Den mest kända passagen i Lucius Apuleius (ca 125–180 e Kr) mysterieroman Den gyllene åsnan är den långa inskjutna novellen om Amor och Psyche. Berättelsen om flickan som var så vacker att kärleken själv, i form av Amor, förälskade sig i henne är ett av den klassiska litteraturens tidlösa arv. Sagan om hur hon lever i lyx och lycka med guden – samtidigt som hennes avundsjuka systrar driver henne att bryta det löfte som var själva villkoret för hennes liv med Amor, att hon aldrig skulle få se hans ansikte – påminner om andra myter. Jag tänker på förbudet för Orfeus att vända sig om och se sin Eurydike på vägen upp ur Hades; eller riddar Blåskägg, med alla de förbjudna dörrarna i den gamla borgen; Skönheten och Odjuret, med omaka kärlek som förvandlar och frälser; liksom styvsyst...