Teologers arbete skulle vara så mycket enklare om ateisterna vore amoraliska egoister. Länge tänkte prästerna också att det var så ateismen framträdde. På 1600-talet användes ordet sällan om livsåskådningen, utan snarare för en praktik. Ateister kallades de som inte gick i kyrkan eller bad, utan istället betedde sig allmänt svinaktigt. Oavsett vad de sade sig tro på levde de som om Gud inte fanns, vilket ansågs förklara varför varken moral eller fromhet spelade någon roll för dem.

Men när de verkliga ateisterna blev ett vanligare inslag på historiens scen var de inte nihilistiska typer av Raskolnikov-snitt. Visst var de, likt Dostojevskijs anti-hjälte, både bildade och intellektuella, men deras etik var snarare ädel och högtstående. Den typiskt självmedvetna ateisten är ingen njutningslysten hedonist, utan en stoisk gentleman som tar sig an etiska dilemman med upphöjt lugn – och inte tvekar att offra sig för höga ideal.

Faktum är att ateismen inte bara var en metafysisk invändning mot tron, utan också en moralisk revolt mot kyrkan. Den hämtade sin energi ur vreden mot en kristendom som hade låtit sig korrumperas av makten och inte längre levde som den lärde.

Detta visar Alec Ryrie i sin bok Unbelievers, som ger en annorlunda bild av ateism och sekularisering i Västeuropa. Ryrie är professor i kyrkohistoria vid Durham University och prisbelönt författare; hans förra bok Protestants. The Radicals Who Made the Modern World rönte stor uppmärksamhet. Inte femtio år fyllda hör han till en ny generation historiker och kommer att forma ämnet för en lång tid framöver. Inte minst eftersom han är en utmärkt och medryckande författare, självständig i både stil och tanke.

Ryries specialitet är brittiskt 1600-tal, men här drar han ut berättelsen tillräckligt mycket framåt respektive bakåt för att ge oss en bredare översikt. Boken behandlar en av forskningens stora gåtor, väl formulerad av den kanadensiske filosofen Charles Taylor: Varför var det nästan omöjligt att inte tro på Gud år 1500, medan det anses naturligt, ja nästan självklart, att inte ha en sådan tro idag?

Varför har ateismen gått från något nästan otänkbart till default-positionen i vår kultur?

Det rör alltså den naturliga följdfrågan till Nietzsches påstående: Om Gud nu är död, vem var det egentligen som dödade honom? Vetenskapsmännen, filosoferna eller politikerna? Vilka gav västerlänningarna det avgörande skälet för att till slut överge tron på Gud?

Berättelsen om Europas avkristning skrivs vanligen med samhällets elit som huvudperson. De anses sitta i förarsätet, och man har tänkt sig att de idéer som tar form där så småningom sipprar ner genom samhällskroppen och påverkar massorna. Men Ryrie menar att ordningen är en annan. Han betraktar historien underifrån, för att få tag på utbredda attityder bland folket. När stämningarna skiftar, då förändras också tänkandet.

För ateismens historia handlar inte om hur nya, rationella argument slår ut gamla trötta dogmer. Istället är det en historia om känslor: ”An Emotional History”, för att citera bokens undertitel. Det som skedde var att en förändrad tidsanda gjorde att argumenten mot Guds existens framstod som både rimligare och alltmer lockande för allt fler. Mentaliteten skriftade först, och släpade rationaliteten efter sig.

För ateismen fanns långt före dess genombrott vid omkring år 1700. Länge menade historiker att ateism var omöjligt under medeltiden, men detta invänder Ryrie skarpt emot. Det finns gott om berättelser om medeltida människor som förnekar Guds existens, betraktar Jesus som en charlatan och hånar både drömmar om himmelriket och mardrömmar om helvetet. Det finns ingen anledning att inte avfärda dessa personers vantro. Redan Psaltaren vittnade om dem: ”Dårarna säga i sina hjärtan: ’Det finnes ingen Gud.’ ”

De fanns alltså – men de ansågs vara dårar. Medeltida ateister befann sig utanför den tidens kunskapssamhälle. De var inte särskilt välutbildade, men däremot misstänksamma, egensinniga och självsäkra. Helt övertygade om att alla andra gått på en lögn som bara de lyckats genomskåda. Ryrie jämför dem med vår tids ”flat earthers”, personer som är övertygade om att jorden är platt. Medeltida ateister var haverister som vägrade acceptera sin tids intellektuella konsensus.

De utgjorde ingen rörelse eller organisation, utan dyker upp som spridda röster i skilda hörn av Europa. En fransk köpman avfärdar tron på ett liv efter detta och frågar sin vän: ”När mötte du senast någon som kom tillbaka från de döda?” Och en engelsman hävdar att Bibeln bara är maktens redskap för att hålla människorna i schack.

”Varför har ateismen gått från något nästan otänkbart till default-positionen i vår kultur?”

I synnerhet detta sista argument hade ett visst genomslag. För även om få ägnade sig åt avancerade amatörteologiska spekulationer, så har vrede över giriga präster och makthungriga prelater alltid varit något av en folksport. Från arga pubsamtal av det slaget är det inte långt till mer sofistikerade teorier kring religion som en konspiration. Elegantast formulerades detta av Macchiavelli på 1500-talet, när han i sina politiska handböcker beskrev fromheten som ett viktigt trick för att lura undersåtarna.

Här finns, menar Ryrie, den första folkliga strömning som med tiden möjliggör ateismens breda genomslag. Denna vrede gentemot kyrkan var en underström som växte särskilt under renässansen. Men i sig själv var den inte tillräcklig; det behövdes ytterligare en ström.

Den andra strömmen rann upp under reformationen. 1500-talets teologiska debatter innebar utbredda, systematiska och sanktionerade ifrågasättanden av traditionella kyrkliga läror. Naturligtvis var ingen av reformatorerna ateister, de såg sig snarare som den sanna trons försvarare. Men Luther och hans gelikar attackerade sådant som kristna har tagit för givet i generationer: påvens ofelbarhet, helgonens förböner, skärselden, transsubstantiationsläran och så vidare. Och snart tvingades Europa inse att när du väl öppnat tvivlets dörr är den svårt att stänga.

För om tron på påven och helgonen går att välja bort, varför inte tilltron till Bibeln eller katekesen? Och varför ska man tro på helvetet men inte skärselden?

Reformationen tillför ett nytt element till religionens ekvation: valet. Tidigare var den heliga och allmänneliga kyrkan en enda – nu fanns det en uppsjö, och var och en av dem hävdade att de satt på den rätta tolkningen av evangeliet. Även om de flesta människorna höll sig till sin furstes tro, behövde de nu kunna redogöra för varför de tillhörde en kyrka och inte en annan. Och en del kom till korta inför den uppgiften.

Tvivlet rann upp – detta var den andra sekulariserande strömmen i Europas mentalitetshistoria. Tvivlarna var inga hårdnackade ateister, utan kämpande själar. Men de fångade upp något som flera kunde känna av: att den religiösa identiteten inte längre var självklar, utan något som måste väljas och kunna försvaras.

Ryrie följer dessa två strömmar i framförallt 1600-talets England. Den moraliska förtrytelsen tillsammans med det intellektuella tvivlet får kontinentalplattorna att skifta långt nere i den europeiska folksjälen. De åstadkommer en långsam förändring av kulturen, vilket leder till att ateistiska argument får en annan kraft.

Detta är Ryries historiografiska huvudpoäng: mentaliteten rör sig först, och rationaliteten följer efter. Och handen på hjärtat: det är ju oftast så vi fungerar. Det som är verkligt viktigt för oss har vi sällan resonerat oss fram till. Partner, politiska övertygelser, bostadsort, karriär och religion – inklusive ateism – är oftare saker som vi först omfamnat, och sedan lär oss argumentera för. På samma sätt får debatter sällan människor att ändra uppfattning, utan förändringar beror snarare på djupare skiftningar i samtiden eller det egna livet.

Medan tvivlet upplöser bandet mellan människorna och religionen, så är vreden den kraft som får somliga att sparka loss från den. Vreden förklarar också den etiska profil som den upplysta ateismen får när den träder fram som en självmedveten filosofisk rörelse i väst.

Redan från 1700-talet är det tydligt att ateismen hämtar sin främsta energi från etiken snarare än metafysiken. Det är kanske inte konstigt – det är ju lättare att bli uppjagad över att någon är ond än att hon bara har fel. Fyra saker väcker den ateistiska indignationen: Kyrkans korruption, Gamla testamentets blodiga berättelser, idén om att Gud straffar syndare i helvetet och teodicé-problemet, det vill säga: förekomsten av oskyldigt lidande i världen.

Naturligtvis avfärdar ateisterna gudstron, men vantron är inte deras djupaste drivkraft. Det är trots allt inte enkelt att avgöra vad som är sant och logiskt när det kommer till metafysiska frågor. Poängen för ateisterna är att även om Gud skulle finnas, så vill man inte ha något med honom att göra.

Ateismen drivs alltså av ett moraliskt patos. Först av en upprördhet över religionens tillkortakommanden, och med tiden också egna etiska ideal, framförallt autonomi och jämlikhet. Därför är det inte märkligt att moderna ateister är stoiker snarare än nihilister: rörelsens existensberättigande vilar på att man har en högre moral än Gud.

Här visar det sig samtidigt hur tätt förbunden upplysningsateismen är med sin motståndare, kristendomen. Det gäller också, som flera filosofer har konstaterat, den etik man själv formulerar. För idén om människolivets unika och okränkbara värde är inte enkel att härleda genom rationella argument baserade på biologiska observationer. Snarare speglar de teistiska föreställningar om att människan är skapad till Guds avbild. Och sentida, mer postmodernt lagda ateister, är inte alls lika säkra på att den konstruktionen håller. Som Yuval Harari, själv ateist, formulerar det i sin bok Sapiens: ”Utan eviga själar och en skapargud blir det pinsamt svårt för liberaler att förklara vad som är så märkvärdigt med individuella sapiens.”

Ryries argument är en variant av den utbredda idén att kristendomen bär fröet till sekulariseringen inom sig. Det han menar sker är att Jesu kärleksbudskap formar en moralisk kultur, som sedan prövar kyrkan utifrån denna måttstock – och finner att hon väger för lätt. Detta förklarar alltså inte bara den självmedvetna ateismen, utan också den bredare sekulariseringen. Det är inte Richard Dawkins och andra ateisters argument som får människor i gemen att vända ryggen mot kyrkan, utan en utbredd känsla av att kyrkan är moraliskt eftersatt. Att den befinner sig på fel sida av historien.

Men vad är det då som håller samman etiken när nu kristendomen är på väg att försvinna ur det allmänna medvetandet? På bokens sista sidor formulerar Ryrie en djärv tes som besvarar den frågan: Det är inte Jesus som är den moderna moralens garant, utan Hitler.

Den moderna humanismen vilar på vår epoks urkatastrof, nämligen nazismen och andra världskriget. Våra stora epos, dem som vi tar till oss redan som barn, innehåller nästan alltid en mörk karaktär som påminner om Hitler: Lord Voldemort i Harry Potter-böckerna, Sauron i Sagan om ringen och rymdimperiets kejsare i Star Wars. Berättelsernas budskap är enkla: Var inte som Hitler.

Vi har med andra ord ersatt den kristna berättelsen med en antinazistisk.

Vi känner igen detta från debatten, där jämförelser med 1930-talet, nazismen eller Hitler är argumentet som avslutar alla argumentationer. Detta är inte, menar Ryrie, någon tillfällighet eller ens ett uttryck för lättja. Istället återspeglar det helt enkelt det faktum att Hitler är den enda helt fasta referenspunkten i en relativistisk värld.

Vi kan käbbla om mycket i den moderna etiken och politiken, men en sak är alla överens om: Hitler är ond. Att vara god är därför att vara annorlunda än han. Men hur länge den här antinazistiska berättelsen kommer att kunna bära vår etik på sina axlar återstår att se.

Ryries bok är underhållande och lärd. Det är en annorlunda färd genom Västerlandets idéhistoria, präglad av uppdaterade historiografiska perspektiv och i dialog med frågor som är intressanta både inom vetenskapen och i den allmänna debatten. Det är väl mycket brittiskt 1600-tal för den här läsarens smak, men inramningen väger upp dessa djupdykningar. Denna berättelse om hur ateismen gick från att vara en hållning bland haverister till att bli en möjlighet och så småningom en naturlig utgångspunkt för fler är trovärdig.

Dessutom löser den ett par av samtidens stora gåtor: Inte bara varför ateister är så etiska, utan också varför vår sekulära tid är så moralistisk.