Flera uppmärksammade översättningar av i Sverige tidigare relativt okända, ryska verk – som till exempel Andrej Platonovs Tjevengur – har de senaste åren vittnat om ett ökande intresse för den ryska litteraturen bortom de stora klassikerna. Att den bredare litteraturen återupptäckts har inte bara ett kulturellt värde utan är också viktigt för att förstå Ryssland och före detta Sovjetunionen.

I de tidigare Sovjetrepublikerna fyller litteraturen fortfarande en viktig funktion som öppet forum för samhällsdiskussion, granskning och offentligt traderande av berättelser, i vad som kan liknas vid en fortlöpande dialog mellan äldre klassiker och moderna storsäljare. I denna diskussion deltar flera av de i Ryssland mest kända författarna, bland dem Boris Akunin, Viktor Pelevin, Vladimir Sorokin, Zachar Prilepin och Dmitrij Gluchovskij. De flesta av dem är emellertid fortfarande relativt okända i Sverige.

”Det är emellertid inte alls säkert att Pelevins författarskap främst är ämnat som en kritik av Ryssland.”

Inte minst förtjänar Pelevin (född 1962) större uppmärksamhet, även om ett par av hans verk finns översatta. Hans författarskap har bidragit till att forma den ryska synen på det moderna konsumtions- och informationssamhället, och erbjuder en kreativ kritik av detta samhälles villkor. För närvarande omfattar hans litterära produktion sjutton längre verk, ett femtiotal kortromaner samt flera längre essäer. Pelevin anses idag vara en av Rysslands mest framgångsrika författare och har beskrivits som en av Rysslands mest inflytelserika intellektuella. Han har emellertid också fått kritik, framförallt från dem som menar att hans författarskap är ytligt och lättviktigt, men på senare tid även för att han upprepar sig vad gäller innehåll och tematik.

Pelevins tidiga verk uppmärksammades framförallt för att de knöt an till en bred orientalisk religiös tradition, med existentiella anspråk – på ett sätt som då uppfattades som mycket nyskapande, men som sedan dess har blivit relativt vanligt inom rysk litteratur och populärkultur. Bland dessa tidiga berättelser finns två översatta till svenska. Omon Ra (utgiven 1992 i översättning av Ben Hellman) drev gäck med det sovjetiska rymdprogrammet, som i Pelevins tappning framställdes som ett absurt skådespel. Insekternas liv (1993, till svenska av Staffan Skott) var en filosofiskt resonerande berättelse om ryssarna, skildrade som insekter, och deras vardagsliv.

Flera andra verk utforskade likartade teman, till exempel kortromanerna Zatvornik i Shestipalyj (1990) och Zheltaja strela (1993). Det är allegoriska berättelser om individens förhållande till det moderna livets gång; i den första gestaltad genom två gödkycklingars försök att fly den annars oundvikliga slakten, i den andra handlar det om en resenärs försök att kliva av ett oändligt tåg som rymmer all mänsklig strävan och som obönhörligen färdas mot avgrunden.

De flesta av Pelevins tidigare verk utspelar sig antingen i en historisk miljö, eller saknar koppling till en urskiljbar tidsepok. Efter 1998, och i synnerhet från och med Generation ”P” – som skildrar Jeltsintidens Ryssland ur en reklammans perspektiv i den pånyttfödda mediebranschen – har Pelevin i högre utsträckning förlagt sina berättelser till samtiden. Såväl Generation ”P” som Empire V – i vilken Pelevin beskriver ett Ryssland som kontrolleras av vampyrer – och andra, senare verk är konstruerade för att läsaren ska kunna placera dem i en verklig och samtida kontext, och det är denna kontext som ger dem legitimitet och styrka. Pelevin låter världen växa fram genom huvudpersonernas upplevelser, och genom att berättelsernas olika lager ständigt utökas i takt med att handlingen fortlöper. Gradvis invigs såväl läsaren som huvudpersonen i den hemlighet som författaren alltid låter skymta bakom berättelsen och som till sist visar sig styra dess handling. Pelevins metod, att kombinera referenser från sinsemellan olika sfärer för att skapa nya verklighetstolkningar, innebär att han skriver in sig i den postmoderna litteraturfåran. Denna har han annars varit en återkommande kritiker av för dess oförmåga att leverera något av intellektuellt värde, och för att den i en rysk kontext framstått som en anakronism.

De grepp som Pelevin använder för att rama in sina senare berättelser liknar också den metod som beskrevs och användes av den franske filosofen och litteraturkritikern Roland Barthes i Mytologier, som skildrar hur man inom litteratur och massmedier kombinerar olika teckensystem för att delge mottagaren en berättelse och skapa en form av modern myt. Med de referenser och tecken som Pelevin utnyttjar kan läsaren följa med och beskåda myternas tillblivelse i detalj.

Framförallt Generation ”P” förebådar på många sätt senare års diskussioner om ryska medier och rysk propaganda. I romanen beskrivs Moskva som ett modernt Babylon där vulgärkapitalismen har upphöjts till religion och där hemliga sällskap genom medier och konsumtionshets kontrollerar såväl landets ledare som dess ekonomiska system. Detta tema återkommer i flera av Pelevins senare romaner, bland annat Empire V.

Populärt

Det löser sig inte

New Public Management lär oss att misstro allt och alla. Men varför ska vid då sätta vår lit till dess modell?

Sharon Rider Tema 2021 2

Genom att kontrollera berättelsen om världen kontrollerar man också ramen för mänskligt handlande, och marknadsekonomin förvandlas till ett totalitärt system, trots att det inte finns någon som styr – någon sådan behövs inte. Informationssamhällets främsta verktyg är marknadsföringen, vilken i Pelevins tolkning är den mest effektiva formen av propaganda; istället för att ovanifrån pressa på ryssarna ett budskap förmås de att köpa in sig i det och därmed bli en del av det. Den som har läst Peter Pomerantsevs Ingenting är sant och allting är möjligt (2014, på svenska 2016) – skriven utifrån upplevelser inom den ryska medieindustrin – känner lätt igen sig.

Pelevin förenar magi och religiöst inspirerad symbolism med realism, och han har använt den kombinationen som ett verktyg för att göra upp med både Sovjetunionens idéarv och med den själsliga och materiella tomhet som många ryssar menar har följt i dess ställe. Pelevins berättelser riktar sig också genomgående mot den värdenihilism som han verkar anse att postmodernismen utnyttjats för att främja. Den verkliga ondskan i hans böcker är ofta den som ersätter ideologi och mening med relativism, och som försöker ersätta sanningen med innehållslöst frasmakande och ”kritiska perspektiv”. De postmoderna språklekar som i hans tolkning förvandlats till den moderna världens signum blir till slut sin egen diktatur. Samtidigt är det endast genom att tillgripa språklekens egen logik som den kan angripas inifrån, och lämna utrymme för något nytt och bättre.

Det är emellertid inte alls säkert att Pelevins författarskap främst är ämnat som en kritik av Ryssland. Den ryska statsmakten är mestadels frånvarande i hans verk. Pelevin använder sig mest av landet som en projektionsyta för den berättelse som han vill framföra. De konkreta fenomen som han riktar sig mot är dessutom i hög utsträckning importerade, ofta från västvärlden, och kan betraktas som följder av det moderna informations- och konsumtionssamhällets utveckling i sig. Kanske är det snarare just det moderna samhället som sådant som Pelevin vänder sig mot och som han försöker få läsaren att genomskåda.