Marcus Aurelius skriver i sin Självbetraktelser som tillsammans med hela stoicismen har fått ett uppsving de senaste åren både som filosofi och självhjälpsmetod betraktad: ”Jag har ofta undrat hur det kommer sig att människan, som ändå älskar sig själv mer än alla andra, fäster mindre vikt vid sitt eget omdöme om sig än vid andras.” Det är en ganska stabil ledstång som den över 2 000 år gamla filosofin erbjuder: Kontrollera dina känslor. Gå dit förnuftet leder dig. Bortse från sådant som du inte råder över – till exempel vad andra tänker om dig.

På ett liknande tema lär populärpsykologin oss att skilja på självkänsla, självförtroende och självbild. Medan självkänsla är de grundläggande tankar och känslor som vi har om oss själva, är självförtroende vår uppfattning om vår förmåga att prestera, vilket kan vara situationsbundet, och självbild den samlade bild som vi har om oss själva utifrån både självkänsla och självförtroende kombinerat med erfarenhet, intressen och relationer.

”Många är de författa­re, forskare och in­tel­lek­tuel­la som de senaste åren­ har riktat hård kritik mot västvärldens utveckling.”

Dryga trettio år efter Berlinmurens fall och Sovjetunionens upplösning dras västvärlden med en känsla av förlorad eller åtminstone vacklande självbild. Det handlar både om grundläggande tankar och känslor om den egna delen av världen, om uppfattningen om vår förmåga att lösa problem, och om ländernas relationer sinsemellan och med omvärlden. Möjligen är några av dessa saker mer naturligt föränderliga, och antagligen är det västvärldens mer grundläggande tankar om sig själv som borde bekymra mest.

Till exempel är det möjligen inte särskilt märkligt om självförtroendet i västvärlden får sig en törn när vår förmåga att uträtta saker och lösa problem utmanas. USA har sina problem, inte minst med läkemedelsmissbruket och situationen i många av de större städerna som präglas av brottslighet, oroligheter och sociala problem.

Migrationskrisen innebar en prövning för stora delar av EU, och de efterföljande bekymren kopplade till arbetsmarknad, integration och kulturfrågor är långt ifrån över. Rysslands invasion av Ukraina blottlade sårbarheter, däribland energiförsörjningen, i Europa. På det följde inflationen. Lågkonjunkturen, kriget och pandemin förde med sig att den ekonomiska standarden i Sverige år 2022 sjönk för första gången sedan 1990-talet.

Enligt en långtidsundersökning från Gallup har andelen amerikaner som är tillfredsställda med tillståndet i USA inte överstigit 50 procent på två decennier. För tillfället är andelen 20 procent. Många väljare i västvärlden uppger att de anser sina demokratier vara i sämre skick än för fem år sedan, enligt en undersökning av Ipsos. Ungefär en av två är missnöjda med hur demokratin fun­gerar i deras länder. Missnöjet är högt såväl i USA (56 procent) som i Frankrike (50 procent) och Storbritannien (49 procent).

Bara i Sverige uppger en tydlig majoritet (58 procent) att de är nöjda med hur deras demokrati fungerar. Däremot anser många i Sverige att samhällsutvecklingen går åt fel håll – 67 procent enligt 2022 års nationella SOM-undersökning, vilket är den högsta nivå som uppmätts under den senaste tioårsperioden. (2012 var andelen 39 procent.) I en liknande undersökning av EU-kommissionen från 2023 är siffran ännu högre – 71 procent. Brottslighet, invandring och integration är några av de sakpolitiska områden vars betydelse verkar korrelera mest med den negativa synen på utvecklingen. I vissa undersökningar, till exempel ungdomsspecifika, anges även miljö- och klimatfrågor. Om västvärlden fått sig en törn i självförtroendet är det kanske naturligt och borde förhoppningsvis kunna vara en utgångspunkt för förbättring.

Möjligen är det heller inte förvånande att västvärldens självbild i relation till andra förändras när världen ser annorlunda ut. För tre decennier sedan trodde många att världen över tid skulle vara unipolär, och att länderna som hade utmanat USA och västvärlden naturligt skulle komma att röra sig i vår riktning. När nu världen snarare åter är bipolär eller multipolär har vi någonting annat att förhålla oss till.

Rysslands aggressivitet och det långsiktiga hotet från Kina medför att västvärlden på nytt behöver höja sin beredskap och engagera sig i allianser. Det försvåras möjligen av bakslaget för det den amerikanske statsvetaren Samuel Huntington benämnde som den tredje demokratiseringsvågen, och den utveckling i Europa som Fareed Zakaria varnade för i boken The Rise of Illiberal Democracy, men inte till den grad att USA, Storbritannien och EU inte även i fortsättningen kommer att ha stort inflytande i världspolitiken.

Om det bara vore för detta hade det varit en sak, och ibland är den bästa föreskriften just litet stoiskt lugn. Men därtill behöver tyvärr läggas den verkligt stora frågan om västvärldens självkänsla – de grundläggande tankar och känslor som vi har om vår del av världen. Den påverkar nämligen vår förmåga och håg att ta oss an allt det andra. Fareed Zakaria har rätt i sin essä i Foreign Affairs när han skriver att den mest oroväckande utmaningen för en regelstyrd internationell ordning inte kommer från Kina, Ryssland eller Iran, utan USA. Det gäller även Europa att alltför långtgående rädsla för den egna nedgången riskerar att leda till reträtt från den annars självklara rollen i världen. Tyvärr verkar det som att vi har valt en dålig tid för en identitetskris – vilket väl förvisso följer det gängse mönstret för sådana kriser.

Denna svacka i självkänslan handlar om någonting mer grundläggande än fentanylkrisen i USA eller integrationsproblemen i delar av Europa. Den handlar just om vad västvärlden är, och hänger samman med liberalismens självkänsla och självförtroen­de, eftersom det i politisk bemärkelse är just liberala institutioner som de senaste århundradena har varit utmärkande för denna del av världen.

I Liberalism and Its Discontents, som på svenska fått den möjligen litet missvisande titeln Missnöjets tid. Den liberala erans slut (Fri tanke, 2022) skriver Francis Fuku­yama om hur missnöjet med hur liberalismen har utvecklats de senaste decennierna, framförallt i USA, har lett till krav på ett helt annat system. Till höger har det skett försök att manipulera det amerikanska valsystemet, auktoritära förskjutningar i och kring det republikanska partiet och uppvigling till våld. Till vänster reses krav på massiv omfördelning av både makt och välstånd, identitetspolitiska krav och långtgående reformförslag för att uppnå jämlikhet. Fukuyama skriver att hotet från vänster huvudsakligen är kulturellt och därför inte lika omedelbart, men bilderna från protester i en del amerikanska städer väcker frågan om han kanske är alltför överseende.

Europa upplever lyckligtvis inte riktigt samma polarisering som den som Fukuyama beskriver, och stödet för liberal demokrati ligger hyfsat stabilt över 50 procent i de flesta länder även i Öst- och Centraleuropa. I Sverige är stödet för fri- och rättigheter stort, och de flesta är dessutom nöjda med det sätt på vilket demokratin fungerar. Men frågar man istället vilka slags problem och frågor som motiverar inskränkningar av demokratin – som Widmalm och Persson gjort i ett kapitel i 2023 års nationella SOM-undersökning – får man en annan bild. ”Förvånande nog svarade en majoritet av respondenterna i samtliga exempel på samhällsproblem och kriser som de fick ta ställning till att de instämmer helt eller delvis i påståendet [att demokratin tillfälligt ska kunna begränsas]”, sammanfattar författarna. Både pandemi, klimat- och miljökriser, brottslighet, finanskriser och integrationsproblem ger anledning att inskränka demokratin.

Fukuyama försvarar i sin bok den klassiska liberalismens grundläggande principer till viss del, men skriver också att den värld som framträdde under 2010-talet, på vilken den populistiska reaktionen följde, var en konsekvens av ”neoliberal politik” som innebar ökat välstånd men betydligt större klyftor, globalisering och minskade skatteintäkter till följd av fria kapitalflöden, och migrationskris i Europa.

Denna kritiska tendens märks inte bara hos aktivister och politiker långt ut till höger och vänster. Många är de författare, forskare och intellektuella som de senaste åren har riktat hård kritik mot västvärldens utveckling och vänt sig emot liberalismens grundläggande idéer. Why Liberalism Failed från 2018, skriven av Patrick Deneen, professor i statsvetenskap vid Notre Dame-universitetet i USA, är på många sätt boken i denna kategori. I den argumenterar Deneen för att liberal demokrati, marknadsekonomi och individualism är orsaken till mycket av det som har gått fel i Europa och USA.

Hans kritik gör bland annat gällande att liberalismen förringar människans behov av sammanhang eftersom den vilar på en individualistisk männi­skosyn som i grunden är falsk. Den har också förvridit frihetens betydelse till att innebära från­varo av yttre begränsningar i kontrast till den förment traditionella synen i vilken frihet endast kan åstadkommas genom självstyre.

Liberalismen har, menar Deneen, misslyckats inte därför att den inte har lyckats leva upp till sitt löfte, utan just därför att den har varit sann mot sig själv. Den har misslyckats eftersom den har lyckats. Den politiska filosofi som lanserades för att främja rätt­visa, försvara kulturell och religiös pluralism, skydda mänsklig värdighet och utvidga friheten ”genererar i praktiken enorm ojämlikhet, framtvingar enhetlighet och homogenitet, främjar materiell och andlig degradering, och undergräver friheten”.

Den enda anledningen till att liberalismens ”ädla lögn” inte är helt begraven är att dess försvarare har gigantiska reservoarer av egenintresse i upprätthållandet av det nuvarande systemet, sammanfattar Deneen. Det är därför inte heller tänkbart att liberalismen skulle kunna reformeras inom ramarna för den liberala demokratin.

Det är ett ganska långtgående budskap. Boken fick mycket uppmärksamhet när den gavs ut, sålde slut i den första utgåvan och recenserades, och kritiserades i vissa fall hårt, i alla de stora amerikanska tidningarna. USA:s tidigare president Barack Obama skrev att den, fastän han inte håller med om alla slutsatser, ”ger övertygande insikter om förlusten av mening och gemenskap som många i väst känner, frågor som liberala demokratier ignorerar på egen risk”.

Det är ett sundhetstecken för ett samhälle att brister kan påtalas och kritik uttryckas, och det tillspetsade budskapet är naturligtvis en av anledningarna till framgången för Why Liberalism Failed. Men mycket av budskapet känns igen från annan samtida litteratur och debatt. Det vore mycket beklagligt om denna västvärldens och liberalismens försämrade självkänsla skulle ­permanentas och få konsekvenser för vår förmåga och roll i världen – inte minst eftersom den i stora delar är obefogad.

Den kanske mest återkommande kritiken handlar om välstånd och fördelning. Det är väl inte mer än rätt med tanke på att löftet om välstånd genom hi­storien har varit ett viktigt argument för liberalismen. Kritiken lyder i stora drag att detta löfte inte har infriats, eller att välståndsutvecklingen inte kommer tillräckligt många till del på ett tillräckligt jämnt sätt. Sambandet mellan liberalism och tillväxt är ovedersägligt. Mellan år 1800 och idag har produktionen per capita vuxit med nästan 3 000 procent i den fria världen. Det har genom historien kommit alla grupper i samhället till del i form av bättre hälsa, längre liv och i största allmänhet en behagligare tillvaro. Under början av 1900-talet kunde marknadsekonomin därtill kombineras med en begränsad välfärdsstat utan att en alltför stor hämsko lades på välståndsutvecklingen.

Man kan tycka att detta empiriska faktum är ointressant eftersom man värderar fördelningen av ekonomiska resurser högre – och någon kan i sin tur invända att dagens förmögenheter i regel är borta på ett par generationer och att kapitalinkomsternas andel av inkomsterna inte har ökat om man bara bortser från fastighetspriserna. Det är otvivelaktigt att mer skulle kunna göras för att öka den sociala rörligheten. Men frågan om liberalismens ställning måste snarare ställas om huruvida vi har goda skäl att tro att vi skulle uppnå ett bättre samhälle utan entreprenörer, risktagande och meritokrati, och om några alternativa styrelseskick är sannolika att ge en mer rättvis fördelning.

Populärt

Det löser sig inte

New Public Management lär oss att misstro allt och alla. Men varför ska vid då sätta vår lit till dess modell?

Sharon Rider Tema 2021 2

En annan återkommande kritik rör liberalismens individua­lism. Detta är nog den punkt som Deneen uppehåller sig mest vid, och det är han inte ensam om. Argumentet lyder ungefär att liberalismens individualism bygger på felaktiga antaganden om människan och har fjärmat henne från hennes naturliga närhet till familjen, andra närliggande gemenskaper, lokalsamhället, i vissa fall religionen och i vissa fall nationen. Det är på intet sätt en ointressant kritik som kanske framförallt träffar statsindividualistiska länder som Sverige.

Kritiken försämras dock av sammanblandningen av två olika påståenden – liberalismens normativa argument om individuell frihet och kritikernas empiriska påstående om människan som relationell varelse. Dessa båda påståenden rör olika saker, och är dessutom sinsemellan förenliga. Det kan naturligtvis vara sant att människan bör tillerkännas frihet och samtidigt vara sant att hon är beroende av samarbete och gemenskap.

Liberalismens individualism innebär bara att de flesta relationer och sociala sammanhang i liberala samhällen kommer att vara frivilliga sådana, och att de åtminstone inte ska präglas av direkt tvång. Det verkar inte heller stämma empiriskt att liberala demokratier har en lägre grad av kommunitet eller känsla av gemenskap. Möjligen är fredliga samhällen baserade på ömsesidig respekt och frivillighet en ganska bra grund för mellanmänsklighet. Detta grundläggande löfte om respekt är dessutom någonting som de flesta människor alltjämt önskar sig.

Ytterligare en kritik kopplar an till både Fukuyamas betraktelse över den amerikanska polariseringen och Widmalms och Perssons undersökning av problem och frågor som anses motivera inskränkningar av demokratin. Liberala demokratier hind­ras till effektiv problemlösning av maktdelning och begränsningar av den offentliga makten, lyder detta argument. Det är förstås sant på många sätt. Det som inte nödvändigtvis är lika sant är den implicita slutsatsen att mer maktkoncentration på det hela taget skulle innebära bättre beslutsfattande och resultat. Det verkar utifrån erfarenheterna av Kinas pandemihantering, Rysslands krigföring eller för den delen en del av besluten i Europa och USA inte sannolikt.

På sätt och vis är all denna kritik liberalismens vägar som har gjorts till hinder. Det är naturligt när fler och fler har vuxit upp i en värld präglad av den och tycker att västvärldens sätt kanske börjar kännas föråldrat. Det har hänt förr, och hittills har vi efter en tid alltid velat komma tillbaka till vissa liberala grundvärden. Naturligtvis finns det mycket i västvärldens institutioner som behöver korrigeras och reformeras, men det görs bäst med känsla och tanke om allt det goda som finns i den fria världen.

Avslutningsvis – ett gott råd från en annan av stoikerna. Epiktetos förmanar i Handbok i livets konst (Bakhåll, 2018) sin läsare: ”Om du till exempel tänker ta dig ett bad, påminn dig i förväg hur det går till i ett badhus: folk stänker ner varann, knuffas, grälar och stjäl från varann. […] Om någonting stör dig när du badar, har du tanken aktuell att ’jag tänkte ju inte bara bada utan samtidigt också bevara min naturgivna balans, och det kan jag ju inte om jag blir retad av det som nu sker.”

En sådan inställning bör västvärlden praktisera gentemot sina institutioner. Anledningen till att de har klarat tidens test, och bringar välstånd och balans, är just att de skapar viss oordning som vi sedan vänjer oss vid eller lär oss att bemästra. Om de inte hade tillåtits göra det skulle också mycket av det som är västvärldens framgång ha gått förlorad. Det ligger i sakens natur, och Epiktetos säger: ”När du vill företa dig någonting, gör då klart för dig vad det du ger dig in på är till sin natur.”