I samband med den brittiska drottningens frånfälle beskrev en brittisk kollega sina känslor med orden ”Every morning when you look at the sky you expect the sun to be there and suddenly one day it isn’t”. Sven-Bertil Taubes bortgång vid 87 års ålder i november 2022 innebar för mig som trubadur en liknande upplevelse. Taube­ har varit en fast punkt i svenskt kulturliv sedan 1950-talet. I likhet med den brittiska monarken har han fungerat både som en traditionsbärare och som en normgivare.

Att växa upp som barn till ett konstnärligt geni är sällan enkelt. Är föräldern dessutom redan en folkkär nationalklenod är det inte lättare. Genom hela sitt liv fick Sven-Bertil Taube utstå jämförelser med fadern Evert, och givetvis hade sonen sin fader att tacka för mycket. Sven-Bertil Taube föddes rakt in i den svenska kultureliten och han ärvde en sångskatt som han kom att förvalta och föra vidare. Båda dessa saker var förvisso tveeggade, både till fördel och till nackdel.

”Sven-Bertil Taube föddes rakt in i den svenska kultureliten och han ärvde en sångskatt som han kom att förvalta och föra vidare.”

Den svenska litterära vistraditionen är ett unikt kulturarv, som vi bör vara stolta över. Dess betydelse för det svenska språket kan inte överskattas. Sannolikt utgör vår långa och rika tradition av berättande sångtexter en central delförklaring till det som under senare decennier har beskrivits som ”det svenska musikundret”.

Främst i den litterära viskanon tronar givetvis Carl Michael Bellman, vars sånger och epistlar utgjort inspiration och riktmärke för alla senare visdiktare. Men den svenska vistraditionen rymmer en lång rad andra visdiktare, som om de diktat på något av de stora kulturspråken hade varit kända över hela världen: från stormaktstidens Lasse Lucidor, som inte stod François Villon efter, över 1800-talets tonsatta och sjungna skalder som Heidenstam, Karlfeldt och Fröding, till det tidiga 1900-talets vispoeter Birger Sjöberg, Dan Andersson och Nils Ferlin.

Den siste i denna aktningsvärda skara var Evert Taube, som i sin visdiktning sammanfogade element från föregångarna med medeltidens trubadurdiktning liksom skaldekonst från antikens Rom och Grekland, och med populärmusik från andra delar av världen. Tack vare honom har den svenska visan ett inte obetydligt inslag av sydamerikanska influenser, som argentinsk tango.

Men den svenska visan har inte bara burits av skickliga diktare och tonsättare. Den har också varit beroende av sina uttolkare, av artister som förmedlat sångerna och populariserat dem för en ny publik. När Bellmansången, som under 1800-talet främst utvecklat sig till en angelägenhet för manskvartetter i borgerliga salonger och studentsammanhang, var på utdöen­de runt sekelskiftet 1900 fick den nytt liv genom lutsångare som Sven Scholander som lät Bellmans diktning möta en ny publik. Därmed kunde visan bli en del av det nyväckta intresset för svenskt kulturarv som följde med den nationalromantiska vågen. Det var mot denna bakgrund Evert Taube steg fram och skapade ett helt eget visuniversum.

En del i Evert Taubes storhet, vid sidan om den språkliga och musikaliska skickligheten, låg i hans otidsenlighet. För publiken på 1930- och 40-talen var han en länk till en värld som hade gått förlorad; 1800-talets, äventyrens och fin de siècle-romantikens värld. Han påminde till sin framtoning mer om nittiotalistförfattarna Karlfeldt och Heidenstam än om sina samtida kolleger. Det handlade dock inte enbart eller framförallt om bakåtblickande nostalgi. Evert Taube levde i högsta grad i sin samtid och bejakade det nya, men hela hans väsen var som hämtat ur en annan tid.

Det blev sonen Sven-Bertil som förvaltade och populariserade Evert Taubes visor under efterkrigstiden och såg till att de levde vidare hos nya generationer. Utan Sven-Bertil Taubes insatser är det inte alls säkert att Evert Taubes visdiktning skulle leva idag i samma utsträckning. Kanske hade han varit lika bortglömd som Birger Sjöberg, som var endast fem år äldre. Medan Sjöberg numera främst sjungs och lyssnas till av entusiaster är Evert Taubes visor en självklar del av det folkliga kulturarvet, och många svenskar kan åtminstone någon Taubevisa utantill.

Jämförelserna mellan fadern och sonen är orättvisa, såtillvida att de verkade på olika arenor. Evert Taube var diktare och författare, en trubadur i ordets egentliga mening, medan Sven-Bertil Taube var sångare och skådespelare – en artist. Visserligen framförde även Evert sina visor för stor publik, men då var det framförallt autenticiteten som var styrkan. Sven-Bertil var den bättre sångaren av de två, och avgjort den bättre gitarristen. Han utbildade sig till klassisk gitarrist i Spanien, tillsammans med trubadurkollegan Olle Adolphson.

Under efterkrigstiden var den svenska litterära visan på nedgång tillsammans med andra ålderdomliga kulturuttryck som hamnade i skuggan av den amerikans­ka och brittiska populärmusiken. Med skivorna Carl Michael Bellman (1960), Sven-Bertil Taube sjunger Evert Taube (1960) och Nils Ferlin (1961), med moderna orkester­arrangemang av barndomsvännen Ulf Björlin, populariserade Sven-Bertil Taube den svenska visan och förde den in i det moderna tidevarvet. Han banade på så sätt väg för den visvåg som skulle komma i slutet av 1960-talet, med namnkunniga trubadurer som Cornelis Vreeswijk, Fred Åkerström och Torgny Björck.

Populärt

Det löser sig inte

New Public Management lär oss att misstro allt och alla. Men varför ska vid då sätta vår lit till dess modell?

Sharon Rider Tema 2021 2

Att den internationella vågen av protestsånger i Sverige smälte samman med det litterära visarvet är en konsekvens av Sven-Bertil Taubes insatser som uttolkare och förmedlare. Taube var en föregångare och en inspiratör, men i likhet med vännen Olle Adolphson var han inte följsam mot de politiska vindar som kom att blåsa allt starkare mot slutet av 1960-talet, inte minst i det svenska kulturlivet. Han har själv uppgett att detta klimat var en bidragande orsak till att han flyttade till London redan 1969 och stannade där större delen av sitt liv.

Taubes insatser stannade inte vid vismusiken. Han var också en framstående skådespelare, utbildad vid Witzanskys teaterskola och Dramatens elevskola. Han debuterade på Dramatens scen redan 1960.Under senare årtionden är han förmodligen mest bekant som filmskådespelare, med framträdande roller i en rad filmer och tv-serier. Under 1970-talet hade Taube också en spirande karriär som actionskådespelare på den globala arenan. Han spelade den James Bond-liknande huvudrollen i actionfilmen Marionett i kedjor (1970) och spelade mot Michael Caine och Donald Sutherland i andra världskrigs-­rullen Örnen har landat (1976).

Om Evert Taube blev en brygga mellan det förra sekelskiftets högkultur och det framväxande folkhemmet, blev Sven-Bertil­ en brygga mellan det Sverige som fanns före och efter andra världskriget. Det var naturligt att Sven-Bertil övertog traditionen med sommarkonserter på Gröna Lund i Stockholm, som Evert Taube hade börjat med redan 1945. För Sven-Bertils del blev det hela 57 framträdanden innan åldern till slut tog ut sin rätt.

Få traditionsbärare har spelat en lika stor roll för svenskt kulturliv som Sven-Bertil Taube under efterkrigstiden. Det vilar ett stort ansvar på alla som nu är verksamma att förvalta detta arv. Och att göra det med samma ödmjukhet, goda humör och osvikliga känsla för stil.