I sura 18:65 i Koranen slår Mose följe med en egendomlig andlig läromästare. Denne genomför tre obegripliga handlingar som profeten lovar att inte ifrågasätta. Han sänker ett skepp med passagerare ombord, slår helt sonika ihjäl en yngling de möter på vägen och lagar en vägg som är på väg att störta in, trots att husets ägare ogästvänligt förvägrat dem mat. Mose bryter löftet och ställer mästaren till svars bara för att förvånat finna att alla de tre handlingarna faktiskt har tjänat Gud.

Vägledaren nämns inte vid namn, men har identifierats som den omstridde al-Khidr, ”Den gröne”. Han förekommer i haditherna (sedelärande berättelser om Muhammed) och beskrivs ömsom som profet, helgon och till och med ängel. Ofta uppträder al-Khidr som en persisk motsvarighet till profeten Elia och påminner om mytiska figurer i äldre religioner som den Noaklike Utnapishtim (“Den som funnit livet”) i den mesopotamiska Gilgamesh­eposet.

Al-Khidr kan vara en av förebilderna till den gåtfulle gröne riddare som gör entré i den engelska riddarromanen Sir Gawain and the Green Knight från slutet av 1300-talet, för att sedan återvända i olika skepnader i de yngre Artursagorna. Motivet tros ha spridits i Europa genom korstågen. En spansk grön riddare dyker upp i legenderna om sultanen Saladin och hans kamp mot de kristna korsfararna. Balian av Ibelin, som ledde det kristna försvaret av Jerusalem när staden föll i muslimernas händer 1187, hävdade att just en uppseendeväckande grönklädd spansk riddare stridit vid hans sida.

Enligt J R R Tolkien är Sir Gawain and the Green Knight den mest sammansatta och svårtydda av myterna om Artur och hans riddare. Tolkiens vän och kollega C S Lewis fann den gröne riddaren både levande och skrämmande gåtfull, så god som någon av världslitteraturens mest framträdande karaktärer.

I Sir Gawain and the Green Knight rider han objuden in i Camelots hovsal mitt under julfestligheterna, en enorm gestalt, helt grön, till både hud och rustning. Han bjuder in de tappra riddarna av runda bordet till en blodig lek. Den som vågar ska få hugga honom med hans yxa. Villkoret är att han själv får slå tillbaka om ett år och en dag. Den som antar utmaningen får behålla vapnet.

När ingen av hans män träder fram är Artur på väg att göra det själv, men hans unge systerson Gawain vill prövas som riddare och ber om att få slå i morbroderns ställe. Den gröne jätten böjer sig ner och Gawain hugger huvudet av honom. Men riddaren faller inte ihop utan plockar istället upp sin skalle. Han påminner Gawain om att han om drygt ett år ska söka upp honom i hans gröna kapell. Yxan hängs upp på väggen som en trofé. Artur och resten av hovet tar förvånansvärt lätt på det som hänt, men för den unge riddaren väntar nu en andlig hjälteresa och en fruktansvärd prövning.

Verket är skrivet av en okänd men uppenbart litterärt och teologiskt bevand­rad författare. Nu har det översatts till svenska av förläggaren Mårten Ericson som Gawain och den gröne riddaren (Bokförlaget Augusti). Ericson lyckas göra blandningen av anglosaxiska, gammal engelska och franska och till och med lite fornnordiska tillgänglig för oss i en böljande poetisk modern svensk språkdräkt.

Den kärlekskranke Gawains dygd prövas i olika frestelser, både av kvinnans list och den rena dödsskräcken. Riddartraditionen, med både romerskt och germanskt ursprung, når sin fulländning genom kristendomen. I Gawain och den gröne riddaren möter vi den under dess höjdpunkt med en rik hovkultur som centrum för dess civilisation, även om berättelsen utspelar sig många århundraden tillbaka i tiden.

Artur omnämns först i walesiska Historia Brittonum från 800-talet som en fyra sekler äldre härförare för britannerna (de kelter som bebott ön sedan åtminstone
3 000 år) i kampen mot de invaderande anglosaxarna. Det finns inga belägg för att den mytiske Artur funnits, men under medeltiden växer en flora av berättelse om honom fram som framförallt skrivs av franska normandiska författare – anglosaxarna är av begripliga skäl då inte lika fascinerade av en keltisk sagokung.

Gawain själv påminner om hjälten Cú Chulainn i keltisk (irländsk) mytologi, som efter känt mönster är han född av en jungfru och är en son till gudakonungen Lugh. Gawain är son till Lot (en walesisk variant av Lugh), Orkneyöarnas kung och en av riddarna kring det runda bordet. Cú Chulainn blir också inbjuden i en ”halshuggningslek” av den övernaturlige krigaren Cú Roí.

Gawain är samtidigt en kristen idealriddare, hans sköld pryds av Jesu och jungfru Marias anleten i ett pentagram likt den som den bibliske kung Salomo fick av ärkeängeln Mikael för att skydda sig mot demoner.

Den gröne riddaren representerar naturen. Han är lika kaotisk, laglös, rå och likgiltig, han utgör ett hot mot Camelots civilisation. För medeltidens människor var inte naturen någon romantiserad plats för kontemplation och återhämtning, tvärtom är det något man är i ständig kamp med. De våldsamma händelser som utspelar sig under hovets julfest är helt i strid med ridderliga och kristna seder.

Gawain söker den gröne riddarens kapell (som mer påminner om en hemsökt hednisk kultplats och i själva verket är en port till helvetet) i västra Midlands, trakten mellan England och Wales. Det är ett gränsland mellan civilisation och barbari, kristendom och hedendom, en plats befolkad av trolska väsen. Den yttre resan Gawain gör för att möta döden är en kamp för att sätta sin tro på prov och övervinna sin inre mänskliga natur, böjelserna och rädslan, och bli en sann kristen.

Romanen speglar tidens gång och årstidernas växlingar. Den tar sin början på nyårsafton, Gawain ger sig ut på sin resa under allhelgonahelgen och möter sitt öde på nyårsdagen. Det här kan läsas som världens förfall i riktning mot domedagen, den gängse tidsuppfattningen under medeltiden. De starkt romerskt influerade britannernas nämns i romanen som härrörande från Troja och redan där förstår vi att denna uråldriga kultur som Artur representerar är på upphällningen.

Populärt

Det löser sig inte

New Public Management lär oss att misstro allt och alla. Men varför ska vid då sätta vår lit till dess modell?

Sharon Rider Tema 2021 2

Grönt är en hednisk färg, i engelsk folktro symboliserar den fertilitet och födsel, liksom människans amorösa begär, i keltisk mytologi står den för olycka och död. Därför har grönt också förknippats med andeväsen och trolldom, liksom ungdomens flyktighet och ålderdomens förfall. Samtidigt är ”den gröne mannen” ett motiv som dyker upp i engelsk och fransk bildkonst (inte minst i kyrkor) under medeltiden, en växtliknande människa som tros vara en gammal hednisk bild för våren och pånyttfödelse, men som inte sällan framstår som ett slags Kristus-
gestalt. Likt de andra Artursagorna integrerar romanen det hedniska i det kristna, på det vis som kristendomen framgångsrikt spreds genom Europa.

Den gröne riddaren har ibland tolkats som fan själv, men en lustig detalj är att hans yxa är dansk. Det understryker hans främlingskap och förbinder honom med de danska vikingar som först 400 år efter Arturs förmodade död invaderade England.

Gawains resa handlar om att Kristus­likt omvandla förödmjukande och död till en triumf. Han genomgår syndafallets process och mänsklighetens frälsning från Adams frestelse i Edens lustgård till Jesu död och uppståndelse på Golgata.

Den som fortfarande lever i villfarelsen att medeltiden var en oupplyst tid kan genom Gawain och den gröne riddaren resa i tiden till den andligt frodiga kristna högkultur som idag kan göra oss gröna av avund.