Hovbokbindaren Nils Linde (1890–1961) är en av de stora bokbindarna i Sverige, verksam i Göteborg under femtio års tid, från 1910 till 1960 ungefär. Han blev där vad Gustaf Hedberg generationen före honom varit i Stockholm. De var båda konsthantverkare av europeisk dignitet.

Ensamma var de ej; deras affärsverksamhet nådde periodvis industriella dimensioner. När bokförlagen främst gav ut häftade volymer, fanns det anledning att binda in för att boken inte skulle falla sönder. Konstnärligt utformade privatband kunde ges som hedersgåvor i samband med högtidsdagar, på linje med väggur, pokaler och kristallvaser.

Ett sådant föremål mellan hårda pärmar hade ofta karaktären av inredningsdetalj, som en möbel, en tavla, en äkta persisk matta.

Efterfrågebasen utgjordes av bildad och burgen medelklass, till vilken en framgångsrik bokbindare själv kunde räkna sig. Då den borgerliga kulturen utsattes för gatlopp och pocketbokens slit-och-släng-mentalitet tog över, eroderade bokbinderiets ekonomiska grundvalar. Men när Lindes företag försattes i konkurs fem år efter grundarens död, hade det ändå kvar 29 anställda, efter en kraftig nedgång.

Om detta och annat kan man läsa i Jan Westins och Bo Lennart Hermanssons sympatiska skildring Nils Linde – konstbokbindare (Göteborg 2021; distribution Mats Rehnströms antikvariat).

Linde hade under 1910-talet varit fram­stående friidrottsman, med slägga som specialitet, med flera SM-tecken och goda placeringar i olympiska spel i bagaget. Han kastade också vikt och diskus, stötte kula. Tävlingsinriktad allroundperson, vill det synas. Som yrkesman var han mångsidig, med känsla för flit, förkovran, konkurrens.

Var befinner sig bokbinderiet nu? Vi lät för några år sedan binda in en klassiker, Vår kokbok (1981, tolfte upplagan), åtgången efter idog användning. Och sommaren 2021 vände jag mig till Per Landin för att han skulle rädda Durangos Fåglarna i färg (elva upplagor i Sverige, tretton i Finland).

Per och jag pratade en god stund på hans innergård vid Luntmakargatan i Stockholm. Han visade mig sin enmansverkstad, gav prov på sin produktion. När denne skarpsynte germanist lämnade kulturjournalistiken, synbarligen utan saknad, tog han upp hantverket.

Han sände mig en digital bild på den färdiga skapelsen, med nyförfärdigad kassett, samma gröna färg som bokens. Jag hann inte hämta upp den. Så reste han till Bjäre. Och så dog han. Covid. Jag känner fortfarande doften av det goda kaffe vi drack, då i juli.

Det är sådant vi måste omge oss med. Lukter, färger. Också synintrycken är viktiga. Och den som inte ser: känna huden, ytan av ett föremål, närheten till en ansträngning. Att kunna gå till roten av det som skulle kunna kallas civilisation. Också finns det en oro. Vart ska det jag njuter av en gång ta vägen?