Konsekvenserna av bristande acceptans av eller förtroende för vacciner har inte sällan varit kostsamma, också nu under senare år. Trots ökad kunskap, effektivare informationsspridning och bättre och säkrare vacciner är misstron mot vaccinering ett av de största hoten mot världshälsan som finns idag.

En som under nästan hela sin akademiska karriär har studerat vaccinmotstånd ur ett politiskt, socialt, kulturellt och religiöst sammanhang är den amerikanska antropologen Heidi J Larson. Hennes forskning har kommit att bli världsledande när det gäller att säkerställa de vaccinationsprogram som är synnerligen viktiga, inte bara ur ett lokalt utan också ur globalt hälsoperspektiv.

Larsons bok Stuck bygger till stor del på de studier hon har utfört under sina år med arbetet med det egna initiativet Vaccine Confidence Project, ett tvärvetenskapligt forskningsprogram som har sin bas vid London School of Hygiene & Tropical Medicine, och som har till syfte att stärka förtroendet för vacciner världen över.

Materialet i boken kommer från flera års erfarenheter och noggranna studier; det kom till både före och under den pågående coronakrisen och innan det eftertraktade vaccinet mot covid-19 fanns tillgängligt. Boken Stuck är aktuell­ på så sätt att den på ett genomgripande sätt fokuserar på alla de underliggande faktorerna – politiska, sociala, kulturella, religiösa – som driver ett ofta hårdnackat motstånd. Därmed blir det även möjligt att bilda sig en uppfattning om hur ett sådant motstånd kan mötas.

”Trots ökad kunskap, effektivare informationsspridning och bättre och säkrare vacciner är misstron mot vaccinering ett av de största hoten mot världshälsan som finns idag.”

Isina mångfaldiga studier har Larson inte bara tittat på extrema rörelser som antivaxxare, utan även mer moderata varianter. Hennes poäng är att det socia­la kontrakt som krävs för att man ska kunna genomföra en effektiv vaccination som resulterar i en fullgod flockimmunitet står och faller med det förtroende som finns, eller eventuellt inte finns, inom en bred allmänhet. Här är attityderna på många håll både splittrade och polariserade. Dessutom är de genomgående dåligt undersökta.

För att uppnå en effektiv vaccinering som leder till fullgod immunitet krävs alltså inte bara ett fungerande och säkert vaccin, det krävs också ett genuint och ömsesidigt respekterat socialt kontrakt mellan läkemedelsföretag, samhälle och medborgare om att vaccinering görs både för individen som samhällets bästa. Utan ett sådant socialt kontrakt, visar Larsons studier från flera håll i världen, står sig ett vaccinationsprogram ofta chanslöst, detta trots vaccinets kliniskt dokumenterade effektivitet, säkerhet och det kunskapsunderlag vi idag faktiskt har vad gäller vacciner.

Hotet mot ett sådant socialt kontrakt ligger, menar Larson i sin bok, mycket i den misstro som finns vida spridd inom en bredare allmänhet. Vaccinmotstånd går i det närmaste alltid hand i hand med ett större kluster av olika sorters folklig misstro. Återkommande komponenter i en sådan kontext är antiglobalism, nationalism och politisk populism eller extremism.

I Larsons bok återfinns många exempel på hur vaccinationsmotstånd fått för­ödande konsekvenser. Ett exempel i boken är ifrån Pakistan strax efter 11 september, då islamister genom en antivaccinationskampanj nästan lyckades förstöra ett viktigt vaccinationsprogram inriktat mot hepatit, en av landets mest utbredda och mest förödande virussjukdomar.

Motståndskampanjen i Pakistan gick ut på att vaccinationsprogrammet var skapat på inrådan av CIA och antimuslimska krafter för att komma åt Usama bin Ladin. Kampanjen var nära att stoppa alla vaccinationer mot hepatit i landet där den islamistiska ryktesspridningen och konspirationsteoerierna kring vacciner fortfarande stod starka och i vägen för att man skulle få bukt med det hepatitproblem som vållar landet så stor skada på alla nivåer. Att för extrema politiska och religiösa grupper angripa och desinformera kring vacciner är, precis som i exemp­let från Pakistan, och som Larson ofta tar upp i sin bok, mycket tacksamt för att skada de goda diplomatiska relationer som vacciner är med och skapar.

Många exempel i boken är också hämtade ifrån väst där det kraftfulla vaccin­motståndet kan kopplas till politisk populism och extremism. Sannolikheten för att någon är vaccinmotståndare ökar bland dem som röstar populistiskt, särskilt där den allmänna misstron mot det etablerade samhället är stor.

Ur ett västligt perspektiv är det nog för många lätt att tro att USA är det land där den folkliga misstron mot vacciner är som störst, men faktum är, och det visar Larson i sina studier, att misstron mot vacciner är minst lika utbredd bland Europas befolkningar. I maj 2020 gjordes en folkundersökning i USA där omkring häften av de tillfrågade svarade att de inte tänker vaccinera sig mot covid-19 när den möjligheten kommer. Liknande undersökningar gjordes även i delar av Europa med dystra resultat vad gäller folks tilltro till vaccinering – bland annat en folkundersökning i Storbritannien som visade att en av sex tillfrågade var mer eller mind­re tveksamma till att låta vaccinera sig mot covid-19.

Även om ingen gedigen och säkerställd statistik gällande vaccinmotstånd i Sverige finns, så är det svenska samhället knappast fritt från vaccinmisstro och från den desinformation som sprids kring vacciner. Den nyligen visade dokumentären Vaccinkrigarna (SVT 2020) visar tydligt att antivaccinationsrörelsen i vårt land genomlever en renässans just nu när det gäller att sprida sitt budskap, ett budskap som ställer känslor och ryktesspridning före vetenskap.

Budskapet bland antivaxxare är inte sällan varvat med annat konspiratoriskt och extremt politiskt tankegods som kan kopplas till misstro mot det etablerade samhället, såsom Förintelseförnekelse. Även om antivaxare i Sverige och annorstädes bara har nått fram till en relativt liten grupp av oroliga föräldrar, kan man tycka att det ligger i alla samhällens intresse att nu undersöka mörkertalet bland den förmodligen betydligt större grupp som ställer sig osäker och tvivlande i frågor som rör vacciner, detta för att bättre kunna säkerställa det viktiga sociala kontrakt som nu krävs för att lyckas med framtida vaccinering. Det är just inom den osäkra delen av allmänheten som antivaxxare själva värvar nya anhängare, och Larson kan i boken visa flera exempel på hur desinformation sprids och tas emot mycket bättre än de fakta rörande vacciner som faktiskt finns.

Larson försöker inte övertyga läsaren om att alla vacciner är riskfria och utan biverkningar, något sådant går inte att med någon trovärdighet säga om något läkemedel. Men det får å andra sidan inte leda till att man ger fritt spelrum åt direkt felaktiga och skadliga rykten och absurda konspirationsteorier. Man kan kanske tro att ryktesspridning bara är ryktesspridning, men bakom den finns, menar Larson, i regel en berättelse om hur en fundamentalt viktig samhällstillit på något sätt har brustit.

Många inom den breda allmänheten i väst har länge ansett att vaccinationer är praktiskt taget onödiga, detta då allvarliga virussjukdomar praktiskt taget är utrotade i vår del av världen. Denna övertygelse parad med ryktesspridningar om vacciners skadlighet har ofta ansetts oskyldig, men faktum är att luckor i vaccinationen på senare år har lett till bland annat allvarliga utbrott av mässling med flera dödsfall i länder som Storbritannien och Tyskland.

Populärt

Det löser sig inte

New Public Management lär oss att misstro allt och alla. Men varför ska vid då sätta vår lit till dess modell?

Sharon Rider Tema 2021 2

Den bristande tilliten till vacciner beror, precis som samhällstilliten i stort, mycket på de senaste decenniernas växande individualism, menar Larson. Det gemensamma ansvaret för ett vaccinationsskydd har alltmer fått stå åt sidan. Med andra ord: Som med så mycket annat inom ett alltmer individualistiskt samhälle lämnas individen i sticket och blir så illa tvungen att ta eget ansvar även för en sådan sak som vaccinering. Även de läkemedelsföretag som tar fram vacciner sysslar mer med marknadsföring och reklam än med samhällsservice och samhällsinformation, vilket gör att deras auktoritet ofta brister – särskilt hos utsatta grupper där ett allmänt misstroende har lätt att få fäste.

Går vi tillbaka några decennier, var det länge för de flesta vuxna en självklar del av föräldraskapet att vaccinera sina barn mot allvarliga virussjukdomar. Idag har synen på vacciner hos många föräldrar alltmer färgats av påverkan från aktivister och olika hälsorörelser, där tro och känslor dominerar över kunskap och seriös forskning. Samhället har genom att bli mer individualistiskt även i vaccinfrågan lämnat tämligen öppet mål åt alla möjliga alternativa och ovetenskapliga uppfattningar om vacciner, något som kan äventyra möjligheterna att kraftfullt minska smittan av covid-19.

Det paradoxala är att kunskapen och kunskapsspridningen vad gäller vacciner, som idag dessutom är säkrare och effektivare än någonsin, aldrig varit större eller mer utbredd än idag. Larson kommer ofta i boken in på detta, och det stöder en av hennes viktigaste teser väl: nämligen att det inte är en fråga om ett samhälles desinformation riktad till medborgare som skapar vaccinationsmotståndet, utan snarare en relationsproblematik där tilliten mellan parterna på något sätt har brustit.

Vidare klarlägger Larson att vad de vaccinmotståndare som ägnar sig åt ryktesspridning och mytbildning kring vacciner är så skickliga på, främst är att bygga och upprätthålla en stark relation till de människor som myndigheter av olika skäl inte längre kan nå. Lägg därtill att rykten kring vacciner idag sprids över världen på nolltid i form av digitala löpeldar. Bör vi då vara oroliga nu när covid-19-vaccinet finns tillgängligt för att en bristande ti­llit kommer att sätta käppar i hjulet för en immunitet?

Vad Stuck tydligt visar är att vi som samhälle knappast är immuna mot den ryktesspridning och felinformation som sprids gällande vacciner. Boken uppmanar oss därför att skapa en immunitet mot befintlig och kommande ryktesspridning och desinformation gällande vacciner, detta för att upprätthålla det viktiga sociala kontrakt som nu krävs; dock inte genom att peka finger och förstärka polariseringen, utan genom ett genuint engagemang och en vetenskaplig kommunikation som bäddar för en frispråkig och öppen dialog i offentligheten.