Har liberalismen just firat triumfen som föregår det stora nederlaget? Är det slut på festen? För fem år sedan utkom en liten idéskrift om liberalismens hälsotillstånd i Sverige. Boken hade en titel som på ett säreget sätt lyckas fånga ett av de dominerande politiska perspektiven i våra dagar. Författaren bakom skriften avancerade snart till positionen som politisk redaktör för landets största dagstidning. Det rör sig om Per Svensson, som idag svarar för det dagliga liberala samhällsperspektivet i Dagens Nyheter, och bokens namn var Därför hatar alla liberaler. Och därför har alla fel.

Som beskrivning av det liberala tillståndet i samhällsdebatten är titeln oöverträffad i sin effektivitet: den paradoxala kombinationen av stress och intellektuell arrogans, trängd men ändå överlägsen, på defensiven, men ändå det självklara politiska rättesnöret för hela diskussionen.

Detta vankelmod möter man ofta numera. I ena stunden märks självförtroendet som följer av att representera den ideologiska normalpunkten, en attityd som rent av nästlar sig in i vårt politiska språk. Idag kallar vi inte så gärna vår samhällsform för ”västvärlden” eller ens för ”den moderna demokratin”. Numera heter det ”den liberala demokratin”. Men i den andra stunden märks tvärtom oron. Ställningen är bräcklig. Mörkret hotar att dra in. Alla är visserligen liberaler, men om man inte är vaksam kan de plötsligt sluta vara det och bli kollektivister istället.

”Hur står det då till med liberalismen som etikett? Finns det ett varumärkesproblem idag?”

Hur ligger det till, har liberalismen en hegemonisk ställning, omfattad av alla och är därför närmast som en osynlig och given beståndsdel i vår politiska atmosfär? Eller är det en ideologisk uppfattning som är alltmer ifrågasatt och på nedgång?

Det är en väldig fråga som jag ska försöka ta mig an här, och jag kan inte mer än skissa på ett svar. Men för att göra den mer hanterlig kan problemet delas upp i två delar. Det lättaste sättet att närma sig frågan är rent språklig – och då i en högst vardaglig bemärkelse. Är liberal ännu en attraktiv etikett, helt enkelt? Etikettsnivån är någonting annat än en idémässig analys. Den andra delen av frågan rör allmänhetens inställning till centrala liberala idéer och attityder (och hur man nu ska specificera vilka de är).

Låt oss börja med etikettsfrågan. Att många känner sig bekväma med att beteckna sig som liberaler behöver inte innebära att de verkligen måste omfatta liberala idéer. Men samtidigt ger det en ledtråd till idéernas ställning. Varumärkets betydelse ska inte underskattas. På samma sätt som det säger något att vår samhällsordning omtalas som den liberala demokratin, skulle det också säga något om den frasen började tappa i popularitet. Alla som kallar sig liberaler omfattar inte nödvändigtvis en kanon av liberala idéer. Men om allt färre skulle säga att de är liberaler så innebär det trots allt en signal om att den idéfamiljen har någon form av problem (vilket problem det kan vara är en fråga att återkomma till).

Hur står det då till med liberalismen som etikett? Finns det ett varumärkesproblem idag? Undersökningar pekar i den riktningen. Andelen som skulle kalla sig liberaler har avtagit under senare tid. Demoskop har under många år ställt en årligt återkommande fråga till allmänheten hur man betecknar sig själv ideologiskt. I frågan får man bara välja ett alternativ från en meny av ideologiska etiketter (såsom ”socialist”, ”konservativ” och ”socialdemokrat”). Frågan gäller med andra ord vilken ideologisk etikett som man tycker passar in bäst på en själv.

Det är värt att notera den kryptiska reservationen ”andelen som skulle kalla sig”. Poängen är att det knappast, bortsett från i mindre kretsar av politiskt högintresserade, är speciellt utbrett att tala och tänka om sig själv i termer av ideologisk tillhörighet. Därför kan frågan om ideologiska etiketter vara en smula hypotetisk: för många är det förmodligen först när man ställs inför den och tvingas välja ett alternativ som ens ideologiska position ”bestäms” genom att man försöker svara på frågan. Men om svaret på frågan ändå förändras systematiskt över tid så indikerar det att någonting har förändrats hos allmänheten.

År 2015 var ”liberal” den vanligaste ideologiska beteckningen och valdes av 32 procent i undersökningen. Fyra år senare hade en tredjedel av de självbetecknade liberalerna skyltat om till något annat, andelen liberaler hade sjunkit till 21 procent. Tidsjämförelsen måste visserligen tolkas med viss försiktighet. Under perioden har svarsalternativet ”feminist” tillkommit i undersökningen och då sugit upp en del av dem som annars skulle betecknat sig som liberaler.

Men det är en sidoanmärkning. Huvudförklaringen till att etiketten liberal inte längre lockar lika många är att konservatismen tycks ha flyttat fram positionerna hos allmänheten. Åtminstone om man håller sig till de ideologiska varumärkena. Andelen som landar i etiketten konservativ har ökat kraftigt. Sedan år 2014 rör det sig om en fördubbling, från 11 procent till nuvarande 22 procent år 2019. Det är en uppgång som sticker ut, ingen annan etikettering ökar på samma sätt. Konservativ har blivit en populärare etikett än liberal.

Vad är det som har hänt? En naturlig hypotes skulle kunna vara att ”liberal” börjar övergå till att vara någonting som de flesta uppfattar sig som lite till mans, som ett omtyckt ideologiskt komplement och vår politiska ketchup. Då skulle liberalismen ha en fortsatt stark ställning även om det inte längre är lika vanligt att se det som sin huvudetikett och något att fylla tallriken med. Det är ingen dum gissning och skulle ligga helt i linje med tanken att liberalismen har blivit vårt gemensamma politiska paradigm. Men den verkar inte stämma, åtminstone inte på etikettsnivån.

Även om man förändrar på frågan om ideologiska etiketter, och öppnar för svar där man kan uppge att man tycker att flera ideologiska etiketter stämmer in på en själv i olika grad, går liberalismen ändå inte i topp. Om liberalismen tidigare har haft toppositionen som ideologiskt komplement ser den nu ut att ha förlorat den. Idag är det ”feminist” och ”grön” som är de där extra knappar som flest skulle addera till sin ideologiska kavaj.

Det är framförallt i lite äldre grupper, personer i den senare halvan av livet, som man börjar lägga bort den liberala etiketten och oftare kallar sig konservativ. Delvis ser det ut att kunna hänga samman med att partisympatin skiftar – att steget till att rösta på Sverigedemokraterna också åtföljs av att man hellre börjar kalla sig konservativ. Men rörelsen från liberala till fler konservativa syns också bland exempelvis Moderaternas väljare.

Så långt har vi hållit oss till den språkliga nivån. Hur står det då till med det idémässiga innehållet? Här blir terrängen genast mycket besvärligare. Hur många som är beredda att beteckna sig som ”liberal” är enkelt att undersöka. Men hur många som i ideologisk mening verkligen är liberaler och ansluter sig till liberala idéer är långt svårare att få grepp om. För vilka är egentligen de centrala liberala idéerna? Vems liberalism?

En av idéanalysens klichéer är att hävda att just den ideologi som man ska analysera är vag och fragmenterad, utan någon fast kärna och gräns. Visst är det sant, men det är sant om alla ideologier. Att entydigt nagla fast liberalismens centrala teser är knappast möjligt. Idétraditionen är lång och motsättningarna är stora. Men utan att döma av striden om innehållet i ”den verkliga liberalismen” vågar jag åtminstone ge några exempel på idéer som man kan hävda är typiska i liberala sammanhang.

Listan kan säkert göras längre, men här har jag satt upp fyra typiska idéer på den. En första punkt gäller en positiv syn på ekonomisk frihet, och därmed en återhållsam inställning till ekonomisk omfördelning. Den andra gäller synen på staten, som tenderar att vara skeptisk. Den tredje gäller synen på individen. Liberalt tänkande har ett individualistiskt perspektiv och prioriterar den enskilde framför kollektivet. Den fjärde punkten rör relationen mellan nuet och det förflutna. Liberalismen är framåtlutande. Samhället tillhör helt och hållet samtiden. Vi är inte moraliskt bundna av band till traditioner eller förflutna släktled.

Som underlag till den här artikeln gjorde jag en Demoskopundersökning av stödet för dessa fyra idéer. Det är visserligen bara en enkel undersökning gjord med lätt hand, men den ger ändå en översiktsbild av hur det står till med allmänhetens uppslutning bakom typiskt liberalt tankegods. Den ger också en bild av i vilka läger som de liberala tankarna har slagit igenom. Förutom frågor om idéerna har man även fått klassificera sig ideologiskt genom att välja etikett på samma sätt som beskrivits ovan. Är det bland personer som uppfattar sig själva som ”liberaler” som man också återfinner stöd för liberala idéer, eller är egentliga liberaler bara dåliga på att självdiagnosticera? Är det så att liberala idéer frodas men numera har slagit rot i grupper som föredrar andra etiketter?

Synen på ekonomisk omfördelning visar en viss övervikt för skeptiska attityder bland allmänheten som helhet. Det är fler som tar avstånd från än som instämmer med påståendet att ”i ett rättvist samhälle finns ingen ekonomisk ojämlikhet”. Bara bland socialister finns en kraftigt dominerande uppfattning om att ekonomisk ojämlikhet alltid är orättvis, medan socialdemokrater lutar milt i samma riktning. De som kallar sig liberaler instämmer i mycket liten grad att klyftor måste vara orättvisa. Men detta är en inställning som liberaler delar med konservativa, som visar sig ha en minst lika restriktiv syn på kopplingen mellan klyftor och orättvisa. I omfördelningsfrågan finns sammanfattningsvis ett hyggligt genomslag för ett liberalt perspektiv, men frågan förenar liberaler och konservativa.

I synen på staten är bilden annorlunda. En liberal grundinställning till staten tenderar att vara skeptisk och återhållsam. Men hos allmänheten tenderar attityden att vara en annan. Bilden av den klåfingriga och problemskapande staten har inte riktigt fäste. Påståendet att ”de flesta samhällsproblem beror på att staten reglerar och styr för mycket” är det fler som tar avstånd från än håller med om. Intressant nog gäller det också för dem som betecknar sig som liberaler. Även bland liberaler finns en viss övervikt för att ta avstånd från snarare än att instämma med statlig klåfingrighet som huvudorsak till samhällsproblem. Var hittar man då den statsskeptiska attityden? Den är störst bland dem som kallar sig konservativa. I tilltron till staten kan man lite skissartat säga att den liberala skepsisen har ett klent genomslag och intressant nog även bland liberalerna själva. Inte ens bland konservativa, som är de mest skeptiska, är kritiken särskilt uttalad.

Den tredje frågan gäller individualismens ställning. I sin idéskrift framhåller Per Svensson individualismen som den mest definierande attityden för en liberal – prioriteringen av individen före kollektivet. En liberal, menar Svensson, förhåller sig skeptisk till kollektivistiska begrepp som nationen och samhället. Detta gäller däremot inte allmänheten. För när man ska ta ställning till om ”individen måste avstå från sina intressen när det är gynnsamt för samhället i stort” – en klart kollektivistisk uppfattning – finns en svag övervikt för att instämma med påståendet. Frågan skiljer ideologierna åt som förväntat. Exempelvis tenderar socialister och socialdemokrater att instämma, medan liberaler och konservativa tenderar att ta avstånd. Men två saker är särskilt värda att notera. Den individualistiska reaktionen från liberaler och konservativa är påfallande svag jämfört med kollektivismen bland vänstersympatisörer. Visst finns en övervikt för den individualistiska attityden bland liberaler, men den är blygsam. Det andra man kan lägga märke till är att den individualism som finns inte är koncentrerad till liberaler eller ens är starkast i den gruppen. Konservativa ger intressant nog uttryck för en något mer individualistisk inställning än liberaler.

Hur ser man på förhållandet mellan nuet och våra moraliska åtaganden bakåt? När det gäller naturen är det vanligt att tala om den som ett arv från våra förfäder och något som vi bara förvaltar som ett lån från våra barn. Men när det handlar om samhället är den inställningen inte lika given. Ett liberalt synsätt är att vara starkt nutidsorienterad och uppfatta att man inte begränsas av moraliska åtaganden till det förflutna. Traditionens makt är bruten. Vi har ärvt samhället med full förfoganderätt.

Om man har den attityden tar man också avstånd från påståendet: ”Vi har inte rätt att förändra samhället hur vi vill, utan ska ta hand om det som tidigare generationer har tänkt.” Och så ser tendensen ut bland allmänheten som helhet i undersökningen. Det finns en ganska tydlig övervikt för att motsätta sig det påståendet snarare än att instämma med det. Tillsammans med socialister och gröna är det bland liberaler som man hittar den starkaste uppfattningen om att vi idag är fria att göra vad vi vill med samhället utan att känna begränsningar bakåt.

Hur ser den samlade bilden ut efter att ha gått igenom dessa fyra frågeställningar? Dagens liberaler ligger som ett överlappande fält mellan vänstern och de konservativa. De som idag kallar sig liberaler har attityder som de delvis delar med såväl vänsterideologiernas sympatisörer som de konservativa. I likhet med vänstern kan man spåra en viss tilltro till staten hos dagens liberaler, den behöver inte nödvändigtvis träda tillbaka. De delar också nutidsprioriteringen, friheten från traditionens band. Högerut delar liberaler och konservativa en större acceptans för ekonomiska skillnader. Liberaler och konservativa delar också en individualistisk attityd där den enskildes intressen är viktigare än kollektivets, men i båda fallen är det en relativt blygsam individualism.

Mönstret med överlappande attityder mellan dem som kallar sig liberaler och konservativa ger en signal om vad liberalismens svenska varumärkesproblem kan handla om. Historiskt sett har det hela tiden från konservativt håll funnits en kritik mot liberalismen som i grund och botten handlar om en kritisk syn på moderniteten. Det liberala samhället är liktydigt med det moderna samhället, något som bryter sönder de naturliga gemenskaper och sociala miljöer som är nödvändiga för att människan ska må bra. Ur ett liberalt perspektiv är den kritiken kollektivistisk. När liberalismen trängs tillbaka kommer därför rädslan för kollektivismens återkomst. Ska nationalismen vakna? Det kvävande grupptänkandet?

Men den ”konservatism” som växer i Sverige tycks inte vara av det slaget. Dessa konservativa uttrycker till och med en mer individualistisk attityd än liberalerna och har en större skepsis mot staten. Liberalismens varumärkesproblem och motsvarande tillväxt av konservativa handlar om någonting annat. Det ligger närmare till hands att tolka det som ett uttryck för dagsaktuella politiska misslyckanden i liberalismens namn, och då i synnerhet migrationspolitiken. Termen ”liberal” mister sin glans, men de som överger den liknar fortfarande liberaler på flera punkter. Andelen liberaler avtar och anhängarna är inte så renlärigt liberala. Men å andra sidan är de konservativa inte särskilt klassiskt konservativa heller. Det finns ingen anledning till panikattacker från den som räds att kollektivismens spöke ska resa sig från underjorden.

Men om inte liberalismen är vårt stora sammanhållande paradigm, var hittar man det då? Finns det någon fundamental politisk attityd som förenar oss alla över ideologiernas gränser? Jag vill hävda att det finns, och det handlar om den moderna synen på samhället. Det som är det förenande kittet är tron på det ständiga framsteget – att morgondagen hela tiden ska vara bättre än gårdagen. Vi är på väg någonstans, framåt, uppåt, och politikens syfte är att vara kaptener på färden.

För att uppskatta hur utbredd den attityden är hos allmänheten har jag i undersökningen även inkluderat frågan hur man ställer sig till påståendet att ”politiker alltid ska försöka göra samhället bättre och bättre, inte bara låta det vara som det är”. Det visar sig att det är här vi hittar den gemensamma grunden, attityden som får en massiv uppslutning hos allmänheten, och det oavsett vilken ideologisk inriktning man har.

Uppfattningen om samhället som ett evigt renoveringsprojekt, det där sommarstugebygget som aldrig någonsin blir färdigt, är så djupt rotad och förgivettagen att frågeställningen kan uppfattas som underlig. Säg, är det inte helt självklart att politikens syfte måste vara att pröva allting, syna sömmarna, värdera och ta ställning till om det gamla ännu håller måttet när man väger det på den senaste ideologiska guldvågen? Ingenting kan bara lämnas därhän. Hur skulle en vettig människa ens kunna tänka annorlunda? En sådan knäpp fråga.

Det är precis den reaktionen man letar efter, och som betyder att vi har nått in till pudelns kärna. Om vi kallar oss liberaler eller konservativa må vara hänt. Det är detta som är vår gemensamma tro och övertygelse. Vi är moderna.