Att Sverige under årtion­den utvecklat vad vi kallar ett nytt utanförskap är idag knappast nödvändigt att debattera. Ett stort antal svenskar i yrkesverksam ålder är inte etablerade på arbetsmarknaden. Denna grupp har inte ökat nämnvärt i storlek sedan början av 1990-talet, men dess sammansättning har förändrats dramatiskt. Hög invandring – framförallt från Mellanöstern och Afrika – har gjort att gruppen idag är etniskt avgränsad från majoritetssamhället. Utanförskapet växelverkar därutöver med vår geografi och med det som ibland kallas utsatta områden.

Att dessa frågor är förhållandevis okontroversiella återspeglas i valdebatten. 2022 pekade moderatledaren och sedermera statsminister Ulf Kristersson på att 700 000 utrikes födda saknar självförsörjning. Den låga självförsörjningsgraden bland utrikes födda och dess tänkbara konsekvenser har motiverat oss att skriva boken Det nya utanförskapet. Självförsörjningens utveckling och välfärdsstatens framtid där vi uttrycker vår oro att ovan nämnda samhällsförändringar kan komma att hota välfärdsstaten genom att underminera dess inneboende logik.

”Vårt samhälles acceptans för att friska och arbetsföra människor inte försörjer sig själva är ­begränsad.”

Utanförskap och avsaknaden av självförsörjning utgör ett problem för såväl individen som samhället. Om andelen självförsörjande stiger minskar utgifterna för olika bidrag och transfereringar samtidigt som skatteintäkterna stiger. De direkta omfördelningseffekterna mellan inrikes och utrikes födda uppgår enligt ­tidigare ­analyser till motsvarande några procentenheter av BNP. Många läsare anser antagligen att dessa siffror inte är något att yvas över och att Sverige har råd att fördela några procent av våra inkomster för att hjälpa människor. Vore det så enkelt skulle vi omfamna ett sådant synsätt. De fördelningspolitiska och rent statsfinansiella kostnaderna utgör endast en bråkdel av utanförskapets kostnader.

Den övergripande frågan är i våra ögon om migration och dagens uppenbart bristande integration av utrikes födda underminerar välfärdsstatens legitimitet. Det finns såväl subjektiva som objektiva skäl att befara att så är fallet. Utanförskapets samtliga inkarnationer har en underminerad potential, men vi vill påstå att bristfällig ekonomisk integration är den enskilt starkaste kraften. Oavsett vilket tvingas vi hantera samhällsförändringar som maler långsamt men obönhörligt: när väl hjulen är i rullning är alla vägar tillbaka till hur det en gång var stängda.

De långa samhällsförändringarnas företräde gäller även geografiskt. När ett problem blir akut på nationell nivå har många lokalsamhällen lidit dess biverkningar i årtionden. Vissa kommuner försöker idag hantera att invandrare är på väg att dominera det lokala utanförskapet. På andra platser har detta varit vardagsmat i decennier.

Utöver renodlat ekonomiska aspekter finns en nog så viktig moralisk dimension. Denna fångas i arbetarrörelsens devis: ”Gör din plikt kräv din rätt.” De värderingsmässiga grunderna bakom devisen torde var representativa för ­bredare ­befolkningslager än arbetarrörelsen. Magnus Henrekson har här i Axess (nr 7/2021) påpekat att detta borde utgjort den moraliska grunden för alliansregeringens ”arbetslinje”. Henrekson menar att ”svagheten med arbetslinjen var att den i allt väsentligt rättfärdigades med ekonomiska argument: alla måste jobba, betala skatt och bidra till välfärden. Men det kanske viktigaste skälet till arbetslinjen är moraliskt, att den åstadkommer kontributiv rättvisa; alla arbetsföra får rätt att bidra till samhällsbygget – att bli ’samhällsbärare’ – och därmed få anseende och värdighet.” Bakom välfärdsstaten finns samhällsbärande värderingar och föreställningar som sträcker sig bortom höger-vänster-skalan.

Välfärdsstaten bygger som institution inte på altruism utan på reciprocitet. Vårt samhälles acceptans för att friska och arbetsföra människor inte försörjer sig själva är begränsad. Detta har bekräftats av många opinionsundersökningar och framstår för de allra flesta som självklart. Här finns också en nyckel till att förstå svens­kars inställning till invandring. I en intervjuundersökning ställdes frågan om vad som egentligen menas med integration. Näst efter att lära sig svenska var det vanligaste svaret: Att ha ett arbete, förmågan att försörja sig själv samt bidra genom att betala skatt.

Självförsörjning som norm bör ses som en integrerad del av den svenska samhällsmodellen. Vår välfärdsmodell har beskrivits som ett slags försäkringsbolag som inkluderar alla medborgare. Viljan att ställa upp för andra ­bygger på en förväntan om ömsesidighet. Från försäkrings­teori vet vi att ömsesidiga riskdelningspooler fungerar under förutsättning att du kan lita på, eller kontrollera, att de som delar risk med varandra inte fuskar och är exponerade för ungefär samma risk. Männi­skor kan till exempel enas om att hjälpa varandra på arbetsmarknaden med utgångspunkten: ”Jag hjälper dig om du blir arbetslös, så hjälper du mig om jag blir arbetslös.” Men en välfärdsstat är inte ett bolag, och enskilda försäkringstagare får inte leva i föreställningen att den utgör ett omfördelningsverktyg mellan identifierbara grupper. Om utanförskapet etnifieras riskerar vi att hamna i en situation där den breda medelklassen inte längre ser välfärdsstaten som sin egen försäkringslösning.

Forskning kring försäkringsmarknader har visat att ömsesidiga riskdelningspooler börjar ge vika när det blir tydligt att medlemmar utsätts för olika risker. När detta sker utvecklas parallella försäkringslösningar. Försäkringsmarknader bryter också ihop när det inte är möjligt att bedöma risker. När skillnaderna blir för stora och ömsesidighet saknas kollapsar riskdelningen. Jämförelser med välfärdsstatens funktionssätt är uppenbara. Om det blir tydligt att olika identifierbara grupper uppbär olika risker att bli arbetslösa, bidrar olika mycket till den gemensamma försörjningen, och så vidare, undermineras välfärdsstaten. Detta då de mindre riskutsatta grupperna har starka drivkrafter att bygga egna lösningar, och dra sig ur de befintliga. Detta är grindsamhällets själva grogrund.

Pensionsförsäkringar och sjukförsäkringar är exempel på områden där privata lösningar redan samexisterar med välfärdsstatens mer universella skydd. Det är enligt vårt sätt att se på saken oundvikligt att denna logik nu söker nya utlopp. Var drar vi gränsen? Vid våra barns skolgång? Vid hur mycket semester som ska anses normalt? Vid vem som ska erbjudas vilken vård?

En sak håller vi för självklar. Välfärdsstatens framtida funktionalitet och legitimitet är direkt avhängig av invandringens sammansättning idag. ”Invandring” är i denna förenklade mening som ”tillväxt”: den påverkar så många samhällsområden att den förtjänar åtminstone en ärlig diskussion. Det finns stora möjligheter med invandring. Flera invandrargrupper – de från Balkan och Sydamerika ger ledtrådar – visar på detta. Men om det nya utanförskapet permanentas står vi inför en ny framtid. Det är vår bestämda uppfattning att de flesta svenskar inte är rustade för en sådan utveckling, och att många hårt arbetande medborgare som trott att de är försäkrade kommer att bli varse motsatsen. Vi påstår oss inte ha några lösningar, men likt arbetarrörelsens devis ”Gör din plikt, kräv din rätt”, så tror vi att det finns en moralisk nödvändighet att låta samhället vägledas av en ”självförsörjningslinje”.