Ryssland upptar en sjättedel av planetens landmassa och är därmed vår planets till ytan största nation. Detta väldiga landområde bebos av knappt 150 miljoner människor och är följaktligen tämligen glest befolkat. En mindre del av landet räknas vanligen till Europa och resten till Asien. Men denna uppdelning säger mycket litet om Rysslands sociala, politiska och kulturella förhållanden. Ryssland är annorlunda än alla sina grannländer och kanske speciellt jämfört med sina europeiska grannar. Det skiljer sig från Europa på flera sätt, men först och främst genom att nationens själ tycks försvuren åt ett slags religiös, romantiskt färgad, mysticism – en mysticism som handlar om att människans frälsning bara kan komma till stånd genom en frigörelse av denna tragiska, djupa men fjättrade själ. Tankegången antyds eller uttrycks i den stora ryska litteraturen, hos författare som Dostojevskij och Gontjarov, men även hos Tolstoj.

Men denna tankefigur finns inte bara inom religionen och filosofin. Den odlas inte bara bland Sankt Petersburgs och Moskvas marginaliserade bohemer. Den fanns också inom den ryska socialismen, men där i en utopisk vision enligt vilken världen bara kunde frälsas från en dekadent och förtryckande kapitalism just genom en rysk kommunistisk revolution. Ryssland uppfattades inom tidens kommunistiska tänkande som den dåvarande imperialistiska kedjans svagaste länk, den smärtpunkt där kedjan inte bara kunde utan också måste brista.

Efter revolutionen såg sig det kommunistiska Ryssland som utkorat att bli historiens vägvisare till det schlaraffenland som i bibliskt klingande formuleringar lovats och lovades de rättroende som förmådde handla som den rätta läran föreskrev. Denna egenartade självsyn omfattades inte bara av den ledande nomenklaturan, den fanns också djupt förankrad långt ned i befolkningens breda lager.

Efter kommunismens sammanbrott återvände den traditionella religiösa myten om Rysslands historiska mission. Kyrkorna som stått tomma, som förfallit eller använts som sädesmagasin under den kommunistiska epoken, fylldes på nytt av troende, uppfyllda av övertygelsen att Rysslands kollektiva själ var vägen till människans befrielse. För att tala med Max Weber kan man kanske säga att Ryssland trots revolution, byråkratisering och industrialisering aldrig har upplevt den ”avförtrollning” som har präglat det moderna Europas utveckling. Moder Ryssland har behållit sin aura av mystik och fortsatt att fängsla sin befolkning i föreställningen att landet och folket är utpekat att leda världen till dess slutgiltiga och ofrånkomliga öde.

I dagens Ryssland blandas denna anakronistiska förtrollning med en modern vidskepelse, en övertro på penningens och rikedomens lyckobringande egenskaper. Om detta bisarra hopkok på gammalt och nytt, på tradition och modernitet har den engelskryske journalisten, författaren och tv-producenten Peter Pomerantsev, skrivit ett stort anlagt reportage som utmärks av starka, precisa och mycket träffande bilder från det nya Ryssland – ett Ryssland, som när allt kommer omkring, kanske inte är särskilt nytt.

Pomerantsev, född av ryska föräldrar men uppväxt i England, talar i stort sett flytande ryska. Han kommer till sitt gamla hemland som konsult för ett tv-bolag som vill förnya, modernisera och västernisera sitt programutbud. Boken är en serie porträtt av människor, situationer och företeelser som författaren möter under sin besynnerliga resa genom dagens ryska samhälle. Pomerantsev ställning som rysktalande västerlänning öppnar dörrar som normalt skulle ha förblivit stängda. Han får därigenom en inblick som är få förunnade i den nyrika överklass som vid Sovjetunionens upplösning lade beslag på i stort sett allt av värde i det gamla statsägda imperiet.

Författaren inleder sin odyssé genom den labyrintiska ryska tv-världen med att göra ett reportage om de unga, evigt solbrända och oerhört vackra kvinnor som befolkar Moskvas innekrogar och inneklubbar. De använder i likhet med alla rovdjur vattenhålen som sin jaktmark, och det byte de jagar är de nya superrika. De är alla ute efter att fånga en miljardär. Pomerantsev får tillfälle att bevista en kurs som på en förment vetenskaplig jargong undervisar de unga kvinnorna om de bästa metoderna för att erövra någon av dessa superrikas småfurstar. Instruktrisen delger sina djupt koncentrerade elever tips och trick ur sin egen erfarenhet, och det är handfasta och praktiska råd. Hon säger exempelvis att de unga kvinnorna, när de ber sin miljardär om en present, inte får glömma att spänna sina vaginala muskler. Den åtgärden vidgar nämligen ögonens pupiller och skänker deras blick en särskild lyster. Och kvinnorna antecknar.

Pomerantsev intervjuar vidare en av de kvinnor, Oliona, som följer kursen. Hon bor i en våning i Moskvas fashionabla delar. För lägenheten betalar hon 4 000 dollar i månaden, hon har också en flott bil och en utsökt inredning. Hon äger emellertid ingen av dessa statusprylar. Allt tillhör hennes miljardär, och den dag han tröttnar på henne får hon lämna rubbet. Det enda hon kan ta med sig från sin gyllene bur är de kläder han köpt till henne. Det är villkoren i jakten på en miljardär.

Pomerantsev får tillfälle att röra sig bland de nyrika. Han inviteras till deras påkostade partyn och får bevittna deras stundtals barnsliga upptåg. Vid ett tillfälle ser han alltså en av dessa superrika gå på vattnet i en gigantisk pool. Naturligtvis finns en brygga precis under vattenlinjen, men den är så skickligt byggd att den är näst intill osynlig. Dessa upptåg växer ur en spleen, en desperat ensamhet, som bara kan hållas stången genom ständigt nya hissnande och penningslukande infall i en värld där pengar har förlorat allt värde, därför att de finns i ett sagolikt överflöd.

När man tar del av dessa ögonblicksbilder från det moderna Ryssland är det svårt att värja sig för intrycket att den gamla tsaristiska aristokratin med sitt ofattbara överdåd i vanor och slöseri har återvänt och nu efter kommunismens fall återfått alla sina privilegier plus några till. Statens maktstruktur är också densamma. Precis som tsaren ägde allt i Ryssland, äger den nye presidenten allt. De pengar som miljardärerna för tillfället sitter på kan när som helst dras in till det presidentiella hushållet. Och staten och presidentens hushåll är i allt väsentligt ett och detsamma. Enligt Pomerantsev är Vladimir Putin en av världens rikaste män, om inte den rikaste, och han är det därför att på ett eller annat sätt strömmar delar av alla mutor, alla avgifter och pålagor till hans oavlåtligt växande pengabinge.

Vid ett av de samtal som författaren har med en av alla dessa oligarker som varje månad tvingas träffa polisen för omständliga förhandlingar om hur stora mutor han måste betala för att slippa skatt. Undrar Pomerantsev om det inte vore bättre och smartare att bara betala skatten.

– Du är inte klok, svarar miljardären. Då skulle vinsten bli noll och skattepengar är alltid bortkastade. I Ryssland går inte skatten som i andra länder till vägar, infrastruktur eller befolkningens välfärd. Den går direkt ned i presidentens vida fickor.

Och när skatten väl är betald, måste man ändå betala mutorna.

Populärt

Det löser sig inte

New Public Management lär oss att misstro allt och alla. Men varför ska vid då sätta vår lit till dess modell?

Sharon Rider Tema 2021 2

Det Ryssland som Pomerantsev porträtterar med stark inlevelse är eliternas Ryssland. Dess världsbild karaktäriseras av en kulturell stillöshet, en enastående vulgaritet och en kompakt brist på bildning. Den nya eliten saknar såväl politiskt som socialt engagemang och dansar helt efter självhärskarens vilja. Den tycks sakna alla ambitioner utom den att tjäna pengar.

På många sätt påminner Pomerantsevs bild av dagens Ryssland om den bild som kulturkonservativa skribenter spred av 1950-talets USA. En smaklös, ytlig och skrytsam gemenskap, självupptaget okunnig om världen utanför, men med en inbilsk självbelåtenhet. Men 1950-talets Amerika var trots allt en demokrati, med verkliga politiska konflikter som genomsyrade hela samhällskroppen och som kunde debatteras öppet och som därför kunde utveckla och förändra landet. Det moderna Ryssland lever i en fiktion, som upprätthålls av medier som aldrig är oeniga om något som helst, som kolporterar ledningens lögner och söver befolkningen med underhållningsfiktion. Jag tvivlar på att detta Ryssland har kraften, förmågan och redskapen att förändras.

Nothing Is True and Everything Is Possible har stora förtjänster. Genom sina nästan fotografiska porträtt av människor, situationer och fenomen i den ryska vardagen lyckas han teckna en ovanligt levande bild av samhällslivet. En bild som fördjupar förståelsen av de problem dagens Ryssland brottas med, men också de problem som dagens ryska medborgare har att lösa. Det gör boken mer fullödig och nyansrik än de flesta vetenskapliga avhandlingar.

Det avslutande kapitlet beskriver det London författaren återvänder till efter avslutade uppdrag i Rysslands korrupta labyrinter. I hemstaden återser han mängder av sina nyrika ryska kontakter. De har flytt Putins hemliga polis och räddat sina pengar till västliga banker. De gör nu affärer i västvärldens metropoler och det får åtminstone mig att grubbla över stabiliteten i dagens ryska samhälle. Det har förvisso en rikare och starkare ekonomi än det gamla Sovjetunionen och är kanske också av den anledningen farligare för sin omvärld än sin föregångare. Trots sina växande resurser, sin olja och sin gas är dagens ryska samhälle behäftat med djupa och svåra problem, varav det kanske allvarligaste är landets önskan att förena en marknadsekonomi med ett självhärskardöme. Dessa båda institutioner har historien igenom varit omöjliga att kombinera. Det finns ingenting som tyder på att det blivit lättare idag än det var förr, snarare tvärtom.