Kommer den sittande amerikanska presidenten att acceptera ett valnederlag i november? Frågan är obehagligt aktuell. Redan i den avslutande debatten med Hillary Clinton i presidentvalet 2016 vägrade Donald Trump att förbinda sig att acceptera en eventuell förlust och han har hållit fast vid den hållningen inför valet 2020. ”I have to see” och ”I will look at it at the time” är typiska svar på frågan om han tänker erkänna ett oönskat resultat. Oavsett vad man tycker om Trumps politik i övrigt är det skrämmande besked för alla som tror på det demokratiska styrelseskicket.

Den amerikanska situationen aktualiserar frågor om demokratins mekanismer och deras tillämpning. Det finns de som förväntar sig att demokratin skall vara personlighetsutvecklande och ett medel för att förverkliga höga ideal – och det kan man förstås hoppas på – men ytterst är demokratin en procedur för att lösa konflikter på ett fredligt sätt. I alla samhällen finns kolliderande intressen som måste hanteras för att vi skall kunna leva tillsammans. Hellre än att låta den råa styrkan bestämma röstar demokratierna om saken. För att det skall fungera måste den förlorande sidan acceptera utgången av valet. Talande nog definierar statsvetaren Adam Przeworski demokratin som ”systemet där partier förlorar val”.

Det är således förlorarna som sitter på nycklarna till en fungerande demokrati (fungerande i betydelsen fredlig och stabil, idealen kan behöva vänta). Det är förlorarna som måste bita ihop och acceptera att de kommer att få mindre nytta av systemet än vinnarna, och som måste härbärgera den psykologiska frustrationen som följer med oönskade erfarenheter (kognitiv dissonans och negativa känslor). Att vara en god förlorare är en moralisk plikt för alla som vill dra fördel av att leva i en fungerande demokrati.

Men, och det är viktigt, förpliktelsen att acceptera förluster är inte ovillkorlig. Den gäller under förutsättning att vinnarna har följt regelboken. Valet måste ha ägt rum enligt rättvisa procedurer, utan fusk och oegentligheter. Som förlorare behöver man alltså inte acceptera vad som helst från vinnarnas sida. Prezeworski talar om att förlorarna måste kunna tro ”att de kan vinna nästa gång”.

Systemet är enkelt och otvetydigt som ett sällskapsspel – om det inte vore för två komplikationer. Den första har att göra med godtycke. Forskningen om kollektivt beslutsfattande har visat att det inte finns perfekt rättvisa regler för kollektivt beslutsfattande. Politiska val kan organiseras på olika sätt och faktum är att förlorarna så gott som alltid kan hävda att de haft större chans att vinna med ett annat regelverk som är lika rättvist som det som använts. Och även om båda sidor kommit överens om regelverket i förväg kan tillämpningen ifrågasättas. Beslutsfattande i gemensamma angelägenheter är komplicerat och i de allra flesta fall kan förlorarna peka på situationer när de i praktiken haft sämre förutsättningar än vinnarna. Det behöver inte bara handla om tveksamheter i själva röstningsproceduren utan också om tillgången till pengar och möjligheterna att få ut sitt budskap till valmanskåren.

Den andra komplikationen har att göra med subjektivitet. Det är förlorarnas uppfattning om hur rättvist det gått till som styr deras reaktioner. Och nu är det så att våra subjektiva uppfattningar om rättvisan i en beslutsprocedur färgas av om utfallet är fördelaktigt eller ofördelaktigt. Vinner vi är det rättvist, förlorar vi är det orättvist. Subjektiviteten i bedömningarna är så stark att förlorarna med stor sannolikhet kommer att tycka att proceduren varit mer orättvis än vad som är berättigat enligt en neutral bedömning. Det innebär med andra ord att förlorarna känner sig ofördelaktigt behandlade även när beslutet har tagits efter en standardprocedur.

Det hela kokar ner till att förlorarna i demokratiska konflikter behöver acceptera en viss mängd tvivelaktigheter i beslutsprocessen, faktiska eller upplevda. Men samtidigt bör förlorarna inte acceptera vad som helst från vinnarnas sida; i något läge övergår den gode förloraren till att bli en underdånig slagpåse. Exakt var gränsen går är omöjligt att säga. Förlorarna måste fatta ett personligt beslut på basis av en ekvation med tre storheter: graden av manipulation från vinnarnas sida, vikten av det aktuella beslutet, och hur mycket intresse man har av att upprätthålla samhällsordningen. Det mest genomtänkta man kan hoppas på är att förlorarna får hjälp att ta ställning av en väl fungerande offentlig debatt där argumenten får möta varandra.

Problematiken jag beskriver är evig, men det har funnits anledning att tro att världens etablerade demokratier hittat hållbara sätt att hantera den: att man har lärt sig att förlora. Ett belägg för det är att man för länge sedan passerat Samuel Huntingtons ”two turnover test” för stabila demokratier, det vill säga att makten skiftat mellan parterna vid två tillfällen. Testet tar fasta på att det är svårare för politiker att lämna ifrån sig makten än vad det är att misslyckats i sitt försök att nå den. Det handlar om såväl psykologi (det är svårt att förlora något man redan har) som om insatserna som står på spel (allt det goda som följer av att utöva den auktoritativa makten i ett samhälle) och om resurser att ifrågasätta resultatet (man kontrollerar statsapparaten).

En kombination av faktorer gör att partierna i etablerade demokratier har lärt sig att förlora. Först och förmodligen främst är att valprocedurerna håller en förhållandevis hög klass och att regelverken har bred legitimitet. Oppositionen har därmed en rimlig chans att vinna nästa gång. Men det är också betydelsefullt att politikerna i opposition tillerkänns möjligheter att agera effektivt under mandatperioden, liksom att vinnarna visar återhållsamhet med ambitioner att stöpa om samhället efter sina visioner och intressen (om vinnarna skulle försöka ändra på etablerade samhällsordningar och/eller inskränka fundamentala rättigheter för den förlorande sidan hade sannolikt risken för systemhotande konflikter ökat betydligt).

Han vägrar inte rakt av att acceptera en förlust. Han säger bara att han inte går med på att förlora om systemet är riggat mot honom.

Den modernare svenska historien bär syn för sägen. Sedan högern under vänsterns hot om uppror accepterat den allmänna rösträtten i första världskrigets slutskede har det aldrig varit aktuellt för någon part att ifrågasätta valresultatens legitimitet. Visst har det funnits konfliktfyllda situationer som Kosackvalet 1928 när högern vann efter en skoningslös skräckkampanj och Planhushållningsvalet 1948 när socialdemokratiska skattehöjningar hotade den borgerliga livsstilen, men inte ens då ifrågasattes valutfallet. Att de potentiella krafterna ändå fanns – finns – märktes framförallt hos socialdemokraterna efter de borgerligas historiska valseger 1976. Marita Ulvskog har i efterhand berättat att valförlusten ”kändes som en statskupp”. Reaktionerna bottnade inte i kritik mot valproceduren utan i uppfattningen att kapitalet erövrat också den politiska makten. Olof Palme lyckades balansera känslorna hos sina partikamrater på valnatten och i samband med en stor eftervalsdemonstration som SSU arrangerade i Kungsträdgården.

Även USA:s demokrati har klarat tidigare kritiska situationer. Al Gore var en god förlorare efter presidentvalet 2000 när han valde att inte utmana Högsta domstolens beslut att godkänna rösträkningen i Florida. Och Richard Nixon agerade snarlikt när han trots misstankar om röstfusk inte begärde omräkning av rösterna i Illinois och Texas i förlustvalet mot John F Kennedy 1960 (USA:s valprocedurer var mer korrumperade då än idag). Mer allmänt gäller att rutinen med ”concession speeches” – att redan på valnatten erkänna sig besegrad och gratulera den vinnande sidan – är lika utbredd bland amerikanska politiker som bland politiker i andra etablerade demokratier.

Populärt

Det löser sig inte

New Public Management lär oss att misstro allt och alla. Men varför ska vid då sätta vår lit till dess modell?

Sharon Rider Tema 2021 2

Mot denna bakgrund är Donald Trumps uttalanden alarmerande. Jag minns den isande känslan när han under presidentvalsdebatten 2016 förklarade att han bara eventuellt skulle komma att acceptera ett nederlag. Det var som om samhällskittet eroderade i direktsändning. Trump jämställs ofta med Boris Johnson och med högerpopulistiska partier och regeringschefer i Europa, men i det sällskapet är han ensam om att öppet ifrågasätta legitimiteten i demokratins främsta konfliktlösningsmekanism.

Ritualen att partiledarna på val­natten gratulerar framgångsrika motståndare är mer än en tom gest.

Men samtidigt som Trump skiljer ut sig skall det noteras att hans argumentation följer den gode förlorarens logik. Han vägrar inte rakt av att acceptera en förlust. Han säger bara att han inte går med på att förlora om systemet är riggat mot honom. Inför valet i höst riktar han kritiken mot riskerna för fusk i samband med en omfattande poströstning i spåret av pandemin. Resonemanget är principiellt rimligt; som nämnts kommenderar demokratin ingen till rollen som underdånig slagpåse. Normbrottet – perversionen – ligger i tillämpningen, i vägran att härbärgera frustrationen med att verka i en demokrati och i den ohämmade viljan att utnyttja regelverket till sin egen fördel på bekostnad av samhällsordningen. (Sansade bedömare menar att oron för poströstningen är grundlös och även om det skulle föreligga oklarheter är de inte större än att de får skrivas på kontot för komplicerade verkligheter som ansvarsfulla politiker förväntas tugga i sig.)

Den amerikanska situationen lär oss betydelsen av ansvarstagande ledare som är beredda att visa återhållsamhet i kritiska situationer och som kan motivera sina följare att göra samma sak. Utan ledare som tänker långsiktigt och som förmår härbärgera frustrationen efter politiska förluster kan även till synes stabila demokratier hamna i nedåtgående spiraler. Ritualen att partiledarna på valnatten gratulerar framgångsrika motståndare är mer än en tom gest. Synd att det skall behövas en Donald Trump för att påminna oss om vad vi har och vad som kan gå förlorat.