Jag skrollar och klipper och klistrar och efter någon timme mejlas till kollegerna ut det senaste om landets tillstånd.

Man skulle kunna tänka sig att det på skärmen dagarna efter valet skulle vädras luft från båda sidor, kanske med ett litet övertag från högersidan som ju vann. Rimligt vore väl om dessa artiklar skulle innehålla delad glädje, delad sorg och att inte rubriker som ”Nu är Sverige Europas extremland”, ”Det finns ändå en tröst i SD-eländet”, ”Jag saknar mitt land” och ”Det finns inga vinnare i ett val där Jimmie Åkesson jublar” fullständigt skulle dominera kommentatorsflödet.

”Hur kan medieflödet och verkligheten skilja sig så fullständigt?”

Men jo, med några få undantag, verkar ingen vara glad över valresultatet.

Samtidigt, i ett nyhetsinslag kvällen efter valet, är det svårt att urskilja något reaktionärt SD-elände. På landets torg spatserar glada människor och när reportern frågar om känslorna inför det väntade regeringsskiftet är svaren tillförsikt och hopp.

Hur kan medieflödet och verkligheten skilja sig så fullständigt?

I en text i Expressen några dagar före valet skrev Karin Olsson att det inte finns någon medieelit som påverkar människors val och pekade på det stora utbudet av kvalitetsjournalistik som istället vidgar vyerna. Det stämmer att god journalistik görs, men det är inte hela bilden.

I den så kallade tyckonomins era – det medieklimat där lättköpta poänger och överilade åsikter går före analys, källkritik och fakta – har en röststark och åsiktsmässigt homogen grupp klamrat sig fast på kultursidor och kolumnplatser. De skulle kunna kallas ”kulturetablissemanget” eller ”kultureliten”. Anna Björklund väljer ”de hundra människorna” (Aftonbladet 13/9), SD:s Louise Erixon ”kulturmaffian” (Ekot 9/9). 2012 gav sig SVT på att lista dem i samband med premiären av programmet ”Fråga kultureliten” och kokade ner gruppen till 18 personer. En vansklig uppgift, ungefär som att med ord definiera ”svensk kultur” eller Platons ”rättrådighet”. Det går inte riktigt, men de kan existera ändå.

Populärt

Det löser sig inte

New Public Management lär oss att misstro allt och alla. Men varför ska vid då sätta vår lit till dess modell?

Sharon Rider Tema 2021 2

I varje samhälle finns hierarkier och grupper vars handlingar påverkar samhället olika mycket. Det har diskuterats av statsvetare och sociologer länge, inte minst av den amerikanske sociologen C Wright Mills som i sin bok The power elite (1956) studerade den amerikanska maktelitens inflytande. Tankefiguren har traditionellt lyfts av vänsterintellektuella som en del i en maktanalys; sociologiprofessorn Göran Therborn och skribenten Malcom Kyeyune är två av många exempel i Sverige.

Men i vår tid har det plötsligt blivit svårt att tala om eliter som delar vissa ideologiska övertygelser. Reaktionerna på Göran Hägglunds ”verklighetens folk” som en beteckning på vanliga Svenssons som objekt för kulturelitens hån, och på Jimmie Åkessons idéer om en kulturelit som påtvingar folket pekpinnar och en osvensk kultur, har smutsat ned hela tankefiguren. Plötsligt finns varken en elit eller ett folk, blotta tanken anses populistisk.

När jag veckan efter valet skrollar genom medieflödet är det i alla fall någonting annat än en mångfasetterad verklighet jag ser. Om det är ”kulturetablissemanget”, ”kultureliten”, ”de hundra människorna” eller ”kulturmaffian” som visar sig, kan vi låta vara osagt.