inom loppet av några månader 1915 publicerades två märkliga prosatexter i Die Weißen Blätter, en av den tyskspråkiga världens då mest inflytelserika litterära tidskrifter. Den ena var läkaren och författaren Gottfried Benns novell Hjärnor, som omedelbart blev omtalad men senare nog förbleknat allt mer i den läsande allmänhetens medvetande. Den andra, Franz Kafkas numera kultförklarade berättelse Förvandlingen (skriven redan 1912), refereras det ännu till, skrivs det avhandlingar om och görs det film och teater av över hela världen.

i överensstämmelse med detta inflytande har Förvandlingens inledningsmening kommit att bli emblematisk för hela den litterära expressionismen, något av en litterär motsvarighet till bildkonstens Skriet av Edvard Munch: ”När Gregor Samsa vaknade en morgon ur sina oroliga drömmar fann han sig liggande i sängen förvandlad till en jättelik insekt.” (Översättarna Hans Blomqvists och Erik Ågrens ”insekt” motsvarar bättre det tyska originalets obestämda Ungeziefer än Karl Vennbergs och Caleb J Anderssons tidigare översättning ”skalbagge”.) Ur denna verkningsfulla öppningsscen vecklar Kafka ut sin kanske mest drastiska gestaltning av en infekterad far-son-relation, i en mer allmän mening också av de alienations- och skuldmotiv som så intimt förknippas med hans namn och hans tid.

den på en gång spökaktigt och nyktert avfattade berättelsen om den unge pliktmedvetne handelsresanden Gregor, som i och med sin mardrömslika och abrupta metamorfos inte minst sätter sina gamla föräldrar och sin syster i en finansiellt prekär situation, har förstås långtgående metaforiska kvaliteter som alltså nu i ett helt sekel lockat till allsköns uttydningar. Detta kanske inte minst i ljuset av berättelsens verkligt förskräckliga utfall: de övriga familjemedlemmarnas lättnad när allt är över och Gregor äntligen svultit ihjäl uppe på sin kammare.

Med behärskade stilmedel och återhållen humor låter Kafka det irrationella bryta in i vardagen, sätter den fysikaliska världens kausalitet ur spel och – grymmast av allt – låter Gregor behålla sin mänskliga identitet samtidigt som han berövas alla möjligheter att göra sig förstådd. (Kafka själv tolkade uppenbarligen slutet annorlunda, beaktat följande kommentar i ett brev till blivande fästmön Felice Bauer: ”Hjälten i min lilla berättelse dog för en liten stund sedan. Om det är till någon tröst för Dig, så kan jag berätta att han avled stilla och försonad med alla.”)

doktor rönne, däremot, Benns alter ego i novellen Hjärnor – samt i ytterligare en handfull Rönneberättelser som författaren skrev under sin tid som krigsläkare i det ockuperade Bryssel, där han som specialist på köns- och hudsjukdomar var stationerad på ett sjukhus för prostituerade – har överhuvudtaget inga behov av att bli förstådd. Och av allt att döma inte heller Benn själv. Hjärnor motsvarar näppeligen någon klassisk definition av en novell och uppvisar knappast ens någon handling i gängse mening. Snarare får läsaren följa huvudfigurens betraktelser och inre upplevelser av ett förment ytligt och kälkborgerligt samhälle som han inte finner något tillträde till eller intresse för, varför han med nihilistiskt eftertryck istället odlar sin apati och utanförskapskänsla med hjälp av genomgripande associationer och hallucinationer utformade med stark poetisk lyskraft.

för rönne existerar över huvud taget inte längre någon sammanhängande eller litterärt gestaltningsbar verklighet, och såväl hans tids- som rumsmedvetande går ideligen förlorat. Den betecknande meningen ”Han stod inte längre i något förhållande till tingen” kan appliceras på både Rönne och hans upphovsman. Den världsfrånvände, gåtfulle och högdragne fascistoide tölpen och virtuosen Benn, som föraktade allt utom själva diktningen och som med ena handen sedermera kunde skriva laglydiga rapporter i nazismens tjänst medan den andra nedtecknade berusande vacker lyrik. Redan några år tidigare hade han orsakat visst rabalder med sin debutsamling Morgue (Bårhus), som består av kliniskt känslobefriade dikter med motiv från dissektionsbordet. Tecken i tiden.

Skillnaderna i temperament mellan Kafka och Benn är milsvida, och ändå är den förras uppskärrade och absurdistiskt genomsyrade fabel i gränslandet mellan realism och fantastik i djupare mening besläktad med Benns mer morbida och aristokratiskt misantropiska utgjutelser. Rönne ”låg alltid i samma ställning: stelt på ryggen”, heter det i Hjärnor. Även Förvandlingen inleds som sagt med en transformerad stackars Gregor i liggande ställning, vilket verkar hänga samman med berättelsens tillkomst. I ett brev till Felice Bauer skriver Kafka att han fick idén till texten när han ”låg och våndades i sängen”. Ja, möjligen är horisontalläge att rekommendera när tillvaron plötsligt inte står att känna igen, när verkligheten börjar bli overklig. Såtillvida kan båda diktarna ses som exponenter för den närmast oöversättbara och laddade tyska benämningen das Unheimliche (det ”kusliga”, ”skrämmande”, eller ”spöklika”; varje försök till svensk motsvarighet är lika otillräckligt), och det flera år innan Freud gjorde begreppet känt i sin med tiden berömda essä med samma namn. Med das Unheimliche avsåg psykoanalytikern den skräck som uppstår i stunder då det familjära plötsligt framstår som främmande, när ”något som borde ha förblivit dolt/hemligt/ förträngt återvänder”.

första världskriget hade redan hunnit rasa en tid när Kafka och Benn fick de här prosastyckena publicerade. De hade förstås ännu ingen vetskap om hela den förfärliga vidden av denna urkatastrof. Likväl finns hos båda förnimmelser av ett slags skevhet i tillvaron, frambesvärjd av obevekliga dionysiska urkrafter som en gång för alla kommer att förpassa den gamla bekanta världen till historien. Det är något av denna oroliga aning och alla dessa diffusa känslor av osäkerhet som just unheimlich sipprar fram på och mellan raderna i såväl Förvandlingen som Hjärnor, och som efter kriget kom att svepa med en hel generation av splittrade, vilsna och chockskadade européer i en lika neurotisk som förnuftsvidrig dödsdans. År 1915 har finrummens kultiverade verksamheter ännu inte på allvar utmanats av modernismens atonala musik och söndersprängda syntax, men såväl Kafkas kallsvett som Benns kallsinne (dis)harmonierar redan väl med tidsandans gryende demoni och ”sjuka nerver”.

Gregor Samsa är så groteskt förfrämligad i tillvaron att han rentav förvandlas till en insekt, om än en insekt med insikter. Och vem av oss har aldrig, som de småkryp vi är, i nattens mörker eller i dagsljusets smärtande sken reflekterat över vår egen plats i livet och likt denna rådvilla varelse hemfallit åt en möjligen irrationell men också djupt mänsklig fruktan: ”Men tänk om allt detta lugn, allt detta välstånd, all denna förnöjsamhet skulle ta en ände med förskräckelse!”