Ibland framför kritiker teorin att religion handlar om tröst. Om att ge människan ett hopp bortom den till synes slutgiltiga döden. Men med tanke på att få religioner hyser något större hopp vad gäller livet bortom detta – tänk på grekernas Hades – måste den teorin nog avskrivas. Mer fundamental är känslan av förundran inför tillvaron. En mystisk längtan efter att få komma nära och vidröra den helighet som naturen viskar om. En önskan om att överskrida gränser.

Men vart tar denna längtan vägen när en kultur sekulariseras? Max Weber beskrev sekulariseringen som en ”avförtrollning”. När vetenskapen klädde av naturen dess hemligheter försvann mystiken (detta var före kvantfysiken), och människan befann sig därmed i ett rationellt universum snarare än ett magiskt kosmos. Det fanns inte längre något bortom det synliga, och därmed inga gränser att överskrida.

Men längtan finns kvar. Så skulle man åtminstone kunna förklara den rika förekomsten av religionsliknande fenomen i vår sekulära kultur, detta i alltifrån politiska utopier till idrottens supporterkultur. Men enligt Brett T Robinson finns det främsta uttrycket för religion i moderniteten i vårt förhållande till tekniken.

Robinson menar att ett religiöst bildspråk och sakrala sensibiliteter förs över till den sekulära kulturen via teknologin som fenomen. Sedan upplysningen har det tekniska framsteget laddats med transcendenta egenskaper. Det är emellertid inte maskinen som är Gud i moderniteten, utan människan. Men det är maskinen som gudomliggör henne.

Apples grundare Steve Jobs förstod dessa samband. Denna humanistiskt lagda tekniknörd, med ett stort intresse för österländsk religion, hade alla förutsättningar för att bli den moderna tekno-religionens överstepräst. Jobs är undersökningsobjekt i Appletopia, men han fungerar även som ett exempel. Ett nyckelhål till den kultur där summan av teknologi och kulten av individen är den moderna tekno-religionen.

Redan i den visuella presentationen av sina varor kommunicerar Apple deras transcendentala kvalitet. I en Applestore finns inga kartonger eller hyllor, utan de glittrande produkterna presenteras på bord, som heliga kärl på altare. Designen är strömlinjeformad och minimalistisk. Eteriska, luftlätta ting som tycks höra himmelriket till. Tendenserna förstärks i företagets reklamkampanjer, där datorer, läsplattor och telefoner visas utan kontext eller tillsammans med några klumpiga, mänskliga användare. Som i lanseringen av iPhone 2007. Telefonen hänger i luften, glimrande mot en bakgrund av en svart rymd. Ett upplyst finger sträcks ut och rör vid skärmen; en rörelse som ikonografiskt påminner om Michelangelos berömda målning av skapelseögonblicket i Sixtinska kapellet. Och som om dessa religiösa evokationer inte vore, nog är kampanjens slogan ”Touching is believing”.

Att det ändå är människan som är kultens centrum framgår av Apples grundmyt, lanserad år 1984. Företagets framgång är knuten till förmågan att artikulera och föreslå en lösning på ett av samtidens trauman: rädslan för att tekniken ska absorbera oss och göra oss till opersonliga kuggar i ett gigantiskt maskineri. I reklamfilmen ”1984” formuleras detta av en anonym, mekanisk röst som talar i orwellianska termer om kontroll och likriktning. Det är en dystopisk värld befolkad av uttryckslösa varelser som liknar robotar mer än levande människor. Denna totalitära teknologi vill Apple knyta till konkurrerande företag som IBM och Microsoft.

Mot detta ställer Apple sin egen teknik, som presenteras som befriande, kreativ och personlig. Inte maskiner som kontrollerar individen, utan som förverkligar henne. Med Jobs egna ord: ”Djupt inne i varje människa finns en kreativ källa. En dator borde vara en förlängning av det kreativa i en människa.”

Modernitetens kvasireligiösa bekännelse, utförligast analyserad av filosofen Charles Taylor, är att det sanna och sakrala finns inom varje människa. Varje människa är unik, heter det, och hennes uppgift är att finna och uttrycka det unika som hon bär på; att ”följa sitt hjärta”. Jobs lanserar en teknologi, och en retorik att beskriva den, som genom betoningen på intuition och kreativitet gifter sig perfekt med tidsandan. Genom Apples teknik kan vi uttrycka vårt sanna jag.

Informationsteknologins religiösa laddning kommer från vad den ger oss och vilket slags människa den skapar. Genom Internet har vi tillgång till allt och kan vara överallt. Kroppslöst färdas vi över världen, och bortom den. Vi är allsmäktiga och allestädes närvarande. Dessutom möjliggör det en perfekt gemenskap genom sinnenas sammansmältning. Hjärtan enigt sammanslutna – utan störande materiella kroppar.

Utifrån denna kroppslösa förståelse av transcendens tolkar Robinson den moderna tekno-religionen i gnostiska termer. Det finns ett visst fog för det. Här finns, precis som i gnosticismen, en dualism mellan ande och materia, befrielse genom upplysning och frälsning som frigörelsen av människans inre, gudomliga gnista med resultatet att människan själv blir en gud i miniatyr.

Populärt

Amnesty har blivit en aktivistklubb

Den tidigare så ansedda människorätts­orga­­­nisa­tionen har övergett sina ideal och ideologiserats, skriver Bengt G Nilsson.

Bengt G Nilsson Samhälle 2025 2

Så långt bokens innehåll; nu till formen. Det händer inte ofta, men ibland läser man en bok och önskar sig ett introducerande metodkapitel. Detta är en sådan bok. Robinsons metod är tydlig: utifrån Steve Jobs och Apple analyserar han informationsteknologins funktion i den moderna kulturen. Till sin hjälp har han dels teknikfilosofer, dels religiösa begrepp som ikon, liturgi, ritual etc. Men han definierar inte bärande analyskategorier som transcendens, mystik och gnosticism. Det gör analysen vag och skapar osäkerhet: finns det, till exempel, en skillnad mellan längtan efter transcendens – att överskrida det materiellas gränser – och gnosticism? Det är inte heller alltid tydligt om Robinson beskriver hur ett fenomen kulturellt fungerar eller om han analyserar Apples reklamstrategier.

Kulturanalys är en svår genre. Görs det bra blir det briljant, görs det illa framstår det som ett krystat sökande efter paralleller som egentligen bara är uppenbara för de redan övertygade. I Appletopia finns båda delarna. Det grundläggande perspektivet är intressant, men framställningen är tidvis dunkel och aningen spekulativ. Den hade utan tvekan vunnit på större stringens.

Steve Jobs byggde en karriär på insikten att form och innehåll hör samman. Robinson använder en essäistisk, intuitiv Apple-estetik men hade tjänat på att gå mer åt PC-hållet. Visst, det är tråkigare och måhända fulare men vinner i struktur och systematik.