Alla individer i en population är utrustade med var sina unika uppsättningar av arvsanlag, och skillnaderna ger dem olika mått av framgång vad beträffar förmågan att överföra dessa anlag till kommande generationer. Naturligt urval är kort sagt samma sak som ojämlik fortplantningsframgång.

Så småningom vaknade emellertid den insikten att en individs gener också finns i högre utsträckning hos nära släktingar än hos andra individer i beståndet. Alltså kan genöverföringen gynnas inte bara av egna insatser, utan också genom stöd åt och från släktingar. Släktskapsselektion kallas detta ”trick”, och det är en företeelse som har iakttagits och kartlagts hos otaliga organismer.

Däremot råder det en betydande oenighet om en speciell typ av naturligt urval som David Sloan Wilson har varit och är en energisk förespråkare för. Vad han talar om är nämligen grupper av individer som saknar nära släktskap med varandra men som likväl håller samman och stöttar varandra, till exempel i form av samfällt försvar mot rovdjur och konkurrenter. När havsörnen flyger an mot en koloni av häckande silvertärnor, lyfter de allesammans och går till gemensam attack mot örnen. Men är det ett ”gruppselekterat” beteende, eller helt enkelt ett antal individer som var för sig försvarar just sitt bo, vilket som en ren biprodukt fungerar som ett ”koloniförsvar”?

Flera decennier har förrunnit sedan Sloan Wilson lanserade sin hypotes om ”gruppselektionens” betydelse i djurvärlden i allmänhet. Den har fått utstå bister kritik, dock kanske något mindre bister när det gäller vår egen art. Hos människor finns ett medvetande om stam, flock, samfund, klubb, nation et cetera, och det är i alla fall tänkbart att vi människor i skarpa lägen reagerar som en ”enhet” – det vill säga: att vårt försvar (eller anfall) är en i ordets djupaste betydelse samfälld aktion där uppoffringar görs till förmån för anonyma individer.

Kritiken mot gruppselektion har framförallt riktat in sig på det faktumet att den som faller i försvaret av en grupp gör en riktigt dålig affär om denna grupp inte innehåller några släktingar. Denna individ offrar sitt liv och sin fortplantning för andra individer med helt andra arvsanlag. Att bete sig på det sättet kallas altruism: uppoffringar för andra utan någon som helst kompensation. Men finns altruism i djurvärlden?

Ända sedan Sloan Wilson presenterade sin idé har den frågan ställts, och hans jakande svar har debatterats och kritiserats. I sin nya bok, Does Altruism Exist?, hävdar han emellertid att hans förslag har dragit nytta av all denna kritik och nu är brett accepterat. Men även om detta påstående milt uttryckt är diskutabelt, kan man ha stort nöje av att läsa hans bok, som är ett stimulerande inlägg i en fortlöpande debatt om hur det naturliga urvalet fungerar i olika situationer och i synnerhet hos oss människor.

Vi lever i samhällen (en stam, en nation, en klubb, en sekt…) bestående av ett antal individer som har vissa gemensamma ideal och ambitioner och som strävar mot ett definierat mål, som exempelvis seger i allsvenskan, evig existens i ett fröjdefullt paradis eller världsherravälde. För att gruppen ska fungera måste emellertid olika individer fylla olika funktioner. Soldater slåss vid fronten, trossen kör dit mat, läkare tar hand om de skadade… Målet är detsamma, men sättet att gynna resan dit varierar.

Visst gör gruppens medlemmar uppoffringar för att alla ska nå vissa gemensamma fördelar. Uppenbarligen behöver somliga avstå från vissa förmåner för att hela gruppen ska klara sig och frodas. Då handlar det emellertid inte om altruism, som Sloan Wilson hävdar, utan om vad som de flesta istället uppfattar som ”prosocialitet”.

Med den termen menas att man hjälper sin nästa, till exempel genom att lotsa en blind över gatan eller skicka pengar till en välgörenhetsorganisation, därför att man vet att i det samhälle man lever i kommer man själv att få hjälp den dag det behövs – om samhället fungerar, vill säga. De insatser man gör är för att just detta ska vara fallet, vilket onekligen även är till egen fördel.

Silvertärnorna som hjälps åt med att avvärja hotet från havsörnen tillhandahåller ett av otaliga exempel på ”prosocialt” beteende. Medan allas attacker skyddar allas bon, skulle ett ensamhäckande par tärnor inte ha en chans att försvara sig mot en hungrig örn. Hjälp till självhjälp – det är den fundamentala principen hos arter med ett socialt levnadssätt, något som vi människor har utvecklat till en mer avancerad nivå än någon annan djurart.

Exempelvis betalar alla människor med glädje och gamman sin skatt till stat och kommun – ja, många lägger alldeles frivilligt på en tusenlapp eller flera… Att folk skulle vilja reducera sina skatteinbetalningar har man ju aldrig hört talas om, eller hur?

Jaså, det stämmer inte? Nej, det gör det ju verkligen inte, för sådan är den mänskliga naturen att visst vill vi samarbeta och visst är vi prosociala, men var och en strävar efter att betala minst och kamma hem mest, både i form av pengar och i form av status och beundran. Därför all kontroll och lagstiftning och bestraffning…

Genom den djupa historien har sådana grupper av människor (eller valar eller elefanter eller babianer…) klarat sig bäst där individerna har hittat en optimal nivå av ”flocksolidaritet”. Hänsynslös egoism fungerar inte, men att offra eget liv och egen fortplantning är inte heller en funktionsduglig strategi. Hjälp till självhjälp – en sorts ”försäkringspremie” – är vad det i grund och botten handlar om, låt vara med ett långt tidsspann mellan det första och det andra momentet i ”utbytet” ibland. Och dessutom varierar människors inställning markant i avseende på hur mycket de vill satsa till förmån för den grupp de räknar sig till.

Altruism i ordets rätta bemärkelse handlar det inte om, varken i mänskliga eller i andra arters samhällen eller flockar eller kolonier, hur mycket Wilson än argumenterar för den saken. Individer är i grund och botten själviska, även om de ibland i samfällt försvar av sin grupp beter sig på sätt som kan medföra stora kostnader och risker.

En närmare granskning visar emellertid att de utsätter sig för faror och umbäranden helt enkelt därför att de därmed ökar sannolikheten för att den flock som de och deras nära och kära ingår i får en ljus framtid med talrik avkomma. Även grundmurat egocentrerade individer har en viss benägenhet för prosociala beteenden, som till exempel att försvara flocken mot fiender av olika slag. Alternativet, att inte ställa upp, skulle ju öka risken för utfrysning, mager eller utebliven fortplantning och tidig död och förgängelse. ”Smitare” ligger inte bra till när belöningar ska delas ut.

I sin argumentation för hur mänskligheten ska kunna nå till en fredlig samexistens och parera framtida resurskriser, citerar Sloan Wilson gärna och med beundran Elinor Ostrom, som är den första kvinna som har tilldelats Nobelpriset i ekonomi (2009). Hon betonar betydelsen av avgränsade gruppers rättigheter att bestämma över sina tillgångar och en lång rad andra faktorer som måste tas i beaktande om vi ska uppnå global stabilitet.

Med all respekt för hennes insikter och ideal är det svårt att sätta tilltro till att den värld som hon och Sloan Wilson skisserar kan bli en realitet. Det mänskliga psyket är skapat under helt andra omvärldsbetingelser och är svårt att ”omskapa” med den hastighet som skulle krävas för att jorden ska kunna leverera tillräckliga resurser för det snabbt växande människomyllret, som dessutom i många fall har synnerligen välmotiverade krav på ökad resurstillgång och höjd levnadsstandard.

Sloan Wilson formulerar sig i allmänhet briljant, och hans texter är alltid intressanta och tankeväckande. Emellertid lockar de nästan alltid till opposition. I snart 40 år har han flitigt bidragit med artiklar i olika vetenskapliga tidskrifter och har dessutom givit ut ett par böcker (ibland med medförfattare). Hela tiden har han från olika vinklar attackerat det förhärskande paradigmet i den evolutionsbiologiska forskningen, nämligen att andra individer – när allt kommer omkring – ingenting annat är än individens hjälpmedel till maximerad fortplantningsframgång.

Han kallar sin modell för ”flernivåselektion” och menar att selektionen kan arbeta på ett annorlunda sätt när striden står mellan individer (hänsynslös konkurrens) respektive mellan grupper (solidaritet och offervilja inom gruppen och fientlighet mot andra grupper). Det är många som inte köper det här konceptet och som pekar på att vad gäller fortplantningsframgång är det mellan individer som skillnader förekommer, och att solidariteten mycket ofta är påtvingad eller inbyggd i samhällssystemet på ett sätt så att ingen individ ska kunna ignorera gällande regelverk.

Kanske, kanske skymtar i nutid hos oss moderna människor, som äger tillräckliga kunskaper för att kunna anlägga verkligt globala perspektiv, en spirande antydan till en ny kultur, där begränsad reproduktion förordas och lovprisas som ett villkor för att nå maximal livslängd och dito välfärd för alla och envar. Om en sådan inställning skulle få global spridning, skulle mänskligheten sannerligen ha kommit in i en ny epok: antropocen.

Men det är ont om tid. Jordens befolkning ökar i svindlande tempo, något som knappast lär underlätta framväxten av den ”planetära altruism” som enligt Wilsons förhoppning ska ge våra efterkommande en ljus framtid.