”i min släkt talade man aldrig om det förflutna.” Med de orden inleder Elena Balzamos sin bok om sin familj och sitt liv i Sovjetunionen, En enkel till Paris (Lind & Co, övers. Peter Landelius). Det är i grunden en bok om rädsla.

Historien börjar med att författarens farmor, född 1901 i en ingenjörsfamilj i Lódz i Polen (på den tiden ryskt storfurstendöme), med sina föräldrar efter första världskrigets utbrott hamnar i Moskva. Omkring 1920 hamnar farmodern på ett politiskt möte. Hon var inte politiskt engagerad men hade följt med en vän. Hon arresterades, och härmed började hennes vuxna liv. Hon släpptes efter en kort tid, arresterades så igen, igen, igen, igen, igen, igen… Det blev, skriver Balzamo, ”en vana som höll i sig i decennier”.

Så fortsätter det. Hennes skuld eller brott är noll. Men hon har hamnat i en kategori som inte kan släppas. Hon bär nämligen på ett minne, om fängelserna, lägren, orättvisorna. Därför måste hon hållas borta från samhället. Under förvisningen i Josjkar-Ola i Centralasien i slutet av tjugotalet träffar hon sin blivande man, som hade hamnat i Gulag av ett ännu mer slumpmässigt skäl än hon själv. För att fira att de gått ut skolan gick han och hans kamrater och spelade fotboll. Det här året hade tjekan i Vologda svårt att uppfylla planmålet för arresteringar och tog därför hela fotbollslaget, som anklagades för anarkism och skickades iväg till någon avkrok.

år 1931 gifter sig de båda oskyldigt dömda och två år senare föds Elena Balzamos far. Eftersom föräldrarna är förvisade levereras det nyfödda barnet till farfaderns lillasyster, som får kvittera ut det på Lubjankafängelset. Först på sextiotalet kan farföräldrarna för gott återvända till Moskva, där deras son, nu drygt trettio år gammal, har utbildat sig till civilingenjör. Hela sitt vuxna liv, från 20 till 65 år, har farmodern då tillbringat i fängelse, läger eller förvisning.

under de perioder som hon och maken trots allt kunde tillbringa med sonen uppfostrade de honom till att ljuga. ”Rädslans dialektik” hade gjort entré i familjen: ”Lögn, ren lögn, inget annat än lögn.” Allt för att han skulle slippa vara med om det som de varit med om. Eftersom han huvudsakligen uppfostrats av sin regimtrogna moster var han i många år renlärig, trots att han som ”son till en folkfiende” fick nöja sig med en andra rangens högskoleutbildning.

Rädslan fick sonen, en begåvad vetenskapsman, att göra allt för att hålla sin dotter, bokens författare, borta från studier som var potentiellt farliga, ”från litteraturens och humanvetenskapernas minerade terräng”. Istället uppmuntrades hon att bli naturvetenskaplig forskare. Men det höll inte länge. Snart nog kom fadern till insikt om regimens väsen och vägrade tillämpa sin egen mors uppfostringsmetod på sin dotter. Som i sin tur i unga år kom till insikt om klyvnaden mellan det offentliga och det privata, om att det finns sådant som absolut inte får sägas utanför det egna hemmets väggar.

När fadern sätter förbjuden litteratur i händerna på sin tonåriga dotter leder det till konflikter med farmodern, som fruktar att hon skall råka illa ut. Men det är för sent. Sondottern inte bara fortsätter att läsa utan växlar över till humanvetenskaperna och började studera språk och litteratur. Härmed antar insikten om klyftan mellan den yttre och den inre världen närmast schizofrena proportioner.

i och med språkstudierna kommer författaren i kontakt med utlänningar, dessa utomjordingar i det sovjetiska samhället. Tillsammans med dem kunde hon tala ett annat språk – vilket i sig innebar en flykt, en frizon: ”Att tala ett annat språk betydde att man redan drog sig litet undan den allsmäktiga statens övervakning.”

Till slut blev det uppenbart för den unga litteraturstudenten – vars intressen alltmer börjat röra sig i riktning mot de nordiska språken – att hon saknar framtid i Sovjetunionen. Hennes fantasier om att lämna landet till vilket pris som helst förverkligas när hon träffar och gifter sig med en fransman. ”Jag tvekade inte en sekund: byta liv, byta land, byta språk – Vilka utsikter!” När kvinnan på Areoflotkontoret ber henne att ange datum för återresan från Paris svarar hon triumferande: En enkel biljett!

Svensk litteratur skall tacka Elena Balzamo för hennes obändiga vilja att fly lögnen. Den enkla biljetten till Paris har nämligen lett till ett flertal tur-och-retur-resor Paris–Stockholm. Hon är idag en av Frankrikes främsta experter på Strindberg och Hjalmar Söderberg. Till sina översättningar, böcker och essäer om svensk litteratur lägger hon nu familjekrönikan En enkel till Paris, en psykosocial studie över Homo sovieticus som med 120 kondenserade sidor är en av de skarpsinnigaste jag läst.