Sommaren 2014 var Indien redan i färd med att framgångsrikt positionera sig och betraktades som en ansvarskännande, regelbaserad regional makt med en imponerande mänsklig, teknisk och ekonomisk potential. Indiens stabila relationer med stora västmakter, särskilt USA, näringslivets framgångssagor och det växande kommersiella engagemanget med resten av världen i form av handel och investeringar var redan fullt synliga. Samtidigt spred sig oron över Kinas aggressiva sätt att projicera makt över hela Asien och ännu längre, och idén att skapa något slags motvikt mot Kina inne i Asien debatterades redan öppet.

Det var i detta sammanhang som Narendra Modi blev Indiens premiärminister och tog som sin personliga uppgift att utforma Indiens utrikespolitik. Oavsett om man sympatiserar med honom eller ej kan det inte förnekas att Modi de senaste sex åren har gett Indiens diplomati en ny inriktning, en energi och ett engagemang som inte skådats sedan Jawaharlal Nehru var Indiens första premiärminister. Han har tagit många initiativ och vissa djärva steg, han har ibland stigit fel men också lyckats. I nästan samtliga fall har han överraskat både beundrare och belackare.

Vi går händelserna i förväg. Varje bedömning av Indiens diplomati under Modi kräver idag en, om än kortfattad, historisk överblick, särskilt en redogörelse för hur ett av världens största länder kort efter självständigheten från det brittiska kolonialväldet 1947 slarvade bort en lång rad stora ekonomiska, kulturella och geopolitiska fördelar som det åtnjöt på den tiden.

Då var det nyligen självständiga Indien mer avancerat än de flesta asiatiska, arabiska och afrikanska stater mätt i utbildning, industrialisering och transportväsen. Det hade ärvt världens fjärde största järnvägsnät. Det hade också en enorm maktpotential, mjuk och hård, med ett kulturellt fotavtryck som sträckte sig från Persiska viken till Sydöstasien, och en valuta som handlades fritt och var välkommen bland bankirer i London, butiksägare i Kairo och gummiexportörer i Malaysia. Nehru uppfattades som en sofistikerad och erfaren global statsman, stora länder rådfrågade honom i viktiga ärenden och nyligen självständiga nationer i Asien och Afrika sökte ledning hos honom.

Indien kunde sola sig i denna diplomatiska glans i nästan tjugo år. Den började mattas på 1960-talet då landet drogs in i konflikter med Pakistan, Kina och till och med Portugal (över Goa) och steg för steg närmade sig Sovjetunionen. Efter Nehrus död 1964 blev dess ekonomiska politik ännu mer svårbegriplig. Viktiga branscher och hela banksystemet förstatligades, ett katastrofalt beslut som förmådde många utländska företag och Indiens intelligentaste akademiker att lämna landet i drivor. Det var början till Indiens begåvningsflykt och till slutet för många industrier som skapade arbetstillfällen. Under tyngden av denna väldiga ekonomiska chock, i kombination med ökande korruption och en rad katastrofala monsunperioder, halkade Indien snart efter och blev beroende av utländskt bistånd i många år. Dess globala prestige störtdök och återställdes inte helt på trettio år.

Vändpunkten kom på 1990-talet, och Indiens geopolitiska uppgång sedan dess har varit konsekvent, mångskiktad och imponerande, även om den inte har fått lika braskande rubriker som Kinas. Under denna tid har inget annat land i världen förbättrat sin offentliga bild så kraftigt eller skapat så många nya diplomatiska möjligheter åt sig självt. Orsaken är Indiens tre principer för succé: utveckling, demokrati och diaspora.

Till följd av en allvarlig finanskris införde Indien i 1990-talets början en rad mycket omfattande ekoonomiska reformer, som öppnade stora delar av ekonomin för inhemska och utländska aktörer. Detta råkade sammanfalla med kalla krigets slut och de åtföljande monumentala förskjutningarna i de globala maktrelationerna. De gav Indiens dåvarande ledare, en yngre generation som inte var lika fixerad vid nehruviansk socialism, en unik chans att avskaffa den inåtblickande politiken och öppet och beredvilligt slå upp dörrarna för västvärlden.

Sedan dess, och trots många misstag, har Indiens ekonomiska, sociala och diplomatiska ”nyordning” varit häpnadsväckande. De första och tvekande ekonomiska reformerna har breddats och fördjupats med tiden, de har internaliserats av eliterna i näringsliv och politik och drivs alltmer markant av Indiens växande, unga och otåliga befolkning. De senaste tjugo åren har bruttonationalproduktens årliga tillväxt uppgått till omkring 7 procent och de utländska direktinvesteringarna till närmare en halv biljon dollar, båda bland de högsta i världen. Ännu mer avslöjande är att Indien har minskat fattigdomen med närmare hälften, nu är självförsörjande med livsmedel och har en utbildad medelklass på minst 150 miljoner personer. ”Utvecklingshistorien” pågår fortfarande, vinsterna med reformerna är mycket ojämnt fördelade och stora delar av landet sitter fast i armod och arbetslöshet. Framstegen är ändå markanta, särskilt med tanke på hur stort och komplext landet är. De har också demonstrerat Indiens enorma ekonomiska potential, och numera har indierna lärt sig att betrakta globala konferenser som en tänkbar motor för framtida global ekonomisk tillväxt.

Allt som allt ser vi nu början till en nyanserad insikt i västvärlden om att delar av Indien visserligen brottas med fattigdom men att det finns andra delar som i motsvarande grad pulserar av modernitet, intellektuell kapacitet, innovation och entreprenörskap. Den indiska demokratin kontrasterar också skarpt mot de närmaste grannarna, av vilka flera någon gång de senaste tjugo åren har rankats som ”stater mest sårbara för sammanbrott”. Indiens politiska strukturer – demokrati, sekularism och rättsstat – och medelklassens fokus på utbildning har lämnat ofantliga bidrag till landets mycket positiva nya positionering i världen.

Ett tecken på ett diplomatiskt paradigmskifte är att Indien också börjat se på sin omvärld med större självförtroende och mognad de senaste åren. Det har tagit sig uttryck i katastrofhjälp, åtgärder mot klimatförändringen, utvinning av förnybar energi och initiativ i upphovsrättslagstiftning, digitalisering och global handel, som samtliga har förstärkt dess bild som ansvarskännande och regelbaserad medlem av världssamfundet. Som ett led i sin nya ledarroll i globala angelägenheter har Indien också utvidgat sitt utländska bistånd, huvudsakligen till länder i Afrika och Sydasien, och 2012 var det redan nettogivare. Mer generellt har västvärldens misstro mot Indien snabbt förvandlats till entusiasm för att det ansluter sig till västerländska värderingar och livsstilar. Att resa till USA för att studera vid universitet är numera praxis i den indiska medelklassen, och varje år skrivs närmare 100 000 nya indiska studenter in.

”Han har tagit många initiativ och vissa djärva steg, han har ibland stigit fel men också lyckats.
I nästan samtliga fall har han överraskat både beundrare och belackare.”

Alla dessa ekonomiska och sociala förändringar framgår tydligast i den dramatiska omsvängning som har ägt rum i Indiens relationer till USA, dess viktigaste bilaterala partner. Båda länderna har snabbt gått från att vara ”alienerade demokratier” till ”engagerade demokratier” och vidare till ”naturliga partner”. Indien ansluter sig i allt högre grad till USA i viktiga geopolitiska frågor som amerikanerna ger hög prioritet, även om Indien har sina egna reservationer bland annat om Iran och Afghanistan. USA för sin del har gått i spetsen för att Indien ska accepteras som en mycket betydelsefull regional aktör i Asien och en tänkbar motvikt mot Kina. Mer specifikt har USA:s stöd varit avgörande för Indien i hanteringen av terrorattacker, som Pakistan ligger bakom, och för att dess civila kärnteknikprogram ska accepteras globalt. De båda ländernas flottor samordnar numera regelbundet sin verksamhet för att upprätthålla säkerheten i Malackasundet, där en avsevärd del av världens olja passerar, och även i kampen mot sjöröveriet utanför Afrikas horn. USA genomför fler militärövningar med Indien än med något annat land utanför Nato, och Indien har i all tysthet blivit världens näst största inköpare av amerikanska vapen och stridsflygplan. Samtliga USA:s fyra senaste presidenter har avlagt mycket uppmärksammade och framgångsrika besök i Indien.

Relationerna mellan Indien och USA är unika i bemärkelsen att båda länderna nu också utövar mjuk makt inbördes. Den amerikanska mjuka makten i Indien märks tydligt i medelklassens levnadssätt, och det omvända gäller också. Den indiska diasporan i USA uppgår till nästan 3 miljoner och inkomsten per capita hör till de högsta i alla grupper. Författare, professorer, läkare, journalister, riskkapitalister och företagschefer har fått enorm uppmärksamhet och respekt i USA de senaste tio åren. Drygt fyrtio indiskamerikaner fick höga befattningar i Obamas administration under dess åtta år, fler än någon annan etnisk grupp, och det finns ungefär lika många i Trumps administration. Denna diaspora har gett upphov till en oerhört positiv bild av Indien tack vare dess starka engagemang i offentliga angelägenheter och höga professionella nivå. USA har också börjat upptäcka den enorma begåvningsreserven i Indien. Indiska och amerikanska akademiker, författare, aktivister i civilsamhället, jurister och journalister har nu ett tätt samarbete genom mängder av seminarier och globala fora och plattformar, något som varken Kina eller Pakistan kan göra anspråk på. Alla dessa kontaktpunkter har skapat ett politiskt fristående utrymme för dialog och ömsesidig förståelse, helt skilt från officiella förhandlingar, och tillfört relationen mellan Indien och USA en starkt stabiliserande faktor.

Ansvarskännande nationer för en kontinuerlig utrikespolitik. Diplomatiska allianser, metoder, attityder och retorik kan förändras och gör det också, men nationella prioriteter och egenintressen på områden som ekonomisk trygghet, medborgarnas säkerhet eller gränsdispyter förändras sällan över en natt.

Modi har onekligen skakat om Indiens utrikespolitiska etablissemang och analytikernas skrå med sina många dristiga utspel och sin självsäkra stil, men egentligen har han inte gjort några drastiska förändringar i Indiens säkerhetskalkyler eller diplomatiska prioritering.

Indiens viktigaste politiska angelägenheter är i stort sett desamma under premiärminister Modi som de varit under föregående regimer. Här har vi Kashmirpolitiken som ska tryggas och försvaras, kampen mot terrorismen, säkerheten vid gränserna mot Pakistan och Kina, hanteringen av Kina som strategisk motståndare och en pålitlig framtida energiförsörjning inför landets växande industriella behov. Till detta ska läggas en tilltagande oro inför snabbt skiftande globala allianser och maktförhållanden, framförallt USA:s isolationism under president Trump. Indien måste hitta en position där det kan bevaka sina viktigaste intressen utan att än en gång engagera sig i överkant – minnet av att Indien gick med och stannade i den alliansfria ländergruppen och inte fick några fördelar av det är alltjämt färskt hos många indier.

I förbigående kan nämnas att externa krediter eller finansiella frågor inte längre tillhör Indiens främsta diplomatiska angelägenheter. Det är en följd av och vittnar om hur lyckade Indiens ekonomiska reformer har varit. Nu litar Indien på sin förmåga att finansiera sin framtida tillväxt med interna besparingar.

Under Modis ledning har Indien både varit tillmötesgående och hävdat sig i viktiga frågor. Man var generös i uppgörelsen med Bangladesh om en långvarig gränsdispyt, och under den våldsamma jordbävningen 2015 fick Nepal mycket frikostig hjälp. Indien visade också stor handlingskraft i gränskonflikten 2017 med Kina och framtvingade ett modus vivendi genom dialog. Modi blir kanske ändå mest ihågkommen för sin orubbliga hållning när landets säkerhet var hotad, särskilt det ”kirurgiska ingreppet ” 2016 och luftattacken 2019 mot misstänkta hemliga styrkor i Pakistan, båda svar på anfall mot indiska styrkor.

Under Modi har Indien märkbart förbättrat förbindelserna med viktiga regionala länder som Saudiarabien, Förenade Arabemiraten, Japan, Vietnam och Australien, och det är ingen tillfällighet att vart och ett ställer sig bakom en eller flera indiska strategiska prioriteter. Att Indien knutit förbindelser i synnerhet med Saudiarabien och Förenade Arabemiraten är en enastående framgång. Båda stöder diskret Indien i Kashmirfrågan och har till och med inbjudit Indiens utrikesminister att tala inför Organisation of Islamic Cooperation för första gången i dess 50-åriga historia.

Modi har också tagit flera mindre men lika betydelsefulla initiativ – ”små” enbart i relation till den risk de medför för indisk diplomati – bland annat genom att grunda International Solar Alliance, att ge Indien en stadig plats i strukturen kring Indiska och Stilla oceanen, att övertala avvaktande japanska företag att investera i Indiens infrastruktur och att reglera gammalt groll med Danmark (Indien vill ha en legopilot utlämnad) och Italien (rättegångarna i Indien för två italienska marinsoldater har dragit ut på tiden i åratal). Han har också påskyndat den redan inledda ententen med USA och riktat strålkastarljuset på den indiska diasporan där. Ett tecken är evenemanget Howdy Modi! i september 2019 som samlade en rekordpublik. Inte ens den amerikanska politiska ledningen, som sedan länge är bekant med sådana manifestationer, hade varit med om något liknande.

Vad man än anser om Modis socialpolitik kan man inte förneka att han har gett nytt liv åt Indiens utrikespolitik med större tydlighet, energi och visioner. Konsulär hjälp åt indier som bor utomlands, särskilt i konfliktdrabbade områden, har fått högsta prioritet, och att minimera friktionen med grannar (utom med Pakistan) har också blivit mycket viktigt. Avsikten är klar: Bygg många men meningsfulla allianser, röj undan distraktioner och hinder för Indiens ökande globala makt, ta den nationella säkerheten på allvar och positionera Indien som en ansvarskännande och regelbaserad regional makt. Nu är det inte längre tal om att gå tillbaka till luddiga gamla idéer som ”syd-syd-samarbete”, ett mantra i Indien till för några år sedan.

Modi är fortfarande mycket populär i Indien och har starkt stöd, inte minst för att han har återintegrerat Kashmir med resten av landet (också känt som Artikel 370-kontroversen) och för sitt resoluta svar på terrorattacker. Utlandets bild av Indien har dock skadats svårt de senaste månaderna. Incidenter inom landet har accelererat sedan december 2019 och de hastigt ökande protesterna mot ändringarna i medborgarskapslagen har felaktigt blandats samman med Artikel 370 och Kashmir. Det är separata och fristående frågor, åtskilda i tid och rum, men i allmänhetens uppfattning ingår de i hela bilden av Indien med en regering som inte bryr sig om medborgarna och leds av hinduer som vill återta hela makten, lägga munkavle på muslimerna och spärra in dem i getton. De försämrade relationerna med Turkiet, Malaysia och Iran framstår extra tydligt bland Indiens större diplomatiska motgångar rörande dessa två frågor. I synnerhet Iran är en svår strategisk förlust för Indien, och att mista det som vän förmörkar framtiden för ett av Indiens största utlandsprojekt, anläggningen av Chabhars hamn i Persiska viken. Den reducerar också Indiens betydelse för Afghanistan när USA har dragit tillbaka sina trupper. Slutligen riskerar den att alienera Indiens shiamuslimska befolkning, cirka 15 miljoner, och det får sannolikt konsekvenser för Indiens inre sociala harmoni.

Situationen löper vidare, men Indiens inrikespolitiska åtgärder har helt klart skadat dess omsorgsfullt planerade diplomatiska vinster de senaste sex åren.

Populärt

Det löser sig inte

New Public Management lär oss att misstro allt och alla. Men varför ska vid då sätta vår lit till dess modell?

Sharon Rider Tema 2021 2

Stora rörelser pågår för närvarande i Indiens diplomati. Modi har satt kraft bakom utrikespolitiken, knutit den fastare till landets främsta prioriteter och signalerat att Indien avser att ännu mer än hittills eftersträva och försvara sina främsta intressen. Hans åtgärder i Kashmir och även hans svar på terrorattacker har fått stort, för att inte säga överväldigande, stöd inom landet. Båda tillmäts mycket stor betydelse för Indiens säkerhet. Mot detta inrikespolitiska stöd står omvärldens syn på den senaste tidens operationer i Kashmir, och Indien har översköljts av ett skyfall av kritik som äventyrar de diplomatiska framstegen från några år tillbaka. Trots allt sitt smidiga fotarbete har det utrikespolitiska etablissemanget inte reagerat snabbt eller effektivt nog på denna förödande ensidiga syn på det viktigaste diplomatiska ärendet just nu.

Omvärlden är också i rörelse. Stora stater i väst är i gungning och har fått kämpa med interna kriser som aldrig förr. EU är hårt ansatt av brexit, av alltmer högljudda protester i medlemsstaterna mot såväl invandring som globalisering och av en allt svagare sammanhållning. USA pressas av en ihållande och utmattande intern polarisering som kan ha börjat för länge sedan men som har blivit fullt uppenbar sedan president Trump tillträdde sitt ämbete. Följden är att USA:s roll som världsledare ifrågasätts och försvagas. Ingen av världens stora geopolitiska brandhärdar har släckts de senaste tio åren utan flammar tvärtom högre, särskilt Venezuela, Syrien, Iran och Afghanistan. I detta oroliga läge har Kina i all tysthet stärkt sina militära muskler, markerat sitt ekonomiska avtryck världen runt och skaffat sig en helt ny ledarprofil i globala frågor och institutioner.

Och så har all denna dynamik helt plötsligt slagits ut av den världsvida omvälvning som coronapandemin har orsakat. De globala ekonomiska skadorna, som kan komma upp i biljoner dollar, börjar synas allt tydligare. Världen rasar mot Kina för att det har ljugit om virusets verkliga epidemiologi, låtit det spridas och fört världen till avgrundens brant. Inflytelserika personer i USA, Japan, Storbritannien och Australien gör offentliga uttalanden där vreden mot Kina är tydlig, och de talar också om att Kina måste straffas eller att banden till det måste brytas selektivt. Det talas alltmer om att skadestånd av något slag måste utkrävas för den globala misär som pandemin vållar. Den inställningen kommer att skärpas med tiden, särskilt medan de verkliga ekonomiska och mänskliga förlusterna klarnar. Det är svårt att tänka sig att Kina kan undgå en väldig förlust av den moraliska trovärdighet som det så omsorgsfullt har projicerat i omvärlden, trots alla invändningar mot enpartidiktaturen, stödet för skurkstater och avsaknaden av historisk empati för andra länder.

”Ännu mer avslöjande är att Indien har minskat fattigdomen med närmare hälften, nu är självförsörjande med livsmedel och har en utbildad medelklass på minst 150 miljoner personer.”

Dessa snabba förändringar i allmänhetens inställning och geopolitiska beräkningar kan ge Indien en sällsynt chans att hitta en diplomatisk öppning för en nystart i förbindelserna med omvärlden, ännu större än den som kom 1991. När pandemin är över har Indien en stor och högst reell chans att åtminstone till en del ersätta Kina som en mycket viktig global leverantör i många branscher, till exempel läkemedel och textilier där det redan besitter imponerande kompetens. Indien har också en chans att leda den ekonomiska återuppbyggnaden i några sydasiatiska grannländer med krediter, teknik och arbetskraft, och därmed uppstår ännu en möjlighet till regionalt inflytande. Det mest betydelsefulla är ändå att detta är ett gyllene tillfälle att införa livsviktiga reformer i jordbruket – en väldig sektor av ekonomin i överhängande behov av omstrukturering och modernisering – som i stort sett har lämnats orörd därför att den anses politiskt känslig.

Både före och under premiärminister Modi har Indiens diplomati gynnats av sitt öppna samhälle, sin starka ekonomiska tillväxt och det ledarskap som landet ofta har gett prov på i sitt grannskap. Dessa faktorer är tillgångar och kalkylen är sund. Indien har en chans att dramatiskt förstora sitt geopolitiska avtryck under detta nya decennium, men endast om det vidtar genomgripande förändringar på avgörande punkter i inrikespolitik och ekonomisk politik.

Översättning: Margareta Eklöf.