En fråga om rättvisa
gulu i norra uganda var en stad i skräck när jag kom dit i början av oktober 2005. Jag möttes av berättelser om ond, bråd död. I de oändliga skogarna runt omkring lurade ondskan inkarnerad.
Varje kväll såg jag grupper av barn som vandrade in mot centrum. De spred ut sig i stadsbebyggelsen och övernattade varhelst de kunde hitta en lugn plats med tak över huvudet.
De kallades nattpendlare. De bodde i byar på landsbygden utanför staden men där vågade de inte sova. De fruktade att bli kidnappade av Herrens motståndsarmé. Lord’s Resistance Army, LRA. Små pojkar tvingades bli rebellsoldater. Flickor blev sexslavar. LRA:s terrorkrig hade pågått i decennier och förvandlat en stor del av norra Uganda till ett katastrofområde. De ugandiska myndigheterna flyttade folk till så kallade skyddade byar där de hölls instängda halva dygnet.
Samma dag som jag anlände spreds nyheten att ledaren för LRA, Joseph Kony hade åtalats. Brott mot mänskligheten, fastslog den internationella brottmålsdomstolen International Criminal Court, ICC, i Haag. Jag trodde detta skulle utlösa glädjescener i Gulu. Istället fann jag tvivel och fruktan för mera våld.
Under många år hade ett mödosamt arbete pågått med att skapa förutsättningar för samtal mellan LRA och ugandiska myndigheter. Förhoppningen var att de skulle kunna utmynna i en fredlig lösning innehållande amnestier och försoning.
ICC:s åtal krossade förhoppningarna. Joseph Kony meddelade omedelbart att han inte tänkte delta i några samtal så länge han riskerade att bli gripen och skickad till Haag.
Sju och ett halvt år senare stod jag i en vallokal i Nairobi, Kenya, och tittade på folk som röstade om ny president. Uhuru Kenyatta, son till landsfadern Jomo, var segertippad. Men inte bara det. Han var även åtalad av ICC. Han påstods vara organisatör av och därmed skyldig till det dödliga våld som bröt ut i Kenya efter det förra valet 2007.
På kvällen såg jag på kenyansk teve och lyssnade på valanalyserna. Kenyatta ledde. ”Borde inte ICC:s åtal ligga honom i fatet?” undrade programledaren.
”Det är inte säkert”, svarade en av analytikerna. ”Det kan vara tvärtom. Att rösta på Kenyatta kan vara ett sätt att visa fingret mot ICC och därmed mot Europa, mot den gamla kolonialmakten Storbritannien.”
Några dagar senare meddelades det att Kenyas nye president hette Uhuru Kenyatta.
icc är en permanent tribunal med syfte att lagföra skyldiga till folkmord, brott mot mänskligheten och krigsförbrytelser. Den har ända sedan sin tillblivelse 2002 varit omstridd. 122 länder är anslutna till domstolen men ambivalensen är stor hos somliga. Israel och USA signerade den överenskommelse som ligger till grund för ICC, men har sedan dess backat ur, av rädsla för att deras egna medborgare skall hamna inför skranket.
På senare tid har domstolen kommit att kallas ett europeiskt Guantánamo avsett för afrikaner. Allt fler protester mot det som upplevs som ensidigt fokus på afrikanska förbrytare hörs nu. Starka afrikanska röster uppmanar till vad som närmast kan liknas vid en revolt mot ICC. Rwandas president Paul Kagame har sagt att domstolen är en ny sorts imperialism.
Sydsudan har inte anslutit sig och enligt president Salva Kiir kommer landet inte heller att göra det. Kiir anser att ICC har skapats för att förödmjuka afrikaner.
Även Ugandas president Yoweri Museveni har kritiserat ICC. Det är naturligtvis bestickande att tre statschefer som har det gemensamt att de med vapenmakt bekämpar politisk opposition råkar vara så eniga i den här frågan. Det är ingen djärv gissning att de fruktar att snaran också kan dras åt kring någon av dem.
Trots det, när man tittar på vad ICC har åstadkommit så här långt så känns det som om det finns visst fog för kritik. Arton fall gällande åtta länder har hamnat hos ICC. Alla är afrikanska.
den ende som har dömts hittills är Thomas Lubanga som förra året fick 14 års fängelse för att ha tvångsrekryterat barn till strider i Demokratiska republiken Kongo i början av 2000-talet.
Man kan fråga sig om det verkligen är möjligt att det inte finns några förbrytare i andra delar av världen som är värda att åtala. Finns skurkarna bara i Afrika?
Den frågan är relevant men ännu viktigare är att utreda i vilken mån ICC:s åtal påverkar politiken i de berörda länderna. Richard Dowden som är chef för anrika brittiska Royal African Society menar att internationell lag som tillämpas på afrikanska tvister kan försvåra fredsöverenskommelser. Han tar norra Uganda och kampen mot LRA som exempel. Den universalistiska rättsprincipen kommer i konflikt med strävan efter försoning som ofta innefattar amnestier av olika slag. Det var just en sådan process som var i görningen gällande LRA när ICC utfärdade sitt åtal mot ledaren Joseph Kony. Vilket alltså fick denne att backa från alla sina inviter om samtal och uppgörelser.
När en väpnad motsättning i Afrika får sin lösning är det vanligt att förlorare inkluderas i vinnarnas lag och ges poster som tvinnar ihop dem med sina forna antagonister. Det är ett sätt att stryka ett streck över det som varit och gå vidare.
richard dowden har sagt att ICC måste förstå de afrikanska krigens lokala kontext och tänka igenom vilka konsekvenser ett åtal kan få på möjligheterna till försoning mellan förövare och offer. De så kallade gacacarättegångarna i Rwanda, där folkmördare har erbjudits strafflindring om de gör avbön och uppriktigt ber om förlåtelse, kan tjäna som exempel. Även sannings- och försoningskommissionens arbete i Sydafrika efter apartheid.
ICC sysslar dock inte med sådant. Men vad är meningen med rättvisa om den inte följs av fred och försoning? undrar Dowden. Den sortens rättsskipning som ICC tillämpar kanske inte är till för afrikaner. Den är kanske mera till för västerländska tevetittare som förfasar sig över sakernas tillstånd i Afrika. På sin hemsida skriver Dowden: ”När ICC åtalar George Bush och Tony Blair för deras olagliga invasion av Irak 2002, då kan rättvisa skipas och ICC kommer att uppnå trovärdighet i Afrika.”
Populärt
Det löser sig inte
New Public Management lär oss att misstro allt och alla. Men varför ska vid då sätta vår lit till dess modell?
icc:s mest omtalade åtal gäller Omar Bashir, president i Sudan. I mars 2009 utfärdades en arresteringsorder på honom. Åtalet handlade om krigsbrott och brott mot mänskligheten i Darfur i den västra delen av landet.
Fyra år har gått sedan dess. Bashir är på fri fot. Han reser, skakar hand med andra stats- och regeringschefer och tycks på det hela taget vara ganska opåverkad av åtalet. Bashirs afrikanska och arabiska vänner har inte gjort någon ansats att gripa honom. Totalt sett är fallet ett jättelikt misslyckande för domstolen i Haag.
Både i och utanför Kenya har ICC:s åtal mot Uhuru Kenyatta vållat bekymrade miner. Ingen hade riktigt räknat med att en person som åtalats för brott mot mänskligheten skulle kunna väljas till ledare för ett land med starka band till både USA och Storbritannien. Ett land som är vitalt för säkerheten i Östafrika och stora delar av resten av världen. Uhuru Kenyatta är Östafrikas mäktigaste regeringschef och styr regionens mest expansiva ekonomi. Kenya kommer inom några år bli oljeexportör. Brittiska företag investerar mångmiljardbelopp i landet.
Kenyanska militära förband jagar islamister i Somalia och på den kenyanska kusten nära gränsen till Somalia finns en amerikansk militärbas. Kort sagt: varken Kenya eller Kenyatta kan ignoreras.
Storbritanniens David Cameron kan inte gå både Kenya och ICC till mötes. Han måste stöta sig kraftigt med den ena eller andra. Han har inte råd att alienera Kenya – vilket förväntas av honom eftersom ICC:s ord bokstavligen är lag. Men han har inte heller råd att trotsa ICC, genom att upprätthålla business-as-usual med en president som är åtalad för brott mot mänskligheten.
Den 12 november skall rättegången inledas. Anhöriga till dem som miste livet efter valet 2007 ser möjligen fram emot det, men inte så värst många fler.
En fällande dom mot Kenyatta i Haag kommer att vålla politiskt kaos i Kenya och kraftigt försämrade relationer till EU. Det är därför fullt möjligt att åtalet tillåts tyna bort för att slutligen läggas ned. Det blir i så fall det ultimata uttrycket för det som ICC är till för att bekämpa, nämligen straffrihet.