Istället för en överstatlig, federalistisk vision hos ett litet fåtal europeister bör det bli den ”federation av nationalstater” som Jacques Delors talade om och som skulle tjäna som komplement till medlemsstaterna, inte träda i deras ställe. Och det brådskar att få med sig européerna i det arbetet om unionen skall kunna erbjuda den styrka som medlemsländerna är i så stort behov av och har all rätt att förvänta sig.

Att det finns mer överhängande uppgifter för EU att ägna sig åt än att detaljreglera européernas vardagsliv, går som en röd tråd genom förre utrikesministern i Frankrikes socialistregering (1997–2002) Hubert Védrines bok Comptes à Rebours (Nedräkningar). Här har den tidigare Mitterrandmedarbetaren samlat ett antal artiklar, intervjuer och radioinslag där Europas mycket allvarliga och akuta problem diskuteras.

Visionen om en långtgående integration som skulle leda till ett Europas Förenta stater var från början missriktad, konstaterar Védrine. USA byggdes för att samla amerikaner, medan de europeiska folken aldrig drömde om ett enat Europa. Idén, som har pådyvlats dem av deras eliter till en början, och med tiden alltmer av marknadsliberaler och anhängare av en globalisering utan gränser, går emot folkens önskan att bevara sin nationella identitet och suveränitet. Det som de Gaulle drastiskt uttryckte som att ”man inte lagar omelett på hårdkokta ägg”.

I den globaliserade och finansifierade nya verklighet som gynnar dem agerar eliterna som lokomotiv utan vagnar med medborgarna frånkopplade. Dessa eftersträvar trygghet i en värld som visserligen har blivit rikare, men också mer ojämlik och – eftersom ekonomi inte är allt – kulturellt ångestskapande och osäker. Védrine anser också att argumentet om Europa som ett fredsprojekt leder fel: det var ett slagfält där Sovjetunionen och USA med sina allierade skapade fred. Därefter är det inte heller EU som har upprätthållit freden, utan terrorbalansen mellan stormaktsblocken. Idag skulle, ironiserar han, ett federalt Europa som mest av allt önskar leva i fred och välstånd mest likna ett uppförstorat Schweiz, ett land som slår vakt om sin rätt att hålla sig utanför internationella konflikter. Med den viktiga skillnaden att det lilla alplandet förlitar sig på sig självt för sitt försvar, inte på någon annan (Nato).

När nu emellertid den fred och den harmoni man har satt sitt hopp till efter Sovjetunionens fall har börjat hotas i och med migrationsströmmarna, den islamiska terrorismen, Putins provokationer och ett USA som omväxlande och oförutsägbart uppvisar sitt nya Janusansiktes vän- respektive fiendesidor måste Europa ta sig ur sin letargi. Lägg därtill hotet från maffior, drog-, vapen- och människohandel, och den tilltagande konkurrensen från nya ekonomiska medtävlare på andra kontinenter som hotar Europas vitala intressen.

I det läget är det Védrine kallar europeismen inte alls behjälplig, utan alienerar tvärtom befolkningen med sitt propagerande för mer Europa på bekostnad av nationalstaten. Det sker med uppläxande förmaningar av länder och folk som understår sig att vilja slå vakt om sina nationella intressen när EU-politiken tycks gå emot dem. Inte att undra på att EU-skepticismen är kvar på en hög nivå, fortfarande 60 år efter Romfördraget (och 25 år efter Sveriges inträde). Den dominerar faktiskt inställningen hos majoriteten av befolkningen. Tanken på ett federalt EU som träder istället för nationalstaterna är och förblir ett historiskt fiasko.

Siffrorna talar sitt tydliga språk. Europeisterna, den lilla minoriteten av federationsentusiaster, utgör högst 1 procent av befolkningen, medan cirka 15 procent är normalt Europavänlig, och i den andra ändan av skalan återfinns 15–25 procent direkt EU-fientliga. Däremellan placerar sig de övriga 60 procenten EU-skeptiska eller EU-avvaktande, som har tröttnat eller är besvikna på klåfingrigheten i ett som man tycker överdrivet reglerande.

Istället, menar Védrine, gäller det att vinna över den stora majoriteten skeptiker i mitten för en ”federation av nationalstater”, Delors välfunna formel för det realistiskt realiserbara. Samma tanke, fast uttryckt i termer av en kombinerad gemenskaps- och mellanstatlig basis, gav Tysklands förbundskansler Angela Merkel uttryck för i sitt tal i Brügge 2010. Hon uppmanade då Europas ledare till att överge de ofruktsamma grälen om gemenskaps- kontra mellanstatlig metod, och istället låta dessa smälta samman i en europeisk syntes.

Att EU i dagens läge befinner sig i ett så försvagat – för att inte säga handlingsförlamat – läge beror till stor del på den djupa klyftan mellan dessa principiella inställningar.

Hade Europa fungerat någorlunda tillfredsställande, skulle vid det här laget både brexit- och Greklandskriserna ha kunnat bemästras, menar Védrine, och till och med flyktingströmmarna, fast de har visat sig vara minst sagt destabiliserande.

För allt detta behövs en kraftsamling.

Schengenavtalet står överst på agendan för en revision till följd av flyktingströmmarna. Den förstärkning av gränskontrollen som Vedrine förespråkar har redan beslutats av medlemsländerna. Däremot har de hot-spots som likaså har varit på tapeten i angränsande Medelhavsländer stött på patrull på grund av dessa länders ovilja att stå för sådana uppsamlingsställen för mottagande av och gallring bland asylsökande. Vidare behövs en ekonomiskt uppmuntrande (men inte bara med traditionellt bistånd) koordinering med ursprungs-och transitländer av tillströmningen och ett fastställande av kvoter alltefter kapacitet och behov på mottagarsidan. Vore det inte för det hysteriska tonläget på debattens båda politiska ytterkanter, hade detta säkerligen redan kunnat vara på plats.

På det utrikespolitiska området finns utrymme för Europa att samarbeta mer, förutsatt att man beaktar ländernas olika intressen. Att seriöst gå in för att utarbeta en gemensam utrikespolitisk doktrin har aldrig tidigare försökts. Det borde vara vägen ut ur Europas hotande marginalisering i en värld som har blivit halvt kaotisk, ett kaos främst till följd av den tidigare bipolära maktordningens upphörande och islamismens utbredning, men inte bara. Det kan också skyllas på nationalstatens försvagning i och med gränsernas successiva uppluckring i syfte att låta människor och kapital strömma allt friare. För ett förstärkt utrikespolitiskt samarbete krävs en gränsdragning för hur långt det skall gå, även geografiskt.

Men framförallt behövs reformer för att tillförsäkra medborgarna ett Europasamarbete som inte hotar ländernas suveränitet, identitet eller förmåga att tillvarata medborgarnas intressen. Védrine förespråkar ett generellt moratorium för vidare utvidgningar med nya medlemmar under tio år. Därefter skall, efter de fyra fem nu aktuella medlemskandidaterna tagits in, en definitiv gräns dras och inga fler släppas in.

Vad gäller integrationen ser Védrine ett behov av en paus i harmoniseringsarbetet, en utvärdering av det som hittills har uppnåtts och en tentativ omdefiniering av Kommissionens roll, så att den blir mer av ett komplement till medlemsstaternas egen reglering. Det bör ske en utsortering i det gemensamma regelverket av bestämmelser som rätteligen hör hemma på nivån under EU; med andra ord en uppstramning av den så kallade subsidiaritetsprincipen. Men en beredskap ska också finnas för att öppna nya nyckelområden där det i folkets ögon finns mervärde i ett EU-samarbete. Nya hierarkier av prioriteter kan nämligen bli nödvändiga, särskilt i frågor som i morgondagens värld rör européernas säkerhet och försvar för deras livsstil. Vilket är ännu en anledning till att det brådskar med det nya Schengenavtalet.

Reformerna kunde lämpligen vidtas vid en förnyelsekonferens (Conférence refondatrice) med nationella företrädare enbart på allra högsta politiska nivå och i ett slags ”de villigas koalition” (inga jämförelser i övrigt med denna amerikanernas benämning på sin av FN aldrig erkända allians i Afghanistan- och Irakkrigen!). Formlösheten skulle tjäna det viktiga syftet att till varje pris undvika en formell fördragsrevision med åtföljande ytterligare kontroversiella ratifikationsprocesser i medlemsländerna. Men också för att undgå vad han anser vara en ofruktbar diskussion om ”cirklar” med olika nivåer av integrationsambition. Ingen lär vilja tillhöra den ”mjuka lösa barken” när andra säger sig vilja gå vidare in i en ”hård inre kärna”. Därför lär det aldrig komma till någon annan inre cirkel än den som utgörs av eurozonen, spår Védrine.

Populärt

Det löser sig inte

New Public Management lär oss att misstro allt och alla. Men varför ska vid då sätta vår lit till dess modell?

Sharon Rider Tema 2021 2

Vad gäller denna eurozon anser Védrine att också den behöver en paus och inventering, men därefter också både budget- och skatteharmonisering. För det krävs kanske inte precis de franska förslagen om nya teknokratiska strukturer som gemensam finansminister eller finansministerium, eller ett särskilt parlamentariskt organ, utan egentligen ”bara” ett politiskt kompromissande på högsta nivå mellan Tyskland och Frankrike om valuta- och ekonomipolitikens framtida styrning. Nyckelorden för en sådan deal vore: verkliga strukturreformer på fransk sida mot utökat uppdrag för Europeiska centralbanken som tysk eftergift. Om ”dealen” utformades både rigoröst och pragmatiskt, skulle det bidra till att lösa upp många blockeringar. Fan tro’t, frestas man utbrista med tanke på hur länge uppfattningarna gått isär på båda sidor om Rhen om vilken som är den rätta finans- och budgetpolitiska vägen!

Att en vänsterman ställer sig skeptisk till idén om ett Europa som uppgår i globaliseringens stora posttragiska och post-historiska projekt, kan tyckas anmärkningsvärt. Men Védrine ser det i mycket som ett utslag för Västerlandets dåliga samvete för kolonialismen, när man månar så om den visserligen sympatiska men eteriskt abstrakta och orealistiska idén ”världssamfundet” på sina egna nationers bekostnad. Som om det på tvärs mot rättsstatens moderna, befriande principer fanns en nedärvd arvsynd att utkräva kollektivt straffansvar för generation efter generation. Det är en begreppsmässig och juridisk villfarelse som i våra demokratier underblåses av fega politiker. De vågar inte motstå trycket från minoriteter av alla de slag i deras egenskap av potentiella väljare. Dessa har ett intresse av majoritetsbefolkningarnas mea culpa som hjälper dem att utvinna allehanda förmåner och särbehandling. Det är alltså ett skammedvetande som bara omfattas av västerlänningar och som får många av dem att vilja utplåna sin identitet. Han spekulerar om orsaken kan ligga i dogmen om just arvsynden; att den skulle ha överlevt både renässans, upplysning, sekularisering och modernitet, djupt nere i den västerländska själen, formad som denna är av kristendomen.

Védrine menar att den internationella diplomatins diskurs redan är och länge har varit vänsterinriktad och att det sedan den idealistiskt fredssträvande Wilsondoktrinen skapade både Nationernas förbund och begreppet ”Världssamfundet”. Fast detta har förblivit en hägring, har det gett upphov till begrepp och fenomen som ”konfliktförebyggande”, fördömande av ”användningen av våld”, förespråkande av ”mänskliga rättigheter”, ”internationell rättvisa” och nu senast klimatskyddet. Överhuvudtaget är det svårt att längre göra klart för sig om det råder några ideologiska meningsskiljaktigheter om dem, så allmänt vedertagna är de. Värderingar, som goda föresatser kallas i dessa dagar, tenderar annars att splittra åsikter mellan höger som vänster. Men numera går skiljelinjerna istället rakt igenom både höger som vänster. Ta bara frågan i vilken grad EU bör fortsätta att integreras, utvidgas, stärka euron, stödja eller stå emot USA? Vad göra med Ukraina/Ryssland? Vilket enda ”vänster”-element i de frågorna kunde inte lika väl anammas av en höger? Eller de mänskliga rättigheterna! Inför de oändliga lidandena i världen verkar det som vi tycker att det är nödvändigt att försvara dem absolut överallt och att propagera för dem överallt. Men hur långt ska man då gå? Om detta blir vår huvudsakliga mission, en som överträffar alla andra, råkar politiken ideligen i konflikt med våra vitala intressen, som nu under de senaste åren i förhållande till inte bara Saudiarabien, Israel och hela Mellanöstern, utan också till europeiska partnerländer som Ungern, Polen och Tjeckien – för att inte tala om Ryssland! Och detta i ett skede där väst har förlorat sitt maktmonopol och mer eller mindre befinner sig på defensiven visavi folk som anser att deras tur är kommen.

Överhuvudtaget är det befriande välgörande att se hur en som utrikespolitisk guru betraktad statsman som Védrine inte tar populismen för det stora västerländska predikamentet för vår tid, utan så att säga vänder på ”hönan-eller-ägget”-kausaliteten och istället ser den som resultat av de styrande eliternas misslyckade politik.

Védrine tror alltså inte att en värderings-diplomati kan ersätta en intressediplomati. Han pekar på riskerna med Västerlandets mångdubblande av sina interventioner runt om i världen. Det ¨klassiska¨ är att de börjar med att man propagerar för sina värden och sin mission, därefter trappar man upp till sanktioner som så småningom leder till direkt inblandning och slutligen krig. Vilket i sin tur leder till att man tappar kontrollen, situationen urartar och inget blir som man har förväntat sig, särskilt inte när både världs- och hemmaopinionerna börjar svikta. Den här infernaliska spiralen från idealism till hybris, låt oss dra lärdom av den och inte upprepa gångna misstag! manar Védrine. För den bittra sanningen är att de länder som inte förmår försvara sina intressen, inte tas på allvar när de åberopar sina värderingar.