Om någon hade sagt till mig för tre år sen att jag skulle sitta trollbunden av en dokumentärserie om presidentfamiljen Bush hade jag trott att de drev med mig.

Eller hade jag det?

De kan ju sånt här, amerikanerna.

Flimrigt arkivmaterial, en hemtrevligt patinerad speakerröst – Ed Harris, i det här fallet – och framförallt en lång rad av experter, släktingar och kommentatorer som har förmågan att sammanfatta komplicerade skeenden i kärnfulla och suggestiva tvåradingar.

Jag vågar påstå att det är ett amerikanskt särdrag. Kanske beror det på att skolbarnen har ”Speech” som skolämne, kanske har det djupare kulturella förklaringar om individualism och självhävdelse och sin-egen-lyckas-smed; du kanske tänker att det är en klassfråga, men jag har hört pension...