”Farbror Anders”, inbiten ungkarl, ägnade hela sitt liv åt jakt, fiske och skötseln av den i flera släktled nedärvda gården. Det berättades att han i sin ungdom, när hans moders ansträngningar att få honom gift blivit alltför påträngande, köpte en motorcykel och begav sig genom Europa och Afrika ända ner till Sydafrika, för att återvända hem först när moderns äktenskapsplaner för hans räkning klingat av. Hans vapensamling var mäktig, med – som jag minns det – bland annat en exklusiv grovkalibrig dubbelstudsare för storviltsjakt, ”elefantbössa” kallad, och överallt på väggarna hängde jakttroféer från svenska marker och en rad afrikanska safarier.

Då och än idag är ”farbror Anders”, som dog i mitten av 1990-talet, för mig själva sinnebilden för en man som använde sin betydande rikedom till ett liv i oberoende.

När jag läser etnologen Christer Lindbergs magnifika praktverk Eric von Rosen. I en förgången värld kommer jag omedelbart att tänka på ”farbror Anders”. Även von Rosen var godsherre och jägare, men han var dessutom äventyrare, frimärkssamlare, upptäcktsresande med mera. Det tycks mig emellertid som om de båda, också om von Rosen var född nästan trettio år tidigare, 1879, tillhörde samma tid, en på alla sätt förgången epok: Med den självklara rikedomens upphöjda förakt för det krämaraktiga hängav de sig åt jakt och äventyr.

Idag är greve Eric von Rosen mest ihågkommen som riksmarskalk Hermann Görings svåger, och själv aktiv nationalsocialist på hemmaplan. Berömd är berättelsen om hur Göring och von Rosen möttes en kall februaridag 1920 i Stockholm, och hur det berömda flygaresset Göring erbjöd sig att flyga hem greven till hans gods Rockelstad, hur de landade på den istäckta Båven och hur Göring på slottet träffade Karin, syster till von Rosens hustru, och gifte sig med henne. Arten av greven och nazi­koryféns vänskap kan avläsas i rubriken på ett av de många föredrag som von Rosen kom att hålla för en bred publik vid mitten av 1930-talet: ”Med Hitler, Göring, von Blomberg och von Ribbentrop. Partidagar och jaktpartier i Tyskland hösten 1935”. Det rörde sig om nazistmöten och hjortjakter i skogarna kring Karinhall, Görings jaktslott – tilldragelser mästerligt uppvridna i fiktion i Carl-Henning Wijkmarks roman Jägarna på Karinhall. Genom släktskapet med Göring fick von Rosen tillgång till de innersta kretsarna i Nazityskland, något som den svenska regeringen kom att utnyttja för att genom honom få en direkt kanal till olika nazistiska toppar.

Lindberg är tydlig och uttömmande i sin skildring av von Rosens nazisympatier som alltså sträckte sig långt utöver bara släktbandens lojaliteter; von Rosen var synnerligen aktiv och pådrivande för skapandet av ett nazistiskt parti i Sverige. Även om han inte helt bejakade de tyska nazisternas politik mot judarna, fann han som så många andra av sin tid och klass sätt att bortförklara det som hände i ”judefrågan”. Till det kommer att Eric von Rosens tankevärld var formad av överklassens gängse paternalistiska fördömanden av klassmotsättningar: en klass som aldrig känner sig hotad underifrån kan alltid sträcka ut en hand till försoning över klassgränserna till det ”äkta” folket.

För von Rosen var det – inte olikt vännen Sven Hedin – viktigt att likt Erik Axel Karlfeldts Fridolin kunna ”tala med bönder på böndernas sätt/ men med lärde män på latin”. Varje midsommar och jul bjuder självklart herrskapsfolket godsets anställda på fest, själva passar de då upp på husfolk, drängar och pigor vid festmåltiderna.

Det vurmande för folkgemenskap som präglade von Rosen, ur vilket hans nazisympatier växer, tillhör förhoppningsvis det förgångna. Eric von Rosens anammande av de mörkaste politiska idéerna under 1900-talet står som en mur mellan honom och de flesta av oss, men ändå kan jag inte låta bli att pojkaktigt lockas av det äventyrsliv som också skildras i Christer Lindbergs bok.

Marx och Engels karakteriserade en gång livet i det kommunistiska samhället med de berömda raderna om att det där är ”möjligt för mig att göra det ena idag, det andra imorgon, jaga på morgonen, fiska på eftermiddagen, sköta kreatur på kvällen och kritisera efter kvällsmaten, allt efter vad jag vill, utan att för den skull någonsin bli jägare, fiskare, herde eller kritiker”. Deras rikedomar möjliggör ett liv som åtminstone på ytan verkar föra bortom det nödvändighetens rike de flesta av oss tvingas leva i, och in i frihetens.

Det är en händelse som ser ut som en tanke att det samtidigt denna höst utkommer biografier över de båda upptäckarna och pojkbokshjältarna Eric von Rosen och Sven Hedin, i det senare fallet Nils Uddenbergs Drömmaren. Tyskvänligheten och deras dragenhet till den nazistiska lågan har svett bådas rykte, och även om deras i samtiden mycket hyllade vetenskapliga insatser inte ska förringas, är det idag deras reseskildringar och äventyrsberättelser som fa­scinerar mig.

Född till rikedom hade von Rosen råd att förverkliga sig som friluftsmänniska. Ännu vid sextiofem års ålder åkte han regelbundet sina tolv kilometer skidor, jagade, var skicklig i att hantera såväl skjutvapen som pilbåge. Han var en självklar ledare, som klippt och skuren för den roll som det tidiga 1900-talet skapat åt en viss typ av män: äventyraren som upptäcktsresande. Om vännen och reskamraten Erland Nor­denskiöld, son till den berömde Adolf Fredrik Nordenskiöld (upptäckaren av Nordostpassagen), var etnologen som för sin forskning tvingades in i äventyr, så var von Rosen äventyraren som förverkligade sin dröm om äventyr genom att bli – upptäcktsresande.

Äventyraren är en egen art. Vid 1900-talets början kunde rollen sömlöst förenas med vetenskapsmannens eller författarens. Den självständige gentlemannen som ägnade sig åt forskning var ett ideal, inte minst i England. Äventyraren/upptäcktsresanden var en berättare som gav sig ut i världen för att åter hemma berätta om sina upplevelser och erfarenheter. Såväl von Rosen som Hedin skrev framgångsrika reseskildringar med rikligt inströdda öden och hiskeliga äventyr, men samtidigt bidrog de till insamlandet och skapandet av naturhistoriska och etnologiska museisamlingar. Etnografiska museum i Göteborg, föregångare till Världskulturmuseum, är till stora delar beroende av Eric von Rosens insatser. De var emellertid inte ensamma om det ofta tvivelaktiga sysslandet med att samla och bära hem. Äventyret, samlandet av kuriosa, exotism och allvarlig forskning var sammantvinnat i en av fördomsfullhet och kunskap mångskiftande väv.

Och ändå… Pojken i mig kan som sagt med viss sorg tänka tillbaka på Eric von Rosen där han på sitt Rockelstad ordnar sina jakttroféer, pilbågar, korgar och andra etnografiska föremål, eller i sitt bibliotek samlar sina frimärken, böcker och handskrifter, samtidigt som vännen Evert Taube och andra tankens och litteraturens män och kvinnor samlas till samkväm och lyssnar till grevens berättelser eller sånger till lutackompanjemang. En i sanning förlorad värld.

Populärt

Det löser sig inte

New Public Management lär oss att misstro allt och alla. Men varför ska vid då sätta vår lit till dess modell?

Sharon Rider Tema 2021 2

När kapten Charles Ryder i Evelyn Waughs roman En förlorad värld i andra världskrigets slutskede återser familjen Flytes herresäte är den överklassvärld han då återkallar i minnet redan dömd till förfall och undergång. I ett förord till en nyutgåva ett drygt decennium senare gör Evelyn Waugh iakttagelsen att de gamla lantegendomarna återuppstått, men nu som museer och turistattraktioner, ”öppet för besökare, dess skatter utställda till beskådan”.

Rockelstad är idag en hotell- och konferensanläggning, ämnad för rekreation, större fester och bröllop. Så kan det gå i vår nya sköna värld.

—

ERIC VON ROSEN
I EN FÖRGÅNGEN VÄRLD
CHRISTER LINDBERG
Bokförlaget Stolpe