Det är riktigt tråkigt att Alexander Boris de Pfeffel Johnson, gemenligen känd som ”Boris”, har gjort sig så fullständigt omöjlig i politiken. Hans framtidstro, initiativförmåga, formuleringsglädje och starka engagemang för Ukrainas frihet hade kunnat lysa upp i en gråmulen samtid. Samtidigt är det inte så konstigt att det gått som det gått, för hans kvaliteter går tyvärr i par med mindre attraktiva egenskaper som slarv, egocentrism och lättsinnigt umgänge med sanningen.

Även en del av talangerna har ställt till det, formuleringsförmågan inte minst. Meritlistan är full av snabba repliker och lustigheter, som fått många att dra på smilbanden men som också har väckt ursinne i onödan och låtit hans motståndare beklaga sig i högan sky av äkta eller spelad indignation. Och det är klart, när han i ett avsnitt av memoarboken Unleashed ska beskriva cyklandets välsignelser och bara inte kan låta bli att skriva att ”jag växte upp i Belgien där de är minst lika velocipedofila som holländarna”, förstår man att han befinner sig i riskzonen konstant.

Men, men – den enes besvär, den andres gamman, och Boris fyndigheter och spänstiga stil gör att man aldrig har tråkigt under läsningen av Unleashed­, de över 700 sidorna till trots. På några ställen krävs väl ett intresse över det genomsnittliga för procedurregler i underhuset, och man får inte vara alltför bespetsad på personliga berättelser om barndom på landet, rugby i Oxford eller härjningståg med Bollingerklubben. Unleashed är politiska memoarer, inte reflekterande självbiografi.

En del kanske höjer på ögonbrynen över det där med reflekterande, är Boris förmögen till sådant? Ja, då och då glimtar det ändå till. Att han är en gåpåare betyder inte att han saknar själv­distans och även om boken till sin huvuddel är partsinlaga och försvarstal, finns passager där han vidgår misstag och försöker förklara dem. Hans många fiender fnyser säkert åt sådant och kallar det lögner och bortförklaringar, men jag har sett så mycket gallsprängd kritik att det känns angeläget att höra vad han själv har att säga.

Boken inleds med andra halvåret 2019, som öppnade med att Boris blev premiärminister med osäkert underlag i parlamentet och avslutades med en jordskredsseger för de konservativa i december månads parlamentsval. Han konstaterar att torypartiet fick en helt ny grupp väljare i gamla labourfästen i och med denna Get Brexit Done-triumf och att dessa nu hade höga förväntningar på förändring. Han visste hur svårt det är att leverera i en modern demokrati, skriver han, men konstaterar sedan att ”jag tröstade mig med tanken att till skillnad från många andra nyinflyttade i Nummer Tio hade jag ägnat ett årtionde åt handfasta leveranser på snart sagt varje politikområde”.

Han syftar på tiden som borgmästare i London. Till mångas och nog även hans egen förvåning lanserades han som konservativ kandidat inför valet 2008. Posten var mäktig och betydelsefull, men uppgiften att ta hem den var överväldigande. Partisympatierna i London ligger vanligtvis klart till vänster och i andra ringhörnan stod Labours garvade kandidat, Red Ken: ”Ken Livingstone var 250-kilosgorillan i Londonpolitiken. Han hade blivit ledare för Greater London Council 1981, när jag var 17 år, och hade förmågan att förstöra sina motståndare … ”

Utgången tycktes given, men Boris vann efter en kampanj mot brottslighet, kommunalt slöseri och Livingstones marxistiska yvigheter. Fyra år senare blev han återvald. Kampen mot kniv- och gatuvåld gavs hög prioritet och bedrevs med en rad olika metoder bland annat omfattande och omstridda kroppsvisiteringar. Det dödliga våldet sjönk, brottsligheten i bred bemärkelse likaså, men när det gäller just gängen och knivarna verkar Boris ha en rosigare bild av utvecklingen än andra källor.

Han profilerade sig som miljövän, lanserade ett uppskattat system med lånecyklar och tog i en kombination av futurism och nostalgi initiativ till byggandet av dubbeldäckade bussar med ny modern design. Han turnerade runt om i världen och marknadsförde London som attraktiv miljö för företagsamhet och investeringar. Livingstone hade stått bakom Londons OS-ansökan, men 2012 var det Boris som fick agera värd för de framgångsrika spelen. När han lämnade posten 2016 ställde YouGov en fråga till Londonborna om han varit bra eller dålig som borgmästare: 52 procent svarade bra, 29 procent dålig.

En hel del av tankegodset som så småningom dök upp under den svåröversatta rubriken ”Levelling up” i Tories valmanifest 2019, och som blev Boris favoritprojekt efter brexit, började ta form redan under hans tid som borgmästare. Politiken fick inte acceptera stagnation. Den skulle skapa möjligheter för medborgare av alla slag. Det krävde goda villkor för företag och investeringar men också aktiva offentliga insatser för bättre kommunikationer, tryggare gator, lärlingsplatser och bostadsbyggande. Verklighetens resultat rimmade inte fullt ut med ambitionsnivån vare sig i London eller så småningom i riket, det förhind­rade om inte annat finanskrisen och pandemin. Men budskapen om att förbättring var möjlig och att alla måste få chansen gav hopp och energi.

När Boris höll möte med ett antal finansmarknadshöjdare från City fick han en drygt ifrågasättande kommentar om att hans planer nog lät bra, men hur trovärdiga var de? Vad hade han någonsin skött och ansvarat för? Något sarkastiskt konstaterar han nu om den som fällde repliken att ”hans investeringar kollapsade, hans bank blev nationaliserad och han fick formellt besked om att han aldrig kunde arbeta i City igen; och jag antar att han är därute någonstans, som alla vi andra, och håller motivationsföreläsningar om vad livet har lärt honom.” Som sagt, en ruff gåpåare – med självdistans.

I februari 2020 gav regeringen Cameron besked om folkomröstningen om Storbritanniens EU-medlemskap. Kampanjen för brexit förkroppsligas numera i mångas ögon av Boris, men det var först när datumet blivit känt som han tog tydlig ställning offentligt genom sin kolumn i Telegraph. Det har hävdats att han lika gärna kunde ha hamnat i andra lägret, men det förnekar han bestämt. Han skrev förvisso en andra kolumnversion med stanna kvar-argument, som sedan läckte, men han hävdar med emfas att den artikeln bara var ett sätt att bevisa för sig själv att linjen inte höll.

Jag är övertygad om att detta stämmer åsiktsmässigt: hela hans gärning från korrespondentåren i Bryssel, där han satte en ära i att gissla EU, pekar i den riktningen. Men var det självklart att han skulle agera i enlighet med sin åsikt? Där är jag inte lika säker. Borgmästartiden var på väg att ta slut, han behövde ett nytt uppdrag och David Cameron hade varnat honom i skarpast tänkbara ordalag för att stödja brexit. Han satte sin karriär på spel genom beslutet, men till sist kunde han inte låta bli.

Motivet? Han nämner ekonomin, men det som verkligen drev honom var viljan att britterna skulle bli fria: fria från att följa EU:s regelverk, fria från att styras av personer som de inte kunde ställa till svars i allmänna val, fria från EU-domstolen i Luxemburg. Hans kritiker kallar det nationalism, han själv skulle tala om demokrati. Jag kan inte se annat än att det var både och. ”Ta tillbaka kontrollen” blev ett ytterst slagkraftigt budskap, som stanna kvar-sidan inte rådde på.

Han är mindre övertygande när det gäller vilken succé brexit blivit. Flera år gick förlorade i segdragna förhandlingar om hur utträdet skulle se ut och ekonomin har inte rosat marknaden. Istället för ett avreglerat Singapore-on-the-Thames fick britterna nyligen uppleva en av de största skattehöjningarna i modern historia. Fast det kommer förstås att dröja ytterligare ett bra tag innan vi slutgiltigt vet. Vad vi redan vet är att brexit har försatt de frihandelsvänliga och mellanstatligt inriktade medlemsländerna i en ännu besvärligare sits än förut.

Efter brexit och Camerons avgång blev Boris, återigen till sin förvåning, utrikesminister i Theresa Mays regering men avgick när hon bestämde sig för att satsa på en form av brexit som han ansåg var lika meningslös som uppgiven. När hon året därpå sedan avgick räckte han upp handen och lyckades bli vald till partiledare och premiärminister. Samma höst blev brexit till sist verkligen done och i nyvalet efteråt vann han en majoritet på Margaret Thatcher-nivå. Nu skulle den nyvunna friheten tas till vara. Nu skulle det stora Levelling Up-programmet för Storbritanniens försummade landsdelar norr om London förverkligas.

Populärt

Det löser sig inte

New Public Management lär oss att misstro allt och alla. Men varför ska vid då sätta vår lit till dess modell?

Sharon Rider Tema 2021 2

Så kom covid-19.

Boris fick märkligt stort folkligt stöd för lockdown och andra restriktioner. Men även om han idag kan glädjas åt att ha varit tidigt ute med vaccineringarna blir det uppenbart att det här inte var hans sorts ledaruppgift. Han ville bygga saker och frigöra människor, inte hålla dem inlåsta.

Han vidhåller att han inte deltog i något regelvidrigt festande på jobbet under pandemin, men medger att han kunde ha varit ännu tydligare inför medarbetarna med vad som gällde.

Att han blev bötfälld för Partygate bidrog säkert en del till han avsattes av sina egna 2022. Men han tror inte att det var huvudsaken; det handlar snarare om att partikamraterna var trötta på honom, arga på hans infall, storslagna planer och återkommande intervjublundrar. Jag ägnade för litet tid åt dem, skriver han, såg inte till att ta dem ombord. Vad gäller Ukraina träffade han rätt från första början och spelade mycket stor roll för att stödet från väst kom igång. Men det räckte inte som kompensation.

Men han darrar inte det minsta på manschetten om att avsättningen var ett misstag. ”På den kontrafaktiska frågan om jag hade vunnit igen om Tories hade behållit mig, är svaret ja, absolut.” Nu blev det Labour och Keir Starmer istället.