En familj som andra
Knappt 100 år senare var plundringen i full gång. Främst i äntringsstyrkan fanns David Lloyd George, en walesisk liberal, som vid sidan av en okuvlig lust till reformer och en lika okuvlig lust att visa varje dam vad hans byxor innehöll gärna öppnade slussportarna för brandskattningen av lantadeln.
När Roy Hattersley för ett par år sedan lät publicera sin biografi över David Lloyd George, The Great Outsider, var intrycket att han hade börjat arbetet fylld av förståelse för sitt föremål. Det fanns uppenbara beröringspunkter: Roy Hattersley satt nästan 35 år i underhuset och var andre ordförande i Labourpartiet under Neil Kinnock. Likheterna och de ursprungliga intentionerna till trots, kunde läsaren ana att Hattersley fick allt mindre till övers för den hänsynslöse opportunisten Lloyd George. Just därför är Hattersleys senaste bok, The Devonshires. The Story of a Family and a Nation, särskilt intressant. Ska någon familj lyftas fram som främst bland den brittiska godsägande adeln, är familjen Cavendish, sedan 1694 hertigar av Devonshire, ägare till det storslagna Chatsworth i Derbyshire och många andra gods, en självklar kandidat. De är med nödvändighet en direkt motpol till radikaler med revanschlusta.
Allt börjar i historiens dimbankar, som delvis består av medvetet utlagd rök för att dölja släktens ursprung som obetydliga köpmän i textilier. Men i mitten av 1500-talet blev familjen något att räkna med, då en William Cavendish assisterade vid plundringen av kloster och berikade sig själv på kuppen. Det verkliga kapet, sett med släktens ögon, gjorde han dock 1547, då han gifte sig med bonddottern Elizabeth Hardwick.
Den unga Bess av Hardwick hade redan ärvt en tonårig man. Hon förde med sig en enastående förmåga att främja sina ekonomiska intressen och en betydande talang att ärva avlidna makar. William Cavendish dog efter tio års äktenskap och Bess ärvde. Sju år senare dog hennes tredje make och lämnade hela sin betydande förmögenhet till henne. Tillsammans med den fjärde maken, earlen av Shrewsbury, ägde Bess 37 större gods. Äktenskapet blev våldsamt, och det rörde sig inte om några ordinära lägenhetsbråk. Vid ett tillfälle anföll earlen av Shrewsbury och fyrtio beväpnade män Chatsworth och plundrade det på allt de fann av värde. Bess näst äldste son – en Cavendish – ledde en motattack mot Sheffield Castle, där hans styvfar hade förskansat sig med bytet.
Trots sådan oförsonlighet ärvde Bess en tredjedel av sin fjärde makes egendom när denne äntligen dog 1590, efter 22 års äktenskap. Hon var då närmare 70 år och näst efter drottning Elisabet I den mest förmögna kvinnan i landet. Vid Bess död 1608 hade hennes son och arvinge, liksom sin far en William Cavendish, redan blivit baron. Tio år efter hennes död blev samme William den förste earlen av Devonshire, ett grevskap där familjen inte hade några ägor, men som var ledigt att använda till titeln.
En och annan i de kommande generationerna Devonshire förmådde ärva, vinna eller rent av tjäna några pund, men på det stora hela finansierade Bess av Hardwick drygt 300 år av hejdlösa utlägg. Det spelades och spekulerades, sprättes och gödslades, men framför allt byggdes det. Bess hade själv lagt tio år och en förmögenhet på att bygga Chatsworth House. Därefter firade hon sin siste makes död med att uppföra det elegant elisabetanska Hardwick Hall. Generation efter generation fortsatte. Parker och fontäner anlades, byar flyttades och fönsterbågar belades med bladguld, för att glimma i solen.
Derbyshire förblev familjens bas, men Devonshires lät sig inte förpassas till periferin. Det fanns alltid minst ett residens i London. Europeiska bildningsresor gjordes och en artonårig Thomas Hobbes kom till familjen som informator samma år som Bess dog. Krig och politik krävde engagemang. Under inbördeskriget slogs familjen på kavaljerernas sida, och den fjärde earlen, om än erkänt liderlig, tillhörde den lilla skara som låg bakom den ärorika revolutionen 1688. Som tack blev han den förste hertigen av Devonshire.
Denne William, den förste hertigen, kan också beskrivas som upphovsman till familjen Devonshires centrala roll inom whigpartiet. I drygt 200 år stod en hertig av Devonshire alltid för parlamentarism och begränsad kungamakt, oftast i kombination med antikatolicism och mildhet gentemot protestantiska avvikare. Särskilt hög profil hade familjen under de sista decennierna av 1700-talet, men då främst tack vare Georgiana, hertiginna av Devonshire och, liksom prinsessan Diana, född Spencer.
Georgiana, god vän med Marie Antoinette, hade en förkärlek för att dekorera sina hattar med uppstoppade fåglar, modeller av galeaser för fulla segel, eller annat som passade tillfället. Hon var inte besvärande skarp, men hennes roll som värdinna hade betydelse. Devonshire House i London blev centrum för politiska kabaler. Georgiana själv deltog i valkampanjer med en entusiasm som gick över gränsen till det opassande. Hon hade ett förhållande med den unge karriärpolitikern Charles Grey – earlen och senare premiärministern som har givit det med bergamott smaksatta teet dess namn – och födde hans dotter. En orsak var att hennes man, den femte hertigen, var omvittnat tråkig. Hertigen var dock inte tråkigare än att Georgiana antagligen delade älskarinna, lady Elizabeth Foster, med honom. De tre levde under långa perioder tillsammans i ett ménage à trois.
Det främsta arvet efter Georgiana, vid sidan av näste hertig, var spelskulder på ungefär 75 miljoner kronor i dagens penningvärde. Det gjorde inte hennes son sparsam. Ett av de kostsamma projekt som den sjätte hertigen lade pengar på var bygget av fantastiska växthus på Chatsworths ägor. De blev inte mindre fantastiska av att ha ritats av Joseph Paxton, ett av dessa mer eller mindre självlärda universalgenier som den brittiska industrialismen födde i sådan mängd. Paxton var egentligen trädgårdsmästare, men blev vida berömd när han räddade den stora världsutställningen i London 1851 genom att på tio månader uppföra det enorma Kristallpalatset i Hyde Park, en byggnad av ett slag som aldrig setts tidigare.
Den sjunde hertigen oroade sig mer för ekonomin och hade god anledning att göra det. I ett försök att bryta med familjetraditionen att skuldsätta sig försökte han sig på stora affärsprojekt. Resultatet blev förluster i än mer magnifik skala. Kvar till eftervärlden blev den nybyggda semesterorten Eastbourne och den nordengelska industristaden Barrow-in-Furness.
Den åttonde hertigen avböjde tre gånger drottning Victorias erbjudande att bli premiärminister, men det var också med honom som Devonshires politiska inflytande falnade, efter en lång och olöslig konflikt med William Gladstone i Irlandsfrågan.
Det som intresserar den gamle parlamentarikern Roy Hattersley mest är familjen Devonshires politiska engagemang. I redogörelserna för debatter och konflikter i under- och överhus finns en detaljerad inlevelse som inte riktigt går att spåra i andra delar av boken. Whigpartiets hela historia klaras av. Världen före parlamentarismen har, å andra sidan, en tendens att verka en aning löjlig i Hattersleys ögon.
Populärt
Det löser sig inte
New Public Management lär oss att misstro allt och alla. Men varför ska vid då sätta vår lit till dess modell?
Något som saknas, kanske på grund av överdriven finkänslighet, är en utförligare berättelse om familjens senare historia. Det är synd. En yngre, alkoholiserad son gifter sig med Fred Astaires syster och danspartner, Adele. En dotter gifter sig med Harold Macmillan. En blivande hertig gifter sig med John F Kennedys syster Kathleen, men dör i strid under andra världskriget. Kathleen själv, drabbad av Kennedyklanens förbannelse, dör i en flygolycka några år senare. Den yngre son som ofrivilligt får ta över är gift med den yngsta av Mitfordsystrarna, Deborah. Hon är nu 93 år gammal, lever som änkehertiginna och lät publicera sina memoarer 2010.
Det finns inga tecken på att Hattersley har större fördragsamhet med familjen Devonshire än med David Lloyd George, men hans syrligheter är sällan tråkigt moraliserande, utan snarare uppfriskande. Hattersleys giftiga sätt att beskriva släktens nervösa aktivitet mellan ruin och respektabilitet, för snarast tankarna till en vanlig, hispig medelklassfamilj. Det är bara insatserna som skiljer dem åt.
Historikern Noel Malcolm har berättat om hur han vid ett besök i de omfattande arkiven i Chatsworth följde arkivarien in i ett kassavalv, på jakt efter ett eller annat dokument. På en hylla låg något, stort som en cricketboll i mörkgrönt glas, delvis inslaget i bomull. ”Det där”, förklarade arkivarien, ”är Devonshiresmaragden, en present från Brasiliens kejsare.”
Många gods och konstskatter har familjen Devonshire fått sälja för att bära egen slösaktighet och statlig plundring, men de är inte alldeles vanlig medelklass än.
Skribent.
