsare inte riktigt svar på frågan om hur framtidens krig kommer att gestalta sig. Det är egentligen inte så förvånande, eftersom Fredman ägnar stort utrymme i sin bok åt att beskriva hur sådana förutsägelser i det förflutna som regel varit felaktiga.

Författarens uppenbara skepsis mot tvärsäkra förutsägelser har inte hindrat honom från att ge en god överblick över vad som kanske skulle kunna kallas krigets anatomi. Helt avhåller han sig inte heller från att säga något om framtiden. Perspektivet är anglosaxiskt. Han lotsar läsaren genom frågor som stormaktskonflikter visavi inbördeskrig och lokala krig, gränsytan mellan det civila och militära i krigföring, politiskt beslutsfattande inför och under konflikter, kärnvapenavskräckning, statsbyggande, terrorism, krigets lagar och reglering, och, inte minst, den aktuella teknologiutvecklingen och dess möjliga konsekvenser.

Med hjälp av tillbakablickar och ibland också skönlitterära källor lyfter Freedman fram de många fallgroparna för såväl krigets teoretiker som dess praktiker. Dessa har resulterat i ett stort antal katastrofer genom historien. Den som inleder ett krig brukar förstås vara säker på att vinna, men boken är välmatad med exempel på grova felbedömningar: Napoleons fälttåg mot Ryssland 1812, operation Barbarossa, angreppet på Pearl Harbor, Sovjetunionens invasion av Afghanistan 1979, Iraks angrepp på Iran 1980, Irakkriget 2003, Libyeninterventionen 2011, för att bara nämna några. Rysslands annektering av Krim och angrepp på Ukraina räknas också in i denna kategori.

Beslutsfattare blir ofta fångar i sin egen erfarenhet, eller också har de personliga agendor som snedvrider omdömet. Ovisshet är alltid en del av besluten. Felbedömningar som är uppenbara för senare generationer verkar rimliga vid tidpunkten ifråga. Krig går helt enkelt inte att förutsäga på grund av dess politiska och mänskliga dimensioner. Det är bland annat därför till synes hanterbara situationer urartar.

Särskilt tilltron till det idealiserade klassiska kriget, mellan stående militära styrkor, går som en röd tråd genom den moderna krigshistorien, säger Freedman. Oftast är den kopplad till föreställningen om det snabba och avgörande angreppet, som resulterar i att man besegrar och underkuvar fienden politiskt. All tankemöda går åt till att planera detta första tillslag, men ingen planering sker för det som i verkligheten brukar följa, nämligen utdragna och destruktiva ställningskrig. Om och om igen dyker föreställningen om att en ny tillgänglig teknologi har förändrat oddsen i ena sidans favör för ett avgörande tillslag.

Av störst intresse och relevans blir det när Freedman i bokens senare delar med utgångspunkt i nutiden blickar framåt. Till den bredare bakgrunden för hans genomgång hör den starka dynamik som för närvarande präglar den militärteknologiska utvecklingen. Lägg till denna de senaste årens stora förskjutningar i internationell politik, och det samlade resultatet blir en starkt förändrad global säkerhetspolitisk spelplan.

Resonemangen i dessa delar tar sitt avstamp i det läge som rådde kring 1990. De starka supermaktsmotsättningarna till trots hade inget storkrig utbrutit under de dryga 40 år då väst- och östblocken stod mot varandra. Freedman hör till den tankeskola som menar att en viktig del av förklaringen till detta står att finna i kärnvapenavskräckningen. Den så kallade MAD (”Mutually Assured Destruction”), med andraslagsförmågan som central del) innebar att beslutsfattarna i såväl Moskva som Washington fullt ut insåg konsekvenserna, allmänt och för dem själva, av ett kärnvapenkrig. Aldrig tidigare i historien hade det funnits en så kraftfull avskräckning mot ett stormaktskrig, vilket, menar alltså Freedman, bidrog till att bevara freden i Europa under kalla kriget.

Ett annat starkt ingångsvärde för efterkrigstiden var FN-stadgans betoning av staters suveränitet. Freedman påminner om att det absolut viktigaste målet vid Förenta Nationernas grundande var att undvika framtida krig mellan stater: det grövsta tyranniet har i stadgans ögon samma ställning och rätt som den mest upplysta demokratin. Det avgörande var istället staters agerande mot andra stater.

Detta synsätt förändrades först gradvis, i Europa bland annat i och med Helsingforsslutakten 1975. Särskilt lyfter författaren dock fram Parisstadgan från 1990, i vilken en ny säkerhetsordning för Europa grundläggs, där demokrati och mänskliga rättigheter uttryckligen är allas angelägenheter. På det globala planet följde Afrikanska unionens stadga 2003 med liknande skrivningar och överenskommelsen om Internationella brottsmålsdomstolen ICC strax dessförinnan. Vid FN-toppmötet 2005 antogs därefter principen om den så kallade R2P, det vill säga: skyldigheten att skydda civilbefolkning vid grova övergrepp.

Efter 1990 ökade samtidigt frekvensen när det gällde det internationella samfundets och inte minst västmakternas ingripande i andra staters konflikter på andra grunder än kalla krigets, däribland humanitära. Detta blev praktiskt möjligt genom den överväldigande amerikanska militära och politiska dominansen. Inrättandet av en säker zon i norra Irak för kurderna efter Kuwaitkriget 1990 brukar ses som startpunkt. Därefter följde interventioner på Balkan, samt insatser i exempelvis Afghanistan, Irak 2003, Libyen 2011, och så vidare. Ett betydande antal nya FN-insatser implementerades. Freedman kommenterar denna utveckling genom att smått förvånat säga att man skulle kunna tro att det sista man önskar sig är att militärt engagera sig i andras interna konflikter, men att det var just detta som skedde.

Här kan man i och för sig konstatera att dessa insatser var och en hade och fortfarande har sina egna drivkrafter: humanitära, att motverka av instabilitet eller flyktingströmmar, säkra oljeförsörjning, bekämpa terrorism, engagemang i olika lokala och regionala maktkamper, utbredning av den västliga samhällsmodellen, inrikespolitiskt tryck att inte stå passiv inför stora övergrepp, och annat. Det är alltså svårt att dra dem alla över en kam.

Resultatet blev i alla händelser ett stort antal konfliktzoner befolkade av FN-personal, biståndsorganisationer, NGO:er, volontärer, privata säkerhetsfirmor, journalister, medlare, och så vidare, ofta på platser präglade av sönderbrutna sociala och ekonomiska strukturer, svaga institutioner, och ofta fortsatta våldshandlingar.

Freedman, återigen skeptiker, kommenterar saken med att vilka de legitima (eller moraliskt högtstående) skälen för att intervenera än ursprungligen var, har inte sällan krigsekonomi, kontroll över natur- och andra resurser, ren kriminalitet, interna maktkamper, och så vidare, tagit över som den viktigaste dynamiken, ofta utan något slut på konflikten i sikte. På många platser har ett halvt permanentat ansvar vuxit fram för det internationella samfundet, med krav på det externa stödet som har visat sig vara svårt att upprätthålla. Han tillägger, och citerar amerikanen Edward Luttwak, att förhandlingslösningar ibland i praktiken håller konflikter vid liv: 50 procent av alla konflikter som återgår i konflikt gör det efter en politisk lösning, menar han, medan motsvarande procentsiffra för konflikter som avgjorts militärt bara är 15. I och för sig kan också andra aspekter än just denna läggas på saken.

Medan USA under flera årtionden inriktade sin militära förmåga på att bekämpa terrorism eller lågteknologiska uppror, använde Kina och Ryssland denna tid till en upprustning av såväl utrustning som doktrin. Freedman beskriver Kina och Ryssland som två revisionistiska makter, om än med olika utgångspunkter: Kina är en uppåtstigande makt, vars ekonomi i storlek går om den amerikanska, och med mycket stort resursdjup, medan Ryssland är en nedåtgående makt som dock har mobiliserat sina allt knappare resurser på sådant sätt att dess förmåga att projicera militär makt har ökat.

Dessa länders ansträngningar har det gemensamt att de fokuserar på amerikanska svagheter och sårbarheter, med så kallade ”anti access/area denial” (A2/AD) som huvudinriktning. Det specifika syftet är att militärt dominera sina respektive närområden, och därmed kraftigt försvåra för USA att intervenera i dessa, kopplat till en bredare målsättning att försvaga den amerikanska globala ordningen.

Den militärteknologiska kontexten för allt detta består i en exceptionellt snabb vapenutveckling, med grund i teknologi som är uppfunnen i USA inom områdena artificiell intelligens (AI), precisionsvapen, autonoma vapensystem (exempelvis drönare), databehandling (”big data”, algoritmer) och robotteknik. Kina har här efterhand skaffat sig en stark ställning, enligt en och annan bitvis ett försteg.

Delar av denna nya teknologi är jämförelsevis billig och lättillgänglig, bland annat eftersom dess ursprung är civilt och därmed kommersiellt. I det kortare perspektivet handlar det om att artificiell intelligens tillämpas för att höja effektiviteten i samverkan mellan mänskligt beslutsfattande och maskiner, i det längre – kanske ett årtionde fram i tiden, enligt till exempel IISS i London – om fullt automatiserad krigföring, där den mänskliga faktorn inte finns med i beslutskedjan.

Särskilt kombinationen av precisionsvapen och AI beskrivs som omvälvande. Den stat som har de mest effektiva algoritmerna får övertaget, enligt detta tänkande. En sådan utveckling leder till att militära operationer alltmer kommer att kunna genomföras snabbare, med högre precision, och till lägre kostnader än vad som någonsin tidigare har varit möjligt. Den artificiella intelligensens inträde i krigföringen jämförs med flygets och kärnvapnens omvälvande effekter i tidigare skeden i krigshistorien.

Det finns i den internationella debatten därtill farhågor för att en ny period av strategisk instabilitet håller på att ta sin början. Freedman tycks dela dessa. Den utveckling som beskrivs ovan riskerar att leda till att den kända grunden för kärnvapenavskräckningen sätts ur spel. Automatiserat beslutsfattande med syfte att ge motståndarsidan kortare tid att reagera i såväl konventionella som nukleära sammanhang ökar risken för felkalkyler. En övergång till gemensamma styrsystem för konventionella- och kärnvapenstyrkor skulle få samma effekt. Ryska signaler om en roll för taktiska kärnvapen tidigt i konflikter hör till denna bild.

Parallellt har främst Ryssland stått för en metodutveckling i form av det så kallade hybridkriget – i betydelsen att civila och militära instrument förenas för att bedriva fientlig verksamhet på ett sätt som inte är fullt krig, men som ändå syftar till att försvaga, destabilisera eller erövra en motståndare. Gränserna mellan krig och fred, militärt och civilt, suddas ut, och fientliga åtgärder hålls just under den nivå som riskerar att utlösa ett öppet mellanstatligt krig.

Sammantaget ställer denna utveckling USA inför ett antal utmaningar. Förutom att den nästan obehindrade interventionsförmåga som amerikansk militär kunnat vänja sig vid kringskärs, särskilt i luften, alltmer kanske också till havs, pekar bedömare på att också sårbarheten i den traditionella amerikanska militära grundplattan – stora och extremt kostsamma större vapenplattformar i form av hangarfartyg, flygsystem, och så vidare, ökar. Bland annat eftersom de kan hotas av vad som beskrivs som kombinerade nätverk av mindre, obemannade plattformar (”svärmar”), relativt billiga och som sagt lättöverkomliga för angriparen, och utan att egna soldaters liv behöver äventyras i sådana angrepp.

Det är en gammal sanning i säkerhetspolitiska sammanhang att den enes åtgärder också i sig bär på fröet till den andres motåtgärder. USA övergår i sin nationella säkerhetsstrategi från 2017 till att utpeka Kina och Ryssland som huvudmotståndare, en roll som tidigare innehades av våldsbejakande islam. Ökade ansträngningar görs nu för att bibehålla de senaste decenniernas teknologiska försteg. Försvarsutgifterna ökar ytterligare i den senaste budgeten, från att redan idag vara fyra gånger större än den närmaste medtävlarens, Kina. Avgörande är förstås samtidigt hur dessa resurser används.

Populärt

Det löser sig inte

New Public Management lär oss att misstro allt och alla. Men varför ska vid då sätta vår lit till dess modell?

Sharon Rider Tema 2021 2

Vad har Freedman att säga om denna utveckling, som han själv och andra tecknar med olika accenter av varningstecken och oro? Bland annat att all teknologi eller taktisk skicklighet till trots måste frågan om vad som skall ske efter en militär konfrontation alltid besvaras. Ockupation och hantering av ett erövrat land – knappast aktuellt mellan stormakterna, får man förmoda, men väl i andra fall – är komplext och krävande. Till slut går det inte heller att hålla och administrera territorium utan stora resurser, militära och civila. Det hjälper förstås inte den stat som trots allt har blivit utsatt för ett militärt angrepp att detta är något besvärligt, som egentligen borde ha undvikits.

Om målet är att skaffa sig en inflytandesfär kanske däremot ett direkt militärt tryck eller hybridkrigföring är tillräckligt. Men även i detta fall påminner Freedman om svårigheterna med sådana strategier, och exemplifierar med Ryssland: hybridkrig kan inte döljas särskilt länge, och för Rysslands del har resultatet av dess metoder blivit stora politiska och ekonomiska kostnader. Samt motåtgärder. Få tror längre på vad Moskva säger, ens när man talar sanning.

När det sedan gäller interventioner i lokala och regionala konflikter har de senaste åren utan tvekan inträtt en större militär försiktighet, eller i varje fall urskillning, särskilt från västländers sida. Syrien är ett av flera exempel. Freedman ställer frågan om tröskeln varaktigt har höjts. Humanitära skäl kanske inte räcker, så länge konsekvenserna av det som sker inte spiller utanför landets gränser. Möjligen ser vi en övergång till att snarare försöka kringskära och begränsa konsekvenserna av en lokal eller regional konflikt, istället för att försöka lösa den.

Helt kommer internationella interventioner fördenskull inte att försvinna. Här gäller det att skilja mellan storkrig, regionala och lokala krig, och rena inbördeskrig – olika mönster gäller för dessa. Graden av stormaktsintresse, regionalt och globalt, kommer också fortsatt att utgöra ett viktigt ingångsvärde.

Freedman konstaterar hursomhelst att det inte finns någon anledning att tro att kriget tillhör det förflutna. Att erfarenheten visar att stater som startar krig sällan uppnår sina mål, betyder inte att nya krig inte kommer att påbörjas. Kriget är ett alternativ så länge det föreligger en kombination av starka motsättningar och tillgängliga våldsformer – ett kriterium som idag uppfylls på många platser. Och trots att dagens diskussion domineras av högteknologiska perspektiv, kommer det framtida kriget fördenskull inte att bli kliniskt, utan i de allra flesta fall fortsatt blodigt och destruktivt för de människor som råkar komma i dess väg. Den högteknologiska framtiden kommer, men kanske inte så snabbt som vi ibland tror, verkar han säga.

Och om en militär stormaktskonfrontation inträffar, är det mest sannolikt att en sådan kommer att stå mellan USA och Kina, och inte mellan USA och Ryssland. Aktuella styrkeförhållanden och drivkrafter hos respektive sida talar för det. Inte nödvändigtvis som en följd av ett medvetet beslut, utan snarare som en följd av en eskalering som råkar ur kontroll. Författaren lägger till att det är svårt att se någon enstaka faktor som skulle förändra staters säkerhetskalkyler, inklusive beslutet att skaffa sig kärnvapen eller inte, mer än ett amerikanskt beslut att dra sig ur sina alliansåtaganden.

Där är världen ännu inte, men att frågan numera diskuteras med större intensitet än tidigare är inte särskilt överraskande. The Future of War kan bland mycket annat också läsas som en varning till stater, särskilt mindre sådana, att försätta sig i en sårbar position genom att ta sina säkerhetsbehov lättsinnigt eller slarva med sin omvärldsbedömning.