Mellankrigstiden var en guldålder för europeisk litteratur. I romanerna från den tiden konfronteras människan med en dubbel vilsenhet. 1800-talets enorma framsteg innebar att den cartesianska logiken slutligen frätte sönder alla de värden som medeltiden lämnat efter sig i arv, som Milan Kundera uttryckt det i sin essäbok Romankonsten. Max Weber talade om världens avförtrollning, Friedrich Nietzsche om Guds död. Men det irrationella i den moderna världen, inte minst första världskrigets vansinniga förstörelsekraft, släckte samtidigt 1800-talets framstegsoptimism. Plötsligt stod människan utan vägledning i tillvaron, utan Gud men också utan någon trovärdig ersättning.

Den rumänskjudiske författaren Max Blecher (1909–1938) hör hemma i denna europeiska litteraturtradition. Nu har hans Upplyst gryt – som gavs ut postumt 1971 – för första gången kommit på svenska i en fin översättning av Inger Johansson. Efterordet har skrivits av författaren Henrik Nilsson, som häromåret presenterade Blecher i Axess under rubriken ”Kafkas okände kusin” (nr 3/2015).

”Ofta närmar han sig tillvaron liksom lite från sidan, han tar drömmen till hjälp för att ifrågasätta tillvarons självklarhet.”

Boken, nummer 15 i förlaget h:ströms kvalitetsserie av europeisk litteratur, har undertiteln ”Sanatoriedagbok”. Blecher diagnostiserades tidigt med en sorts skelettuberkulos och tillbringade en stor del av sitt liv inlagd på sjukhus och sanatorier runt om i Europa, ett öde han delade med flera av mellankrigstidens framstående författare. Upplyst gryt består av iakttagelser från denna tillvaro och är alltså en i raden av litterära sanatorieskildringar.

Blecher beskriver hur sjukdomen tar ifrån människan makten över sitt eget öde och frågar vilka möjligheter individen besitter i en sådan situation: ”Allt jag hann uträtta innan jag blev sjuk hade för mig en väl definierad mening och en viss betydelse i livet som placerade mina vardagshandlingar i ett nätverk på en vidsträckt tavla vars kontur och motiv skulle framträda så småningom. Idag vet jag att det varken finns något nätverk, någon kontur eller något motiv.”

Sjukdomstillvaron kastar alltså fullständigt omkull meningen med tillvaron. Blecher bedriver en ojämn kamp för att göra livet värdefullt på nytt. Ofta närmar han sig tillvaron liksom lite från sidan, han tar drömmen till hjälp för att ifrågasätta tillvarons självklarhet. Han skriver om det han kallar galenskapen som ett ”mycket frestande och suveränt försök att betrakta verkligheten i ljuset av en annorlunda förståelse av vardagslivet, och uttrycket ’från sina sinnen’ anser jag vara mycket välfunnet för detta sätt att bevittna händelserna i världen från en position på visst avstånd från förnuftet”. Denna möjlighet till di­stans ger honom ett visst övertag mot den hänsynslösa tillvaron.

Svartsynen slår emellertid ofta igenom. Blechers bok är i många hänseenden fasansfull läsning. Men den starkaste upplevelsen av boken är ändå inte medlidande, utan en fascination över trovärdigheten i hans tonfall. Blecher lyckas med sin metod att betrakta världen på visst avstånd. Han skriver melankoliskt vackert, ibland bedårande. Nedslagen i det fysiska lidandet sker hastigt, de är lika precisa som fruktansvärda. Men hans sympati och intresse för sina medmänniskor är varmt, hans förundran inför tillvaron är stor.