Nyligen gick jag till kyrkan. Kyrkklockorna slog redan och jag hälsade på mannen i kåpa som stod i ett följe inne i sakristian redo att stiga in och inleda mässan. Hans röst var gäll, på gränsen till att spricka, och hans hand var våt. Han gav mig ett val, skynda förbi, eller följ med i den lilla processionen in. Jag skyndade in.

Kyrkan var inte precis fullsatt. Medelåldern låg på närmare sjuttio år. Gråhåriga kvinnor, någon enstaka man. Männen liknade förvuxna barn, de såg liksom ut att inte höra hemma någonstans. Processionen vandrade förbi genom kyrkogången under en orgelmusik som lät ganska överdimensionerad i förhållande till publikskaran, och den äldre mannen i grått skägg, som höll upp en bibel ovanför huvudet, visade sig inte vara prästen, utan en gravt alkoholiserad...