För den andra generationen av svenska Förintelseöverlevare, vars föräldrar bar på traumat från nazisternas utrotningsläger och som nu själva ställs inför jihadisters militanta hat, blir den judiska identiteten i sig en motståndsresurs. Att försvara den och se till att den överlever är att beröva fienden segern, vare sig fienden heter Adolf Hitler eller Islamiska staten. Men vad innebär det att försvara och bevara en judisk identitet? Den frågan står i centrum för den läsvärda och underhållande boken Käre Moyshe! Käre Shloyme! (Weyler förlag) av Mose Apelblat och Salomon Schulman. Bokens kapitel utgörs av brev som författarna skriver till varandra i en dialog med generöst utrymme för kommentarer och kritik.

Båda är födda i Sverige efter andra världskriget, och båda har haft föräldrar som drabbats av Förintelsen i samband med Nazi-Tysklands invasion och ockupation av Polen. Men de skiljer sig också åt i viktiga avseenden. Apelblat menar sig vara sekulariserad, men fäster stort avseende vid religiösa riter och traditioner. Schulman ser sig som religiös, men bryr sig föga om att leva efter judiskt religiösa sedvänjor. För Apelblat är det otänkbart att äta griskött, han besöker regelbundet synagogan och han undviker att arbeta under sabbaten. Schulman har inga hämningar mot griskött, han besöker sällan synagogan och har inget till övers för fromhetsregler. För Apelblat är de judiska traditionerna ett sätt att staga upp livet, ge det mening och riktning – även om han säger sig vara osäker på religionens sanning. Schulman ser ritualerna som löst utanpåverk – Gud finns i honom, skriver han, utan att han behöver spänna på sig böneremmar. Där Apelblat ser ett värde i ritualen – det är sabbaten som bevarat judarna, inte judarna som bevarat sabbaten – vänder sig Schulman mot sekterism och slutenhet och hyllar istället ”den rationalism som borde vara judendomens grundpelare”.

Medan Apelblat söker styrka i principer, ordning och de stora sammanhangen – religionen, de tusenåriga traditionerna, hebreiskan – vänder sig Schulman till det konkreta och jordnära, till förlorade anhöriga, till den jiddischkultur som har fostrat författare och intellektuella men också varit de östeuropeiska judarnas vardag. Medan Apelblat söker referenspunkter i den bibliska tidens judendom, hämtar Schulman inspiration ur den europeiska mellankrigstidens kultur med namn som Freud, Schönberg och Weill – det historiskt närliggande och påtagliga, framför mytens fjärran dimmor. Medan Apelblat gör en poäng av att man i hans barndoms synagoga välsignade kungafamiljen och fosterlandet, så talar Schulman om ”sentimentaliteten i att vara skåning”. Det är Malmö och Lund som gäller, inte storsvenskhetens Stockholm och Uppsala.

Apelblats och Schulmans bok visar på två olika förhållningssätt till den judiska identiteten. Det första sättet ser den som något mer eller mindre givet utifrån traditionen. Att bevara identiteten blir då en fråga om att förhålla sig lojal till denna tradition – även om man tvivlar på den bokstavliga sanningen i det som den påstår. Det andra förhållningssättet ser den judiska identiteten mer som något förhandlingsbart, där traditionen givetvis spelar en roll, men aldrig är en definitiv auktoritet.

Båda modellerna ger utrymme för rationalitet och argumentation, men medan den första koncentrerar sig på hur traditionen ska förstås, så är den andra mer långtgående och frågar sig i vilka delar traditionen över huvud taget behövs. Den andra modellen öppnar också för att identiteten kan vara något annat än bara att vara lojal mot traditionen. En judisk identitet kan då kombineras med värden och normer som har sin bakgrund i andra trosuppfattningar eller ideologier (som socialism eller liberalism). Det är väl just en sådan flexibilitet vi behöver idag, för att ta oss ur de identitetspolitiska låsningar som plågar vår tid.