Ukraina är Europa. Det underrättar oss i varje fall taxichaufförer och hotellstäderskor om då vi vistas i Lviv. Med eftertryck. Den historiskt bevandrade taxichauffören går igång på att jag är svensk och börjar tala om Karl XII. Innan vi åkt den korta sträckan från Lvivs vackra stationsbyggnad till centrum av gamla staden har han hunnit ge sig in på kontrafaktiska resonemang om hur Ukraina och världen hade sett ut om inte Peter den store hade segrat vid Poltava.

Att Ukraina är en del av Europa är i varje fall lätt att hålla med om då man är i Lviv, som onekligen känns som Kraków. Gatumusikanter som framför de senaste årens hittar med violiner påminner om att man fortfarande befinner sig i den habsburgska kultursfär där varje liten by hade ett eget musikaliskt sällskap. Lemberg, Lwów, Lviv – stadens namnbyten under de senaste tvåhundra åren är i sig en demonstration av platsens skiftande nationstillhörighet. Det är heller inte konstigt att många västukrainare ansökt om polskt medborgarskap och med lätthet anammat den nya nationstillhörigheten.

I Lviv – då definitivt Lwów – föddes 1923 Zbigniew Herbert, den kanske mest framstående bland 1900-talets polska poeter. Kanske är det betecknande att Herbert, uppväxt i en numera ukrainsk stad som under hans ungdom omväxlande ockuperades av Sovjet och Nazi-Tyskland, är en av 1900-talets stora européer: en av dem som i likhet med Milan Kundera och Czeslaw Milosz har kunnat fylla begreppet ”europeisk identitet” med ett verkligt innehåll. I sina lågmälda, resonerande dikter söker Herbert sig gärna bakåt genom århundradena, mot de tidlösa frågorna om makt, våld och rätt. Den lite abstrakta och sparsmakade formen gör honom till en av de modernistiska klassicisterna; innehållet gör honom till en av 1900-talets stora kritiker av totalitarismen. Ändå tycks det inte finnas något intresse för Herbert i Lviv, i bjärt kontrast till jättemonumentet över Ivan Franko, poeten och opinionsbildaren som var en av ledarna för den nationella frigörelsen i Ukraina.

Galizien, den gamla regionen inom Habsburgsmonarkin, är en lika rimlig indelning som nationalstaterna ”Ukraina” och ”Polen”. Dock är västukrainarna snarast mer nationalistiska än sina landsmän österut. Det var här partisankrigen mot Sovjet ägde rum. Det tar heller inte lång tid innan samtalen med lokalbefolkningen glider över i upprörda utläggningar om Ryssland (”den nya kommunismen”) och kriget. Vysjyvanka – den traditionella folkdräkten – bärs till synes helt oironiskt av många människor, unga som gamla.

En sådan nationalism ses av oss vanligtvis som farligt exkluderande och kan under vissa omständigheter också vara det. I nuläget tycks det mig dock som att den ukrainska patriotismen huvudsakligen är konstruktiv: den yttrar sig i en vilja att skydda landets oberoende och att faktiskt få saker att fungera.

Att få saker och ting att fungera, ja. Med tanke på den bild man oftast får av Ukraina och före detta Sovjetstater i stort kan det finnas anledning att påpeka att en hel del faktiskt fungerar utmärkt. Tåget som tar oss från Lviv till Kiev är bekvämt och ganska snabbt. Gott kaffe serveras, och på tv-skärmarna ges informativa program om Ukraina som turistmål och plats för företagande. Att vägen till en sund ekonomi för Ukraina kommer att vara lång är dock inget att hymla om.

Vi talar med en museivakt på Chanenkomuseet i Kiev. I likhet med flertalet av liknande arbetare vi stöter på är hon pensionär. Hon sitter av sina timmar i det fascinerande men inte luftkonditionerade museet för att få ihop pengar till sin gravsten. Sedan Porosjenko bestämde att pensionen skulle minska med 15 % på grund av krigskostnaderna har hennes situation förvärrats. Men hon är inte i samma förnedrande belägenhet som de babusjkor som med utsträckt hand ber om en allmosa – människor som har slitit i hela sitt liv och likväl inte kan klara sig på sin pension. Att man i de östra delarna kunnat snegla på sina ryska grannar och deras betydligt bättre pensioner har självklart varit viktigt för att vinna folks sympati för separatisterna.

”Bolsjevikerna kom och dödade dem”, berättar hon om husets tidigare ägare. De hade köpt in fina konstsamlingar och ägnade sig åt filantropisk verksamhet. Nu har vi inte kommunism längre. Ändå, påpekar hon, har vi inte fått tillbaka den typen av rika människor. Alla tänker bara på sig själva och bryr sig inte ett skvatt om kulturen.

Familjen Chanenkos gamla våning är alltså idag ett av dessa unika museer som på en gång är en kulturhistoriskt fascinerande utställningsmiljö och en rik konstskatt. Vi tittar på japanska teckningar, holländska målningar, lergods från Centralasien och den tillfälliga pärlan: ikoner från 600-800-talet som evakuerades från Bysans till kloster i Mellanöstern under ikonoklasmen. Några kvarter bort kan man besöka det relativt nyöppnade Pinchuk Art Center för samtida konst. Utställningslokalen är en donation av den affärsmannen Viktor Pintjuk, vilket i någon mån dementerar museivaktens uppgivna uttalande.

Vår resa tar oss på några timmar från Kiev, det gamla Rus vagga, till en plats som kulturellt känns mycket avlägsen: Odessa. Det finns onekligen något experimentellt med stadens grundande 1794, baserat på ett dekret av Katarina den stora. Franska och italienska arkitekter hyrdes in för att skapa en stad. Den blev så småningom frihamn och sakerna har sin gilla gång. Förteckningen över dess etniska sammansättning under 1800-talet utgör en så diger lista att den täcker en boksida. Spår av detta finns fortfarande i gatornas rutnät, där Franska gatan, Grekiska gatan och så vidare bär spår av ursprungliga uppdelningar. Det var denna europeiska anda som Pusjkin förtrollades av och besjöng i Eugen Onegin (i Kjell Johanssons översättning):

Jag bodde en gång i Odessa…
Som trots sitt damm så soldränkt är;
En livlig hamn för alla dessa
Som över haven varor bär.
Utav Europa allt där andas
Och i en mångfald sammanförs;
Italienskan klinga hörs
På gatan i en glad palaver;
Där ser man slav och grek; spanjor,
Armenier, fransos där bor;
Man möter kraftiga moldaver,
Samt en för detta grym pirat
Egyptiern Ali – min kamrat.

Populärt

Det löser sig inte

New Public Management lär oss att misstro allt och alla. Men varför ska vid då sätta vår lit till dess modell?

Sharon Rider Tema 2021 2

Med utgångspunkt från Odessa skulle man kunna skriva en helt annan historia om det ryska imperiet än den Moskvacentrerade. På avstånd från tsaren i norr har här enastående energier av entreprenörsanda, mänsklig slughet och interaktion mellan kulturer släppts fria. Staden hade också en av de största judiska befolkningarna, vilken gradvis växte till att före andra världskriget utgöra hälften av Odessas invånare. Nuförtiden uppgår den till några procent. De som inte försvann under kriget har sedermera emigrerat till Israel, USA eller Kanada.

Att stadens nuvarande guvernör, Georgiens förre president Saakasjvili, sett till att rekrytera all sin personal utifrån kan ses som en intressant förlängning av Odessas öppenhet. Den enklaste förklaringen är dock att de lokala makthavarna helt enkelt är för insyltade i korruptionen. Och stadens problem är lätta att peka på. Förutom korruptionen hör sexturismen, på en skala från prostitution till dubiösa arrangemang mellan ukrainska lycksökerskor och rika västeuropéer, till de mindre tilltalande aspekterna i stadslivet. Smugglingen är så nära förknippad med stadens identitet att detta näringsfång har fått sitt eget museum.

Det egenartade i stadens kultur har odödliggjorts i de Odessahistorier som författades av Isaac Babel, den mest kände av Odessas författare. Det är en bullrig värld av gangstrar och original som snarast får en att tänka på Emir Kusturicas filmer. Samtidigt var Babel en av de mest franskinspirerade författare som har skrivit på ryska. Sina första berättelser skrev han rentav på detta språk, och hans berättelser vore omöjliga att tänka sig utan den franska traditionen av arbete med stilen, där ”en punkt insatt på rätt ställe” är en projektil som ”träffar hjärtat med en förlamande kraft”. Babels kombination av frodig folklivsskildring, drastisk psykologi och klassiskt rena linjer vittnar om den unika kultur Odessa födde fram.

Har Odessa en europeisk anda idag? Förutom enstaka tyskar och turkar verkar det inte finnas många icke ryskspråkiga turister. En del västeuropéer avskräcks säkert av närheten till Krim och det pågående kriget. Det är synd, eftersom Odessa, liksom Ukraina i stort, har mycket att erbjuda en resenär – vad gäller upplevelser och mat och dryck, men också viktiga pusselbitar till den europeiska identiteten. Risken finns dock att en vistelse i landet gör denna identitet ännu mer svårdefinierad.