Som översättare från engelskan händer det att jag ställs inför ett delikat problem, oftast i dialoger, där det i vanlig ordning åligger mig att ge replikerna en svensk språkdräkt. Det ska låta ledigt och redigt, läsaren eller teater­publiken ska inte behöva snubbla i tanken eller känna någon svengelsk dissonans skära i sinnet.

Men ibland inser jag till min frustration att trots att jag gjort mitt jobb så gott som någon kan begära är det ändå något som inte stämmer. För i Sverige skulle vi inte fälla just den repliken i ett sådant sammanhang.

Alla konsumenter av svenska filmer och tv-serier har med åren tvingats vänja sig vid den horribla frågan ”Är du okej?”. Jag kan inte påminna mig om att jag någonsin hört den ställas i vardagen, utanför filmrutan. Men jag har en obehaglig känsla av att formuleringen börjat få fäste i yngre generationer.

Som översättare kan jag inte gärna ge mig på sammanhanget. Det är som det är. Och då kommer vi in på frågor som inte är språkligt betingade, utan kulturella. Jag tänkte på det när jag pratade i telefon med en manlig vän som kom hit som flykting under nittitalet. Han lärde sig svenska på rekordtid, och inte bara brukssvenska, utan på en riktigt avancerad nivå.

Plötsligt hörde jag honom säga:

– Jag längtar efter dig.

Det var naturligtvis hjärtevärmande att höra. Men lite udda, två heterosexuella män emellan. Och samtidigt dröjde det sig kvar. Han fick mig att fundera över mina egna kulturella normer, och de språkliga uttryck de tar sig. Varför skulle man inte kunna säga till en manlig vän att man längtar efter honom?

Samma sorts språkliga äventyr bjuds man på i rika mängder i Theodor Kallifatides romaner. Hans språk är glasklart och oklanderligt, och har så varit sen hans prosadebut Utlänningar 1970. I Mödrar och söner från 2007 skildrar han ett besök hos sin gamla mamma i Aten. Under resan läser han en längre text som hans pappa skrivit om sitt liv, ”inte för att publicera den utan enbart för min skull”. Det är ingen lätt resa Kallifatides ger sig ut på. Hans mamma är nittiotvå år, och han vet att det mycket väl kan vara sista gången de träffas.

Han har också tagit med sig sin anteckningsbok.

”Jag har förberett ett antal frågor till henne. Det är nervöst och jag tycker inte riktigt om det. Jag vill inte behandla min mor som stoff till en bok. Sonen i mig vill bara vara med henne precis som förr, i den vilsamma avsiktslösheten. Att sitta tillsammans med henne på balkongen, att lyssna på henne medan hon ojar sig över regeringen eller grannen, att be henne ’läsa’ sumpen i våra kaffekoppar. Författaren vill något annat. Jag kommer att bevaka varje gest hon gör, varje ord hon säger. Hur ska det påverka mig? Hur ska det påverka henne, när hon inser vad jag håller på med?”

Kallifatides närmar sig en far som är död och en mor som fortfarande är i livet.

Pappan har lämnat en text efter sig, en berättelse om krig och död och flykt, om mänsklig grymhet och barmhärtighet, om svek och försoning.

Mamman sitter fortfarande på sin balkong och har vant sig vid att vänta på de dagliga telefonsamtalen från sonen som för fyrtio­två år sen bröt sig en ny framtid i ett välmående land uppe vid polcirkeln. Ett land där han rotat sig med fru, barn och barnbarn, ett nytt språk och en författarkarriär och sommarhus på Gotland.

Hur ställer han de rätta frågorna till henne? Och vågar han ställa dem? Vill han ens göra det?

Berättelsen famlar sig fram, stödd på pappans knapphändiga levnadsteckning, samtidigt som nuet brölar nedanför mammans balkong. Theodors storebror väntar där nere i sin bil, svär över bristen på parkeringsplatser, stressar iväg med mamma och lillbrorsan till en restaurang där de ska äta lunch.

Kallifatides beskriver ett klassiskt invandraröde. Han är ohjälpligt hemma i två länder, två kulturer, två språk. Och lika ohjälpligt främmande i båda. Ena stunden känner han sig dömd till ett liv i spruckenhet, att vara ”halv ”. Andra stunden känns det tvärtom, som en rikedom, att i någon mening vara ”dubbel ”.

Men oavsett om han är ”hemma ” i Grekland eller ”hemma” i Sverige drabbas han av den hisnande insikten att just det här uttrycket, just den här metaforen eller slippriga vitsen eller ångande maträtten bara kan komma till sin rätt eller fullt ut uppskattas just i Aten, eller Stockholm.

Populärt

Amnesty har blivit en aktivistklubb

Den tidigare så ansedda människorätts­orga­­­nisa­tionen har övergett sina ideal och ideologiserats, skriver Bengt G Nilsson.

Bengt G Nilsson Samhälle 2025 2

Mödrar och söner är samtidigt en berättelse om just det som titeln utlovar. Och där kan vi alla känna igen oss. Men det gör vi faktiskt även i invandrar-ödet, åtminstone när Kallifatides för pennan, oavsett hur ”pursvenska” vi tycker oss vara. Kluvenheten och spruckenheten kan följa oss på våra klassresor, eller i kulturkrockar mellan storstaden och glesbygden. De erfarenheter som Kallifatides skriver om har vällt över våra bokdiskar och filmdukar de senaste decennierna. Men Mödrar och söner är skriven av en man som lämnat den värsta bitterheten bakom sig. Litteraturen hjälpte honom att sätta den i ett sammanhang, lät honom spegla den i liknande öden. Kvar finns ett stilla vemod som griper oändligt mycket djupare än alla hetsiga utfall om ”strukturer ”. Och mitt i den mörkaste sorgen kan han glida undan med en torrt humoristisk vändning som låter läsaren ana den blixtsnabba sidoblicken ovanför pipskaftet.

Sen har vi också de fjäderlätta, språkliga glidningarna som bara den tvåspråkige kan ge oss.

Läs igenom citatet här ovan en gång till. Vilket uttryck använder han som får dig att känna att du lättar ett par decimeter över din språkliga vardagsmylla? Jo, givetvis ”ojar sig”. Det är helt korrekt, men inte det verb som ligger överst i högen. Eller ens näst överst.

Theodor Kallifatides har berikat vår litteratur både språkligt och tematiskt, och i Mödrar och söner är han på toppen av sin förmåga. Om jag hade dumpit ner i det här landet och ville ha en nyckel till det, och samtidigt få en vän för livet, skulle jag skatta mig lycklig om någon satte just den boken i min hand.