I vilket det är enkelt att instämma, inte minst i dessa tider. Vad som gått galet råder det emellertid olika meningar om.

Duon inleder med att dissekera den gängse linjära och traditionella historieskrivningen som börjar med jägare och samlare och slutar med dagens kapitalistiska stater. Enligt denna berättelse leder mer komplexa samhällen till rangordningar, och framväxten av städer och stater innebär än mer utmejslade hierarkier. Äldre tiders människor betraktas som enkelspåriga, oförmögna att driva självmedvetna sociala projekt och forma historien. De levde i en mörk tidsålder, ett slags mytisk drömvärld. Materiellt avancerade boplatser kallas inte civilisationer, utan etiketten reserveras för yngre samhällen som varit måna om att nedteckna sina bragder. Kulturkretsar som bygger på muntliga traditioner och ständigt föränderliga politiska strukturer förvisas till ett barbariskt förflutet.

Graeber och Wengrow avfärdar alltså den förhärskande och schablonmässiga historien om mänsklighetens utveckling som vi levt med sedan upplysningstiden. De kallar den grovt förenklad, felaktig, falsk och politiskt katastrofal. Stora delar av det förflutna anses försvinna och ersättas med myter som tillmäts stort förklaringsvärde. Kritik riktas inte minst mot Yuval Noah Harari och andra med honom, som anklagas för att jämföra de tidiga människorna med schimpanser. Istället betonas att det i flera förhistoriska samhällen fanns en relativt stor portion frihet och till och med en sorts demokrati med omfattande rättigheter för kvinnor.

”De kallar den grovt förenklad, felaktig, falsk och politiskt katastrofal.”

Förvisso ojämlika i vissa avseenden, men jämlika i andra. Våra förfäder var inte bara passiva och offer för övermäktiga naturkrafter utan också medvetna om politiska samhällsstrukturer. Det var dessutom möjligt att vägra lyda auktoriteter utan repressalier.

Författarna påstår inte att de första städerna helt och hållet var byggda på egalitära principer, men arkeologiska utgrävningar anses vittna om att det mönstret var förvånansvärt vanligt. Bosättningar växte utan att välstånd och makt koncentrerades till härskande eliter. Efterhand rörde sig historien emellertid i en auktoritär riktning. När den skriftliga historien­ uppstod fanns herrar och kungar nästan överallt.

Tesen är alltså att människor har pendlat mellan olika former av social organisation, mellan att bygga och rasera hier­arkier. Åtminstone under de senaste 40 000 åren. Flexibelt har de förflyttat sig mellan olika samhällsordningar, varit involverade i sociala experiment och utprovat varje form för politisk struktur längs vägen. Slaveriet avskaffades antagligen flera gånger på flera platser under förhistorisk tid och troligen skedde likadant med krig. Människors tillvaro på jorden verkar tillika ha börjat med en självmedveten motvilja mot att bli tillsagda om vad de ska göra. Känslan för frihet tycks enligt författarna närmast ligga i vårt dna.

Jämlikhetsmönster i det förflutna radas exempelvis upp i Catal Hüyük. Bosättningen på den anatoliska högplatån uppvisar omkring år 7 000–6 000 före Kristus inga tecken på självmedvetna egalitära ideal i den materiella kulturen som bekräftar strävan efter likformighet. Men inte heller tydliga indikationer på stratifiering. Utgrävningar visar däremot att mer prestigefyllda hushåll låg sida vid sida med mer blygsamma, vilket tyder på att det saknades områden reserverade för eliten. Även i förhållandet mellan könen anas en mer jämlik ordning. Åtminstone dominerade inte maskulina teman över feminina eller tvärtom i bildkonsten.

Att det är möjligt att vända upp och ned på bilden av förhistorisk tid beror inte minst på att arkeologer världen över under senaste årtionden har analyserat etnografiskt och historiskt material utifrån andra infallsvinklar och med hjälp av högteknologiska metoder. Ny kunskap gör det i sin tur möjligt att ifrågasätta den traditionella berättelsen och lansera synteser som förändrar den rådande synen på ett fjärran förflutet.

The Dawn of Everything är också ett imponerande syntesbygge. Författarna resonerar noggrant och omsorgsfullt kring nya forskningsrön och smular provokativt och polemiskt sönder vedertagna föreställningar. Samtidigt finns en sympatisk insikt och öppenhet om källornas svagheter, tolkningarnas brister och att nedslag i empirin är ”cherry-picked”. För att överhuvudtaget kunna föra mer sofistikerade resonemang om förhistorisk tid måste vi också ofta acceptera ett ytterst bräckligt källmaterial. Det betyder i sin tur mer spektakulära analyser och argument än i en traditionell historieforskning, som arbetar med skriftliga källor. Kritik har även riktats mot att bokens resonemang bygger på beräknande indiciekedjor, och att de icke-auktoritära städerna som uppmärksammas är relativt okända.

Långa svep över tidsaxeln skapar dessutom begreppsliga och språkliga problem. Hur långt bakåt kan man exempelvis projicera begrepp som demokrati och republik? Är ett samhälle jämlikt om de äldsta styr, och om alla i samhället som överlever en viss ålder så småningom kommer att tillhöra de äldsta?

Att vederlägga etablerade berättelser om förhistorisk tid är en sak, att som Grae­ber och Wengrow dra politiska växlar på resultaten en annan. I flera av den äldre tidens enklaver av jämlikhet ser de ideologiska ideal som gräsrotsdemokrati och frihet. Bland annat tillskrivs idéer och levnadssätt i förhistorisk tid feministiska och anarkistiska inslag. Att flera av dåtidens samhällsstrukturer präglades av lekfullhet och experimenterandet med olika former av social organisation framstår i deras ögon som en livsnödvändig del av det som gör oss till människor och en förutsättning för oberoende.

Uppmärksamheten kring boken beror självklart på lanseringen av en ny berättelse om mänsklighetens historia, men i hög grad också på att den tolkas som en lovsång till frihet eller kanske snarare som ett politiskt manifest. Identifieringen av frihet och demokrati i ett fjärran förflutet får författarna att ifrågasätta dagens förhållanden. Vår tids ojämlikhet och styrelseformer med territoriell suveränitet, omfattande administration och politisk konkurrens ses inte som självklara. Istället undrar de om dagens förhållanden verkligen var den enda tänkbara kulmen på mänsklighetens historia.

Diagnosen är alltså entydig: En ytterst liten del av världens befolkning styr nästan alla andra på ett alltmer katastrofalt sätt. Det hade emellertid inte behövt bli så. Ojämlikhet råder, men utvecklingen kunde ha tagit en helt annan riktning.

Populärt

Det löser sig inte

New Public Management lär oss att misstro allt och alla. Men varför ska vid då sätta vår lit till dess modell?

Sharon Rider Tema 2021 2

Det ligger alltid nära tillhands att föreställa sig historien som teleologisk, det vill säga: att dagens förhållande på något sätt är oundvikligt. Men tankelekar och kontrafaktiska resonemang sporrar spekulationer om samhällsutvecklingens färdriktning. Det är också i den genren Graeber och Wengrow skriver och argumenterar. De är inte bara intresserade av nya perspektiv på ett fjärran förflutet utan även av att förändra föreställningar om vilka vi är och vilka vi fortfarande har möjlighet att bli. Perioder med relativ frihet och jämlikhet anses utgöra en viktig del av mänsklighetens sociala erfarenhet som inte kan avfärdas.

Syftet med blicken i backspegeln är ofta att få människor att fundera över sina val och hur de vill leva sitt liv, vilket i sin tur aktualiserar den principiella frågan: Vad kan vi lära av historien? I detta sammanhang kan frågan preciseras och nyanseras: Kan femtusen år gamla sociala och politiska förhållanden utgöra förebilder idag?

Äldre samhällsstrukturer kan förstås fungera som tankefigurer, väcka förväntningar och drömmar, idylliska som barndomens jular. Att människor för tusentals år sedan levde i jämlika och demokrati­liknande samhällen, där klasskillnader och könsskillnader ibland tycks haft föga betydelse, kan förstås vara hoppingivande och upplyftande. Men med åtta miljarder människor på jordklotet, allt mer komplexa samhällsstrukturer, kärnvapen istället för stenyxor och en allt överskuggande miljökatastrof vid horisonten är likheterna med dagens globaliserade värld marginella. Frågan är därför om en främmande förhistorisk tid, en helt annan värld fjär­ran från vår, kan utgöra inspiration.

Ska dagens förebilder hämtas från städer utan regenter eller bland jägare och samlare? Knappast. För att formulera idéer­ och tankar om framtiden framstår det som betydligt mer fruktbart att utgå från hur världen ser ut idag än från vad den en gång i tiden kunde ha blivit.