Sedan jag regelbundet började titta på film under 1960-talet har de fysiska förutsättningarna för konsumtion av rörliga bilder ändrats ganska radikalt. Denna utveckling har ändrat allas vårt förhållande till filmen som konstart. För att kunna se nya filmer var biografen initialt den enda platsen; televisionens utbud koncentrerades till verk med några år på nacken. Det var i och för sig inget större fel på detta. Utländska filmer gick upp på svenska biografer ett antal månader efter att de haft premiär i sina egna länder, och ännu senare kunde de även visas på tv.

För oss som närmast var besatta av film fanns dessutom en livaktig filmstudiorörelse. På vissa ställen, till exempel i Lund där jag själv bor, sköttes den lokala filmstudion närmast professionellt, med 4–...