När pesten härjade som värst i det medeltida Europa erbjöd klostren en fristad för dess invånare. Här fick unga adelsmän, huttrandes i bänkraderna, träna sig i skolastik och örtlära under munkarnas vakande öga. Dagarna var långa och bestod till stor del av bön med avbrott för studier och enkla måltider. Men säg den lycka som varar för evigt. För den som inte valde att själv bli munk återstod att åter konfronteras med den grymma världen utanför klostermurarna efter avslutad skolning. Hade man tur kunde man få tjäna vid något hov i egenskap av skriv- och läskunnig, och i bästa fall bli tillräckligt gammal för att se sina egna söner gå i kloster. Om nu inte pesten hann före, det vill säga. För dagens studenter framstår livet inte som riktigt lika påvert. Där medeltidens kloster erbjöd trygghet och kunskap för några utvalda få, står universitetens och högskolornas portar vidöppna för det stora flertalet. De bistra munkarna, vars lyhördhet inför de unga adelsmännens ...