En författares bord
jag for till Trieste för att förvissa mig om stadens existens. Den litterärt intresserade vet att Italo Svevo kom från Trieste, att James Joyce bodde där och att Rainer Maria Rilke fick ingivelsen till sitt största diktverk på slottet Duino inte långt därifrån. En mytisk plats således. Men i sinnevärlden?
Joyce slog sig ner här i två omgångar, inalles elva år, men tänkte bara på och skrev bara om Dublin. Och man kan fråga sig om Rilke, när han var omhuldad gäst hos den litteraturintresserade furstinnan von Thurn und Taxis-Hohenlohe, alls brydde sig om att sätta sin fot i staden. Jag leker med tanken att han ändå måste inköpa skrivdon och därför begav sig till pappershandeln Smolars – en av de mest välsorterade butikerna i sitt slag som jag har sett – och där mycket väl kan ha stött på Joyce. De befann sig i Trieste samtidigt, om inte på flykt så åtminstone i skygd undan första världskriget. Svevo och Joyce kände däremot varandra mer än så. Svevos numera klassiska böcker skulle ha förblivit obemärkta om inte Joyce hade sett till att de blev utgivna, översatta och kommenterade.
Jag föreställer mig att Triestes särprägel blir tydligast om man, som vi, anländer österifrån, över bergen, samma väg som Titos trupper tog 1945. Här är inte längre Balkan och inte längre Österrike, men heller inte riktigt Italien som Trieste numera tillhör. Staden har i olika omgångar hamnat i kläm mellan olika intresseområden, men också ibland blomstrat av samma anledning. Några menar att kalla kriget började då Tito, efter att ha befriat området från dess ockupanter, ville införliva det med det nya Jugoslavien. Detta motsatte sig de allierade och Trieste blev i stället en fristat under amerikanskt och brittiskt överinseende. Det varade fram till 1957. Italienskan är det officiella språket men till vardags talas en variant av venetianskan, såvida man inte tillhör den tyskspråkiga, den slovenska eller någon annan minoritet: serber, kroater, greker. Därtill kommer, som i det övriga Europa, nuets flyktingar. Likväl har befolkningssiffran stadigt sjunkit under de senaste decennierna. Den största gruppen, en knapp fjärdedel av regionens kanske 300 000, är sedan länge den slovenska, vilket märks på att det finns både en slovensk stadsteater och slovenska boklådor. Dock åtnjuter slovener inte fullt ut samma rättigheter som italienare, vilket givetvis skapar problem.
en gång var Trieste det habsburgska kejsardömets andningshål mot havet, dess enda hamn, ett larmande centrum av stor betydelse för Centraleuropa. Den tiden är förbi, men kan avläsas i arkitekturen. Såväl dubbelmonarkin som fascismen älskade ståtliga, gärna överdimensionerade byggnader. Stadens äldsta delar, de tidigare glädjekvarteren, låg länge övergivna och delvis sönderbombade, men restaureras nu tillbaka till sitt medeltida utseende. Därtill de många templen: de katolska kyrkorna, de båda ortodoxa, den väldiga synagogan, moskéerna.
Tre författare står staty: Italo Svevo utanför Stadsbiblioteket, Joyce på bron över Canal Grande, poeten Umberto Saba snett emot det antikvariat som han en gång var ägare till och som tillråga på allt ligger i samma hus som Joyce hyrde. Saba förlorade antikvariatet 1938 till följd av de skärpta raslagarna och gick i landsflykt till Frankrike, men återkom efter kriget och blev en av den italienska poesins säkerligen mest lästa diktare. Antikvariatet ligger kvar och bär numera hans namn.
En berömd dikt av Saba (översatt av Anders Österling) är den om geten ”med semitisk nuna” i vars klagolåt diktaren känner igen sig: ”det jämna bräkandet var min egen smärtas frände”. Saba var i likhet med Svevo jude och båda förkroppsligade Triestes på en gång kosmopolitiska och perifera karaktär.
vi vandrar runt i sällskap med författaren Antonio Della Rocca, som efter många år i Argentina har återvänt till sitt Trieste. Han har historier att berätta om många av husen. Det är gott om pelarprydd nyklassicism, mycket jugend och mycket trettiotal. ”Där hade fascistpartiet sitt huvudkvarter”, säger Antonio och pekar. Eller: ”Här bodde Stendhal när han var fransk konsul.”
Också Johann Joachim Winckelmanns namn är förknippat med Trieste, trots att han inte befann sig här i mer än åtta dagar. Han var en på sin tid berömd tysk konsthistoriker och arkeolog som svärmade för antiken och väckte beundran hos många i sin samtid, från Goethe till Hölderlin, och dessutom, långt senare, gav stoff till Sven Alfons sista, aldrig helt fullbordade diktsamling, Winckelmanns död. Den utkom postumt år 2000: en märklig sammansmältning av den historiska personen och poeten själv.
Ödet som drabbade Winckelmann tycks ursprungligen ha sporrat Alfons. På hemväg från arkeologiska forskningar i Florens blev den lärde mannen av oklara skäl mördad under uppehållet i Trieste. Kroppen kastades i en massgrav. Den flyttades senare, då man hade insett hans betydelse, till katedralens kyrkogård samtidigt som minnet av honom ”marmoriserades”, som det står i en handbok. I trädgården utanför Museo Civico, stadsmuseet, finns ett litet mausoleum i grekisk stil där en till hälften avklädd ängel i tankfull pose tronar över den sarkofagliknande minnestavlan. Med tanke på Winckelmanns erotiska böjelser och det faktum att hans mördare bar namnet Arcangeli ter sig den fundersamma ängeln en smula dubbeltydig, nästan skälmaktig, vilket knappast torde ha varit skulptörens avsikt.
Ärkehertigen Maximilians slott Miramar ligger några kilometer västerut. Han lät bygga det vid kustvägen västerut, så nära havet som möjligt: det ser ut att skjuta direkt upp ur vattnet. Inget stort slott, men obetvingligt romantiskt, inte minst på grund av Maximilians egen senare historia som slutade inför en mexikansk arkebuseringspluton 1912. Då hade han under några korta år varit kejsare av Mexiko, full av goda avsikter, men oförmögen att hantera det missnöje som kokade i landet. Synen på denne representant för det ännu maktfullkomliga Europa har skiftat i Mexiko, men alltid lockat på ett känslomässigt plan. ”Han var ändå vår kejsare”, tycks man säga. Flera av Mexikos främsta författare – Carlos Fuentes, José Revueltas, Fernando del Paso – har skrivit insiktsfulla romaner om honom. Och när man tänker på hans onödiga och dramatiska död är det inte utan att man frågar sig varför han inte stannade hemma i sitt triestinska drömslott för att vårda sin park, skriva sin handbok i hovetikett och vila ut i de kungliga salongerna tillsammans med sin belgiska prinsessa i stället för att utsätta sig för den aztekiska hämnden.
Populärt
Amnesty har blivit en aktivistklubb
Den tidigare så ansedda människorättsorganisationen har övergett sina ideal och ideologiserats, skriver Bengt G Nilsson.
som avslutning ville Antonio Della Rocca visa oss Antico Caffé San Marco, ett av dessa stora centraleuropeiska kaféer med marmorbord, speglar längs väggarna och mörka boaseringar. Det är en av stadens träffpunkter som erbjuder inte bara samvaro, dagstidningar och kypare i vita förkläden utan också regelbundna litterära program. När vi anlände var det ännu ganska tomt. Antonio ville att vi skulle sitta vid ett särskilt bord från vilket man kunde se ut över hela lokalen. Det var inte självklart eftersom det på bordet stod en skylt med inskriften Reserverat. ”Ni får naturligtvis vara beredda att byta plats om signor Magris skulle dyka upp”, sa kyparen. ”Det går säkert bra”, sa Antonio. ”Magris är bortrest.” Vi installerade oss men skylten fick vi inte flytta, den skulle stå där den stod.
det strategiskt placerade bordet var avsett för stadens idag främste författare, Claudio Magris, en frisinnets företrädare och enande kraft i en stad med många motsättningar. Det imponerade. På våra egna breddgrader kan jag bara erinra mig två författare som jag har sett vid deras egna, ständigt reserverade stambord. Den ene var modernistpionjären Jens August Schade, omgiven av en skara beundrare på ett trångt och rökigt Skindbuksen i Köpenhamn. Den andre Evert Taube, som brukade sitta liksom i en avbalkning strax till vänster när man klev in på Den Gyldene Freden. Därifrån hade han föga utsikt över lokalen, men hade väl inte som Magris det behovet. Han satt ofta ensam men var inte ovänlig för det. Han hälsade och var mån om att känna igen folk också då han inte längre gjorde det.
Men säg mig: på vilken krog står idag ett bord och väntar på ingen annan än sin författare?